Klas Östergren - Renegater.

Jag är Augustprisambassadör för den skönlitterära klassen i år, och ska väl som sådan berätta lite om de nominerade böckerna. I år har jag redan läst två av dem och en av dessa böcker är Klas Östergrens Renegater. Jag lägger här ut en favorit i repris, dvs den text jag skrev om boken för någon vecka sedan.

När jag nu läser om kommentaren, så inser jag att jag kanske borde ändra en eller annan rad i den. Men varför det egentligen. Så - håll till godo.  

Först som sist – vad är en renegat? Ja, den som verkligen vill veta går förstås in på Svenska Akademiens hemsida, eller direkt på hennes utmärkta sida svenska.se, och lär sig då följande: enligt SAOB ”person som övergår (övergått) från en religiös tro l. en åskådning l. ett (politiskt l. kulturellt o.d.) läger till en annan (ett annat), betraktad ur de tidigare trosmeningsfrändernas synvinkel (i detta avs. motsatt: proselyt), avfälling, överlöpare; i ä. tid sht om person som övergått från kristendom till muhammedanism”; enligt SO ”person som upphört att bekänna sig till viss lära och blir starkt kritiserad för det”; enligt SAOL kort och gott ”avfälling, överlöpare”. Nu vet vi.

Men vem som mer exakt i Klas Östergrens bok Renegater är just en renegat är inte helt lätt att kort beskriva eller ens förstå. Det är väl en eller en annan. De eller de. Den eller den. Kanske författaren Klas Östergren. Kanske den person som i boken kallas Klas Östergren. Kanske den person som i boken kallas herr Styvrepe. Kanske Henry Morgan. Kanske … Den kalenderbitare – dvs. den som enligt SO ”intresserar sig och har gott minne för uppgifter i kalendrar och annan statistik” - som vill veta mer exakt hänvisas kort sagt till boken. Skriv gärna till mig och berätta om du kommer på ett bra svar.

Men vad om Klas Östergren, författaren. Eller om man så vill författaren, översättaren och manusförfattaren. Ja, han är en 65-årig man som nu är bosatt i närheten av Kivik med sin familj (i likhet med, kan nämnas, allas vår Ulf Lundell). Han har gjort ett sällsamt gästspel i vår avhållne Konungs Akademi, den för snille och smak, och är väl för många känd för just det. Men för fler ändå mer som också författare. Han har sedan debuten 1975 skrivit inte mindre än drygt 25 egna romaner och gett ut minst en novellsamling. Till detta skall läggas ett antal samlingsutgåvor, filmmanus och inte minst översättningar, bl.a. Ibsens dramatik med också en hel del annat. Produktiv således. I min bokhylla trängs de flesta av hans böcker och mår gott.

Han har också upprepade gånger prisats för sin gärning, t.ex. med Samfundet de Nios stora pris. Något Augustpris har han såvitt jag kan erinra mig ännu inte fått. Kanske dags nu med Renegater. Vem vet vad som rör sig i huvudet på den gode Augusts prisuttolkare. För märkligare ting har ju hänt – Kristina Sandberg fick ju priset för sista delen av sin hyllade romansvit om hemmafrun Maj, den del i sviten som åtminstone enligt min mening var den svagaste, så priset kan ju mycket väl – och i så fall med all rätt - uppfattas som ett för hela sviten. Så varför då inte 2021 ge Östergren ett Augustpris för den samlade trilogin Gentlemen, Gangsters och nu Renegater. Ja, varför inte. Inte många, mer än kanske en och annan gammal kollega i Akademien, skulle ha några invändningar mot detta tänker jag mig. August själv skulle säkert applådera.

Nå. För så är det – Renegater är en del av en trilogi. Den första delen Gentlemen som kom 1980 blev en omedelbar succé och har blivit vare sig mer eller mindre än en svensk klassiker. Tjugofem år senare kom uppföljaren Gangster och så nu 2020 Renegater. Dessa tre böcker är ett samlat styrkebesked av en av våra stora författare. Det finns, tror jag att jag vågar påstå, vissa gemensamma drag i dem. De är kompositionsmässigt någorlunda intrikata, stilistiskt väl sammanhållna, själva storyn i dem är både humoristisk, samhällskritisk och – inte minst viktig – trovärdig och intressant och de är alla tre fanimig underhållande; det finns i dem en berättarglädje som ingen kan undgå att notera. Om hur många ens enskilda böcker av andra författare kan man säga detsamma.

En hel del förstås, om än i olika grad. Men att i en trilogi hålla samman story och språk och utveckla och fördjupa romanfigurerna och därmed behålla läsarnas intresse, som Östergren nu gjort, tror jag inte många mäktar med. Denne man, denne Klas Östergren, ska vi alla värna som den sista droppen vatten. (Ett uttryck jag lånar från en annan svenska författare. En som inte är lika bra som Östergren men läsvärd ändå; åtminstone en mulen dag då annat inte står till buds. Och som i likhet med mig inte räds överord).

Men vad om Renegater? Det är en intelligent sammansatt bok med lite inbördes till synes disparata delar som till slut ändå i Östergrens hand blir till en sammanhållen bok om tillståndet i fosterlandet. Östergren för oss genom boken fram till det oundvikliga slutet där han sitter med sin fru, kvinnan utan namn, och gråter vid det på deras gård nu av honom nersågade vårdträdet. Och även läsaren har då en tår i ögat.

Fram till dess har Östergren fört oss genom olika samtidshändelser där jag tror han vill illustrera ett slags upplösning av kontraktet mellan oss vanliga dödliga och makthavare på olika nivåer. Det må vara t.ex. statsministrar, industriföreträdare, påvar i Akademien, mer eller mindre hemliga företrädare för den djupa staten. Och fler därtill. Allt förstår man inte från det perspektivet, från den utgångspunkten. Mer än kanske en bärande sak – det finns mellan oss, de vanliga dödliga, en insiktens sammanhållning som för oss vidare och lämnar makthavarna bakom oss. Vi har kraften, tanken och det intelligenta resonemanget på vår sida. Vi gör våra offer men lever, överlever. Så läser jag Renegater. Antagligen har jag missförstått det mesta. Men gör det något? Nej. Den goda litteraturen ger oss det vi vill att den ska ge oss.

Men en sak kan väl alla läsare vara överens om, förutom att Östergren i Renegater ger oss en hållbar, bärande och intressant story, och det är att hans språk, hans språkdräkt, närmast är i en klass för sig. Han är ju inte ensam om att skiva bra. Han är inte ensam om att i en text kunna föra in resonemang om sådant som ligger i utkanten av själva storyn men som ändå fördjupar den. Och därmed stärker läsarens sinne och intresse. Han är inte ensam om det. Men han är en av få. Kanske den bäste.

Nå. Men vad om den del i boken som uppmärksammats en hel del, dvs. den som i boken kallas Rapport och som handlar om hans tid i Svenska Akademien. Den, vill jag betona, är inget löst bihang eller tillägg, den är en naturlig del i själva den story Östergren vävt samman. Är då allt i den sant? Möjligen, möjligen inte. Antagligen, antagligen inte. Vem vet det förutom de som under en period suttit i stormens öga eller virvlat runt i dess utkanter. Men Östergren ger oss sin bild av vad som hände, hur han själv resonerade och varför ett utträde för hans del var oundvikligt som bär sannolikhetens prägel. Därmed nog sagt om det. Förutom att det är näst intill njutningsfullt att läsa om de sågningar utmed fotknölarna som drabbar bl.a. Herr Styvrepe (dvs. allas vår Horace) och inte minst hans fd hustru, rättshaveristen. Och minsann om inte den blivande kulturprofilen skymtar bakom ett draperi på krogen Prinsen.

Denna långa drapa närmar sig sitt slut. Vad återstår? Mer än att konstatera att det dröjde häpnadsväckande länge innan samtidsordet luguber dök upp, att metropolen Hoting äntligen fått sin plats i litteraturen och att ett betyg annat än fem stars av fem är helt omöjligt.

Kanske också, och nu vänder jag mig till mina kamrater i karantän, att läs den långsamt och njutningsfullt – den är på 747 sidor – och du har att göra ett par veckor. Och kan temporärt glömma allt snack om att man måste krama barnbarnen för att vara en riktig människa. Det är gott, det är det, men annat får duga så länge i dessa tider. Du kan väl, generationskamrat, stava till Face Time? Om inte, så fråga ett barn eller barnbarn till råds. Dom kan, som du vet, allt.