Tidskriften Essä nr 6 - Dan Anderssons död.

 Många av oss känner väl till en del om Dan Anderssons liv och verk. Men om hans död? Ja, inte vet jag, men den som är lite extra intresserad av just den kan läsa tidskriften Essä nr 6 som helt och hållet handlar om just Dan Anderssons död, dvs. när, var och hur han mötte döden. Det kan ju låta lite bisarrt men är faktiskt både fängslande och tänkvärt att läsa om.

Men vad är Essä, kanske du undrar. Ja vare sig mer eller mindre än en tidskrift som, jag citerar från deras hemsida, ”vill ge utrymme åt nyskriven essäistik genom att belysa kulturhistoriska texter, bilder och objekt. I varje nummer återges en källtext, som kan bestå i allt från ett rättsfall till en kokbok, som kommenteras i essäform av skribenter med olika ingångar, temperament och åsikter. Tanken är att visa hur en och samma utgångspunkt kan framkalla skilda tolkningar”. Och det inte bara låter spännande och intressant, det är spännande och intressant. Som prenumerant av tidskriften kan jag verkligen garantera det.

För prenumerant bör du vara. Essä finns uppenbarligen inte i Pressbyrån vad jag vet, men väl i ett antal fysiska boklådor och antikvariat i Stockholm och på ett par andra ställen i landet. Varför man har denna begränsning vet jag inte. Kan man i Pressbyrån kränga Fantomen, snus och varm korv borde man kunna hålla sig med Essä, kan en tycka Men det finns säkert en ekonomisk hållhake här som jag inte har en aning om. Men, rekommenderar jag, gå in på tidskriftens hemsida och läs om tidigare nummer och var du kan köpa dem. Om du nu inte vill prenumerera.

Nå. Men vad om Anderssons liv och verk? Ja, här hänvisar jag helt kallt den ev. fåkunnige till ett bibliotek nära dig eller kanske Wikipedia; allt behöver ju inte skrivas dig på näsan i detta begränsade utrymme. Eller varför inte gå till Göran Greiders helt nya bok Hon vars hjärta var som mitt, och som beskriver det stormiga och utsiktslösa kärleksförhållandet mellan den fattige poeten och överklassflickan Märta Larsson. Det gick ju åt helvete förstås – den borgerliga och frireligiösa fadern, eller om det var moden, sa helt enkelt stopp och belägg. Ingen fattig poet med osäkra framtidsutsikter skulle släppas in i familjen. Och så blev det. Men poeten och överklassflickan förenades innan dess såväl intellektuellt som i köttet. Så kunde det gå till fordom och kanske också i denna dag. Efter vad jag hört.

Men livet gick ju vidare som det alltid gör. Dan Andersson fortsatte inte bara sitt strävsamma och fattiga liv som journalist och poet, han gifte sig också med sin Olga. Olga som den ödesdigra dagen 16 september 1920 då han dog var gravid i fjärde månaden.

Dan Andersson var då i Stockholm för att söka ännu ett nytt tillfällighetsjobb som journalist på tidningen Socialdemokraten och hade tagit in på hotell Hellman i Klarakvarteren. Där dog han till följd av att man – säger jag medvetet diffust; omständigheterna och ansvarsförhållandena är väl än i denna dag inte fullt klarlagda – inte tillräckligt omsorgsfullt vädrat ut efter att ett antal rum, och då bl.a. det som Andersson fått sig tilldelat, sanerats med vätecyanid i akt och mening att ta livet av vägglöss. Utöver Dan Andersson dog också en försäkringsinspektör Elliot Eriksson som tagit in på rummet bredvid. Det är om dessa två personers död – även om fokus förstås ligger på Dan Andersson – som Essä handlar om.

Källtexten i numret är hela den polisutredning som följde på dödsfallen. Den återges i faksimil och är, föreställer jag mig, skriven på en Halda skrivmaskin. Den är lång, välskriven och omsorgsfull. Och likväl ofullständig. Den leder i sinom tid till att den person som svarade för saneringen åtalas, men senare frikänns. (En intressant detalj är att utredningen redovisar att Andersson på den tänkta korta resan till Stockholm hade vare sig mer eller mindre än 15 böcker med sig).

Runt denna källtext finns fyra essäer. Vi läser om Alexandra Borgs, hon som tillsammans med Nina Ulmaja skrivit den underbara och Augustprisnominerade boken Strindbergs lilla röda. Boken om boken och typerna, personliga erfarenheter av att få vägglöss i sin lägenhet. Göran Lambertz, bl.a. fd justitieråd i Högsta domstolen och justitiekansler, ger oss en mer juridisk kommentar. Göran Greider skriver personligt om Dan Andersson. Olle Matsson, professor emeritus, ger oss slutligen i sin essä med den underbara titeln Löss och människor en beskrivning av vägglöss och de olika bekämpningsmedel som använts, och kanske används än i denna dag. (Det kliar över hela kroppen när du läser just den essän).

Detta kan ju sammantaget för all del verka lite förutsägbart och därför ointressant. Men, jag försäkrar, det är motsatsen, även om – det måste jag ju erkänna – de samlade essäerna hade mått bra av en ömsint och tillika hårdhudad redaktör; en sådan som kunde strukit lite i de upprepningar som nu förekommer både i men framförallt mellan dem. Hur som helst min okända läsare av denna blogg – spring eller cykla till ditt bibliotek och läs Essä (finns den inte där, kräv då att man införskaffar den – du är ju ändå en sådan som biblioteken är till för, dvs. en kulturintresserad skattebetalare). Bättre ändå är förstås att köpa den om det är möjligt för dig. Alla bäst är att prenumerera. Eller hur?

Ur En spelmans jordafärd.

Förr än rosig morgon
Lyser över Himmelmora kam,
Se, då bärs där ut en död från Berga by.
Över backarnas små blommor
Går det tysta tåget fram,
Under morgonhimlens svala, gråa sky.
Tunga stövlar taga steg
över rosensållad teg,
Tunga huvuden sej böja som i bön.
Bort ur ödemarkens nöd
Bärs en drömmare som död,
över äng som under daggen lyser grön.
Han var underlig och ensam,
Säja fyra svarta män,
Han led ofta av brist på husrum och bröd.
-Se en konung, säja rosorna,
Och trampas på igen,
Se en konung och en drömmare är död!

(Gå in på Spotify om du vill höra denna och andra texter av Andersson).