Hur många personer känner Åsa Natasja Linderborg? Ja, inte vet jag, men en hel del skulle jag tro efter att nu ha läst hennes dagboksbok Året med 13 månader. Det är ett satans namndroppande på var och varannan sida. Och än fler, skulle jag väl föreställa mig, känner till henne. Hon har ju i många år varit en publik person - känd som Aftonbladets kulturchef och debattör, uppskattad som författare till boken Mig äger ingen och ifrågasatt, får man väl säga, i efterspelet till metoo och Benny Fredrikssons självmord. Och kanske också i samband med de märkliga turerna kring Svenska Akademien runt 2018. Ock kanske internt inom Aftonbladet. Men vad vet jag om just det. Linderborg har nu låtit publicera en något redigerad dagbok över det för henne själv och också den svenska offentligheten konfliktfyllda året från hösten 2017 till hösten 2018. Det är en läsvärd och intressant bok.
Känd, uppskattad och ifrågasatt alltså. Men är det noga räknat tillräckligt skäl nog till att låta publicera en dagboksbok över ett år där hon visserligen både var i stormens offentliga öga och drabbades av en personlig katastrof i och med att hennes man lämnade henne. Ja, jag vet inte riktigt.
Ibland tror jag nämligen att de som av något skäl har det allmänna ljuset på sig under längre och kortare tid föreställer sig att de därmed skulle vara så mycket intressantare och viktigare än vi som dväljs i skuggan. Men som också arbetar hårt, också slås till marken av misstag vi gör i vårt arbete, också drabbas av personliga katastrofer, också kan ha synpunkter på sådant som rör sig utanför vår egen lilla värld. Dessa erfarenheter kan vi säkert formulera och ge uttryck för, men skillnaden är väl att vi inte har en plattform för att få publicerat våra säkert väl så kloka tankar, resonemang och slutsatser.
Med det sagt, så är det förstås på ett allmänt plan trots allt mer intressant att få veta och läsa bevekelsegrunder, synpunkter och beskrivningar av ett uppmärksammat och offentligt känt händelseförlopp från den som var med när saker och ting hände. Som, för att ta ett annat exempel, när Klas Östergren nu i sin nya bok Renegater återger nya uppgifter om Svenska Akademien. Eller, alltså, när Linderborg nu ger oss en delvis ny bild av händelser många av oss har en mer eller mindre klar eller kanske diffus uppfattning om. Så jag får väl vika ner mig – det finns trots allt många goda skäl att låta publicera Linderborgs dagboksbok. Och inte min dagbok.
Nå. Vad är det då för en bok Linderborg gett ut? Själv kallar hon Året med 13 månader för dagbok. Det är jag som kallar den dagboksbok. Linderborg har tydligen i alla år regelbundet skrivet just dagbok, dvs. en daglig summering och beskrivning över vad som hänt henne dag för dag. Det är dessa anteckningar hon nu gett ut med, det skriver hon själv, viss redigering. ”Delar av det som jag nu väljer att visa upp har jag något lite färglagt, så att det blir en sammanhängande berättelse för den läsare som jag från början aldrig hade föreställt mig” men också att ”Mycket från dagböckerna är här utelämnat: skvaller och skitsnack, företagshemligheter och förtroenden, olika umgängen, situationer av ömhet, ännu fler krogbesök och blusinköp, större och mindre karaktärsmord, det mesta jag har läst och skrivit, panelsamtal och föredrag, relationen till Aftonbladets alla frilansare, världshändelser”. Alltså sånt som mer eller mindre ingår i varje dagbok. Att hon utelämnar sådant när dagboken nu ges offentlighet är ju inget märkligt. Men hur mycket har hon ”färglagt”, hur mycket har hon i efterhand tillrättalagt och ändrat i någon väsentlig grad, i hur hög grad framstår hon nu som bättre, klokare, visare än vad hon var då, i stridernas hetta. Om detta vet vi inget.
Gör då detta något? Nä, det tycker jag inte. För det mesta hon skriver är intressant och tillika välformulerat. Jag kan inte avgöra om hon i någon avgörande grad lämnat t.ex. händelseförloppet kring Benny Fredrikssons självmord – som jag uppfattar som bokens värkande smärtpunkt - osagt eller tillrättalagt. För mig verkar det inte så. I den delen, och också om annat hon skriver om, verkar hon öppen, ärlig och självrannsakande. Och ger därmed också en delvis annan bild av vad som skedde, vem som gjorde vad och hur man faktiskt kan se på saken. Allt är sällan svart eller vitt. Allt är sällan så enkelt att det kan koncentreras till ord på en löpsedel.
Just en löpsedel spelade tydligen – vilket helt gått mig förbi – en viss roll i efterspelet till diskussionen kring Fredrikssons självmord. Här beskriver hon vad som hände när den formulerades och hur hon i dag ser på den saken. Hon är, trots att det förstås inte var hon som skrev löpsedeln, starkt (själv)kritisk. Och undandrar sig inget ansvar. Om hur många stora och små makthavare kan man säga sådant?
Men Linderborg skriver också om mycket annat som är intressant. Jag vill här bara nämna turerna kring Fredrik Virtanens avgång från Aftonbladet, de förskräckliga händelserna kring Svensk Akademien och de märkliga knytblusaktivisterna, den lika märkliga Cissi Wallin och metoo förstås. Det mesta kring detta är initierat och intressant. Men varför, snälla fru Linderborg, måste jag läsa om ditt sk åldrande och din plutmage. Åldrandet är oåterkalleligt och ofrånkomligt och inget att göra något åt. Ta ett glas vin, läs en god bok och må bra – det är fan så mycket bättre än att stirra ner på magen. Och hör sen!
Men till slut måste man ju ändå ställa sig frågan varför Linderborg låter publicera denna dagbok. Och varför jag köpte och läste den. På den senare frågan finns ett enkelt svar: jag var nyfiken på hur och på vilket sätt hon skulle ge oss sin bild av den verklighet jag sporadiskt och summariskt följt och som är en del av en för all del ytlig och på många sätt ointressant men dock samtidshistoria.
Hennes svar är väl helt enkelt att hon just vill ge oss läsare sin beskrivning av en ganska så omvälvande tid i svensk media- och kulturhistoria. Och det är ju för all del intressant då hon var en viktig sk spelare i den tiden. Men det saknas i boken – och det är för mig en viktig invändning - en samlad diskussion kring hennes egna och för den delen andras texter och dess konsekvenser. Så intressantare hade det ju faktiskt varit om hon gett ut en helt annan bok – en där hon lämnar dagboken åt sidan och skriver en mer renodlad essä- eller faktabok om samma tid. Då hade hon kunnat gå på djupet om olika skeenden och samla sig till en mer sammanhängande beskrivning och analys. Varför gjorde hon inte det. Ja, endast gud, förläggaren och Linderborg själv vet.
Själv vet jag att jag trots allt ger Året med 13 månader fyra stars av fem i betyg. Och hoppas att hon återkommer till tiden och händelserna i en ny bok. En roman kanske. Eller hellre en essäbok.
xxx
”Historien är som ett kalejdoskop, sa jag. Man ser nya mönster så snart man ruckar instrumentet en millimeter”.
”Fåfängt draperar jag mig i bokstäver, nya nästan varje dag”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar