En gång frågade min boksynte bror mig, efter att han gått igenom min bokhylla, varför jag hade så många böcker av Håkan Nesser. Närmare bestämt nästan alla. Jag blev faktiskt svart skyldig, men såhär i efterhand tror jag att det beror på att jag faktiskt gillade hans första böcker, inte minst Det grovmaskiga nätet och Borkmans punkt. Och sen blev det väl med Nesser för mig som med Olle Hedberg – minns någon honom nu? - för mina svärföräldrar. Den nya boken skulle köpas, läsas fort och fort stoppas in i bokhyllan. Men kanske också för att jag för ett antal år sedan läste en intervju med honom i en tidning där han, om jag nu kommer i håg det rätt, sa ungefär att han först skulle skriva den stora generationsromanen och sedan lägga av. Jag väntar fortfarande på den. Och börjar faktiskt misströsta.
Så i stället har jag tragglat mig igenom bok efter bok – eller, har jag noterat, böcker som han ibland kallar t.ex. kriminalroman, ibland thriller, ibland – som nu bl.a. den senaste Den sorgsne busschauffören från Alster – kort och gott roman. Bakom detta finns säkert en djupt känd tanke, men vilken går mig – som så mycket annat här i livet – förbi. Men den stora generationsromanen har jag hur om helst inte sett till.
Jag uppfattar väl ändå Nesser som en habil författare som oftast kan konstruera en story som känns intressant och lite ovanlig – läs t.ex. Berättelse om herr Roos – och där det märks att han behärskar språket väl även om hans omsorg om både person- och miljöbeskrivning sällan är på topp. Men vad gör väl det. Nesser är ju trots allt i underhållningsbranschen. Värre är väl att han efterhand har fallit in i ett antal stilistiska manér som känns allt tröttsammare att läsa och att han, som jag uppfattar det, inte riktigt orkar hålla ihop sin story på ett någorlunda trovärdigt sätt boken igenom.
Allt detta känns igen också i Den sorgsne busschauffören från Alster. Intrigen är genomtänkt och håller i stort sett till bokens sista sida, även om den sedesamma hustruns eskapader blir uppenbara på ett tidigt stadium för en misstänksam läsare och de penningtransaktioner och namnbyte som avslöjas i slutet inte direkt bär sannolikhetens prägel. Men, som sagt, vad gör det när man är i underhållningsbranschen. Nesser eftersträvar väl bara publikens kärlek - och den är honom väl unt - och inget Augustpris. Värre är väl att han också i denna bok har fallit in i ett gullipluttigt tonfall som känns bedövande. Och att han, värre än då kanske, inte direkt kommer ut som en dialogens mästare.
Men värst är väl kanske att den gamle läraren inte – trots vad jag precis skrev - tycks behärska svenska språket fullt ut. Eller, hemska tanke, är det jag som inte gör det? I vart fall skriver Nesser vid minst tre tillfällen i slutet av boken om ”den berövade änkan”. Efter att ha konsulterat SAOL, SO och SAOB står jag frågande inför vad som menas. Snart tar jag mod till mig och ringer Horace Engdahl. Eller kanske bokens redaktör.
Nå. Men Den sorgsne busschauffören från Alster får i vart fall tre stars av fem av mig, den bedrövade bokhållaren.
Men kan den gamle Fröding spela en roll i boken? Ja, han kan ju det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar