Tove Ditlevsen är
en i Danmark – och kanske också annorstädes – högt skattad
författare, poet och journalist. Hon ingår också i Danmarks
kulturkanon, som initierades av landets kulturminister 2004 och kunde
presenteras två år senare. Att ta fram en officiell kultur- eller
litteraturkanon har som bekant diskuterats av och till också här i
Sverige, men idén har ju förkastats av olika skäl, inte minst
p.g.a. problem med att väja verk och konstnärer av särskild
betydelse och därmed den grundläggande frågan hur urvalet skulle
ske och inte minst vem som skulle fatta det slutliga beslutet. Men
Danmark har alltså en sådan officiell kanon, om än både
diskuterad och ifrågasatt, och i den ingår Ditlevsen.
Fru Ditlevsen (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).
Ditlevsen föddes 1917 och dog redan 1976, bara 58 år
gammal. Hon levde att ganska så hårt liv med fyra äktenskap och
påtagliga psykiska besvär redan från unga år. Särskilt hennes
tredje äktenskap med en läkare blev katastrofalt för henne i och
med att han var den som började förse henne med olika narkotiska
preparat, vilket ledde till att hon ganska så snabbt blev
narkotikaberoende. Med stöd av sin fjärde man lyckades hon bli
drogfri. Men hon var psykiskt skör och också av och till inlagd på
mentalsjukhus och detta inte minst beroende på återkommande problem
med tvångstankar som hon försökte mildra eller dämpa med ett
påtagligt alkoholintag. Hon gjorde också flera självmordsförsök
innan hon slutligen dog genom suicid.
Av Ditlevsen hade jag inget läst förrän nu Gift
och väl egentligen bara vagt lagt hennes omtalade bok Man har
gjort ett barn illa till rätta långt ner i bokhjärnans
innersta vrå för att eventuellt plocka upp den vid något
tillfälle. Men där kommer den nog att få ligga kvar. Jag hade
ganska så stora förhoppningar på Gift, men de föll i
huvudsak på hälleberget. Jag tycker inte det är en särskilt bra
bok. Enligt förlagstexten skriver Ditlevsen ”denna smärtsamma
och ofta komiska roman på höjden av sin förmåga” vilket ju
enligt min mening helt enkelt inte kan vara sant. Ditlevsens
placering på Danmarks litteraturkanon måste beror på annat än
litterära kvalitet hos Gift. Hon kan ju vara omtyckt och
uppskattad av andra skäl, vilket ju förstås är helt OK och också
skrivit andra böcker som kan motivera en placering där. Men enbart
beroende på Gift – nej. För inte kan det bero på att hon
i dåtiden var både vida läst och så smått skandalomsusad. Hoppas
inte.
Boken börjar med en beskrivning av hennes första
äktenskap och slutar med interiörer, kan man väl kalla det för,
från det som kom att bli hennes sista. Däremellan lever hon sitt
liv, föder sina barn, skriver flera av sina böcker, men allt det
och mer därtill som tillsammans blir ett liv är i boken beskrivet
med samma torra kamerala ton som man kan läsa i Bålsta
orienteringsklubbs verksamhetsberättelse. Det saknas liv, det saknas
hjärta, det saknas puls. I alla sammanhang utom ett.
Och det är det helvete som hon drabbas av när hennes
tredje man skriver ut olika sorters narkotika till henne. Han är ju
medveten om att det är helt fel och helt förkastligt och att
Ditlevsen som alla andra narkotikaberoende efterhand lurar honom och
ljuger. Och ändå fortsätter han. Han är – om än sjuk också
han - en skam för sin kår. Men tiden från den första sprutan han
ger henne till när hennes räddning efter en i tiden utdragen
process äntligen kommer är fasansfull att läsa och måste vara ett
rent och skärt helvete att ha genomlidit. Här har hennes berättelse
nerv och intensitet.
Men annars saknas i boken mycket. Eller rent av det
mesta. Inget om hennes författarskap, inget om hennes drivkrafter,
inget om det samhälle hon lever och verkar i, inget om den tyska
ockupationen, inget om fredsslutet, inget om hennes egen och männens
familjer, inget om hennes barn, inget om … ja, så kunde jag
fortsätt. Men alltså en fasansfull beskrivning av ett
narkotikaberoende. Och också, det måste medges, en stark kärlek
till och nästan beroende av själva skrivandet, författandet.
Nå. Men vad är då detta för en bok – är det en
roman eller självbiografi. Förlaget menar ju tydligen själv att
Gift är en roman, men det är ju uppenbart att boken har
klara självbiografiska inslag eller snarare ett tydligt
självbiografiskt tema. Allt som händer bokens huvudfigur Tove har,
så vitt jag vet, också i verkligheten hänt författaren Tove
Ditlevsen. Varför döljer hon sig då bakom benämningen roman? Ja
säg det. Den enda förklaringen kan ju vara att allt som står i den
inte är självbiografiskt sant. Men vad då? Här lämnar oss
författaren i sticket.
Man brukar ju ibland inom litteraturvetenskapen prata om
en boks efterglöd och väl då mena att boken efter läsningen kan
växa i minnet, eller mogna om man så vill. Så kommer sannolikt
inte att hända för mig med Gift, utom förstås hennes
beskrivning av narkotikaberoendet och dess helvete. Men bokens rent
litterära ambitioner och Ditlevsens stil lämna mig i huvudsak
likgiltig. Det kan möjligen vara så att jag av Gift hoppats
på något annat än vad Ditlevsen velat ge oss med boken, så mer än
tre stars av fem kan denna bok med det tvetydiga namnet Gift
ändå inte få. Men läs den för all del gärna. Många – både
läsare, recensenter och litteraturvetare – skattar den ju högt,
vet jag. Somliga kallar den ju tom för modern klassiker.
xxx
”På kvällarna när
vi ligger omslingrade, berättar han för mig om sin barndom, som
liknar alla andra mäns. Det är alltid något om en trädgård och
några fruktträd och en slangbella, och en kusin eller en tjejkompis
som de ligger tillsammans med på ett höloft, men så kommer det en
mamma eller en moster och förstör alltihop. Det är en väldigt
tråkig historia när man har hört den några gånger, men de är
djupt gripna när de berättar den, och när det kommer till kritan
spelar det inte så stor roll vad man säger till varandra så länge
man har det bra tillsammans.”
Jag har läst denna bok två gånger. Den första gången var på gymnasiet i slutet på 70-talet och höll då "föredrag" om den i Svenskan. Andra gången var kanske 6-7 år senare. Minns inte så mycket av den nu än just min fascination för hur hon beskrev drogmissbrukets helvete.
SvaraRadera