Tove Ditlevsen - Gift.

Tove Ditlevsen är en i Danmark – och kanske också annorstädes – högt skattad författare, poet och journalist. Hon ingår också i Danmarks kulturkanon, som initierades av landets kulturminister 2004 och kunde presenteras två år senare. Att ta fram en officiell kultur- eller litteraturkanon har som bekant diskuterats av och till också här i Sverige, men idén har ju förkastats av olika skäl, inte minst p.g.a. problem med att väja verk och konstnärer av särskild betydelse och därmed den grundläggande frågan hur urvalet skulle ske och inte minst vem som skulle fatta det slutliga beslutet. Men Danmark har alltså en sådan officiell kanon, om än både diskuterad och ifrågasatt, och i den ingår Ditlevsen.

Fru Ditlevsen (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Ditlevsen föddes 1917 och dog redan 1976, bara 58 år gammal. Hon levde att ganska så hårt liv med fyra äktenskap och påtagliga psykiska besvär redan från unga år. Särskilt hennes tredje äktenskap med en läkare blev katastrofalt för henne i och med att han var den som började förse henne med olika narkotiska preparat, vilket ledde till att hon ganska så snabbt blev narkotikaberoende. Med stöd av sin fjärde man lyckades hon bli drogfri. Men hon var psykiskt skör och också av och till inlagd på mentalsjukhus och detta inte minst beroende på återkommande problem med tvångstankar som hon försökte mildra eller dämpa med ett påtagligt alkoholintag. Hon gjorde också flera självmordsförsök innan hon slutligen dog genom suicid.

Av Ditlevsen hade jag inget läst förrän nu Gift och väl egentligen bara vagt lagt hennes omtalade bok Man har gjort ett barn illa till rätta långt ner i bokhjärnans innersta vrå för att eventuellt plocka upp den vid något tillfälle. Men där kommer den nog att få ligga kvar. Jag hade ganska så stora förhoppningar på Gift, men de föll i huvudsak på hälleberget. Jag tycker inte det är en särskilt bra bok. Enligt förlagstexten skriver Ditlevsen ”denna smärtsamma och ofta komiska roman på höjden av sin förmåga” vilket ju enligt min mening helt enkelt inte kan vara sant. Ditlevsens placering på Danmarks litteraturkanon måste beror på annat än litterära kvalitet hos Gift. Hon kan ju vara omtyckt och uppskattad av andra skäl, vilket ju förstås är helt OK och också skrivit andra böcker som kan motivera en placering där. Men enbart beroende på Gift – nej. För inte kan det bero på att hon i dåtiden var både vida läst och så smått skandalomsusad. Hoppas inte.

Boken börjar med en beskrivning av hennes första äktenskap och slutar med interiörer, kan man väl kalla det för, från det som kom att bli hennes sista. Däremellan lever hon sitt liv, föder sina barn, skriver flera av sina böcker, men allt det och mer därtill som tillsammans blir ett liv är i boken beskrivet med samma torra kamerala ton som man kan läsa i Bålsta orienteringsklubbs verksamhetsberättelse. Det saknas liv, det saknas hjärta, det saknas puls. I alla sammanhang utom ett.

Och det är det helvete som hon drabbas av när hennes tredje man skriver ut olika sorters narkotika till henne. Han är ju medveten om att det är helt fel och helt förkastligt och att Ditlevsen som alla andra narkotikaberoende efterhand lurar honom och ljuger. Och ändå fortsätter han. Han är – om än sjuk också han - en skam för sin kår. Men tiden från den första sprutan han ger henne till när hennes räddning efter en i tiden utdragen process äntligen kommer är fasansfull att läsa och måste vara ett rent och skärt helvete att ha genomlidit. Här har hennes berättelse nerv och intensitet.

Men annars saknas i boken mycket. Eller rent av det mesta. Inget om hennes författarskap, inget om hennes drivkrafter, inget om det samhälle hon lever och verkar i, inget om den tyska ockupationen, inget om fredsslutet, inget om hennes egen och männens familjer, inget om hennes barn, inget om … ja, så kunde jag fortsätt. Men alltså en fasansfull beskrivning av ett narkotikaberoende. Och också, det måste medges, en stark kärlek till och nästan beroende av själva skrivandet, författandet.

Nå. Men vad är då detta för en bok – är det en roman eller självbiografi. Förlaget menar ju tydligen själv att Gift är en roman, men det är ju uppenbart att boken har klara självbiografiska inslag eller snarare ett tydligt självbiografiskt tema. Allt som händer bokens huvudfigur Tove har, så vitt jag vet, också i verkligheten hänt författaren Tove Ditlevsen. Varför döljer hon sig då bakom benämningen roman? Ja säg det. Den enda förklaringen kan ju vara att allt som står i den inte är självbiografiskt sant. Men vad då? Här lämnar oss författaren i sticket.

Man brukar ju ibland inom litteraturvetenskapen prata om en boks efterglöd och väl då mena att boken efter läsningen kan växa i minnet, eller mogna om man så vill. Så kommer sannolikt inte att hända för mig med Gift, utom förstås hennes beskrivning av narkotikaberoendet och dess helvete. Men bokens rent litterära ambitioner och Ditlevsens stil lämna mig i huvudsak likgiltig. Det kan möjligen vara så att jag av Gift hoppats på något annat än vad Ditlevsen velat ge oss med boken, så mer än tre stars av fem kan denna bok med det tvetydiga namnet Gift ändå inte få. Men läs den för all del gärna. Många – både läsare, recensenter och litteraturvetare – skattar den ju högt, vet jag. Somliga kallar den ju tom för modern klassiker.

xxx

”På kvällarna när vi ligger omslingrade, berättar han för mig om sin barndom, som liknar alla andra mäns. Det är alltid något om en trädgård och några fruktträd och en slangbella, och en kusin eller en tjejkompis som de ligger tillsammans med på ett höloft, men så kommer det en mamma eller en moster och förstör alltihop. Det är en väldigt tråkig historia när man har hört den några gånger, men de är djupt gripna när de berättar den, och när det kommer till kritan spelar det inte så stor roll vad man säger till varandra så länge man har det bra tillsammans.”