Péter Nádas - Minnesanteckningarnas bok.

För nu bra länge sen – vi pratar om åratal – läste jag den ungerske författaren Péter Nádas bok Egen död Jag kommer inte riktigt ihåg när, men det var väl antagligen i samband med att vi alla gissade vem som det året skulle få Nobelpriset i litteratur. Han var då, och har väl fortsatt att vara det även därefter, en av de ständigt återkommande kandidaterna till priset. Egen död är, enligt min mening, en sådan bok som väl motiverar att en författare kan vara med på en sådan lista. Nádas beskriver för oss där sin egen tur-och-retur-resa från liv till död och åter till liv. Jag läste om den med viss igenkänning när jag för ett par år sedan hamnade i ungefär samma, men alls inte lika dramatiska, situation som Nádas. (Och, kan jag väl tillägga, lika lite vad som gällde för honom träffade jag då på någon gud - bara, vilket jag är tacksam för, kompetenta läkare och sjuksköterskor).

Nå. Egen död är en kort och mycket spatiöst satt roman. Detta till skillnad från Minnesanteckningarnas bok som jag just i detta nu lagt till handlingarna, dvs närmast oläst stoppat in i bokhyllan för ev. framtida mer sammanhållen läsning. Om nu den tiden kommer. Jag läser mig till att boken, som är på nästan 850 tättskrivna sidor och satt i närmast i apotekarstil, skall vara ”ett mästerverk av modern berättarkonst” och att Nádas med denne bok ”jämställs med den moderna romankonstens största namn”. Vilket ju, när jag hittade den på ett antikvariat, onekligen lät lockande.

I boken undrar ett namnlöst författarjag ”om jag mot förmodan skulle leva till mitt sjuttiofjärde år och då ännu vore kapabel att minnas” – ja, vad händer då, undrar han. Nu möter han en läsare som är på sitt sjuttiofemte år och frågan är ju om denne man är kapabel att läsa och förstå detta verk. Han trodde det själv. Men nu tvekar han. Ja, han gör det.

”Jag kan inte veta vilken effekt  dessa tystnader hade på andra, på min mor och far, men jag, vid liknande tillfällen, var med om upplevelser mycket djupare än dem min ålder egentligen medgav, egendomligt nog anade jag till och med att detta  mittemellan, pausen och övergångstillståndet, alltid skulle behålla mig i sin grymhet och i sin nåd, vilket jag också fruktande, eftersom det tveklöst skulle ha varit mycket bättre att likna dem som, hitom eller bortom dessa gränsområden, under alla omständigheter föreföll ha fått väsentligt fastare mark under fötterna”.

Ja, vad ska man säga? Annat än att man inte kan begripa allt. Kanske också att sådana jättemeningar inte så sällan sträcker sig över flera sidor. Och att jag, som ännu inte fått mina nya läsglasögon, tröttnar. Men antagligen plockar jag fram boken när/om Nádas framöver skulle få – ja, ni vet vad. Men dessförinnan kommer jag att läsa hans trebandsverk Parallella historier. Bara så ni vet.