Sjón - CODEX 1962, Dina ögon såg mig.

 Sjón – eller Sigurjón Birgir Sigurdsson som han egentligen heter – alltså denne Sjón, den isländske författaren, har om man bara räknar vad som finns på svenska, gett ut ganska så exakt tio böcker, varav jag med stor behållning tidigare läst åtminstone fem. Förutom att skriva och ge ut böcker skriver Sjón därtill bla sångtexter åt Björk och för I´ve seen it all i Lars van Triers film Dancer in the dark blev han nominerad till både en Oscar och en Golden Globe Award. Han har fått Nordiska rådets litteraturpris 2005 för Skugga-Baldur. Han är alltså meriterad som få. Och därtill läst world wide, och således även här i kulturskymningens land.

Nu har Sjón samlat tre böcker i samlingsvolymen CODEX 1962 varav två getts ut tidigare (Dina ögon såg mig och Med skälvande tårar) medan den tredje, Jag är en sovande dörr, nu publiceras för första gången på svenska. I denna lilla text kommenterar jag Dina ögon såg mig och jag kommer i sinom tid också att skriva om de övriga två. Antagligen är detta lite dumt. Antagligen är det väl så att Sjón har en avsikt med att nu återpublicera de två tidigare böckerna tillsammans med den nya hittills opublicerade tredje och att denna avsikt kanske kan gå förlorad om man läser böckerna med för långt tidsmässigt avstånd och annat läsvärt kommit emellan både för mig och läsarna av min blogg.

Kan då dessa tre böcker som Sjón nu samlat i CODEX 1962 av honom själv betraktas som hans s.k. magnum opus, dvs hans stora verk, hans främsta verk? Ja, vad vet man. Men det ligger väl i farans riktning som man brukar säga. Men, det är min tro, allt klarnar väl när sista boken i CODEX 1962 är läst, även om det tar sin lilla tid.

Nu kom Dina ögon såg mig på svenska första gången redan 1997, Med skälvande tårar 2003 och Jag är en sovande dörr alltså förra året, 2021. Däremellan har han ju publicerat andra viktiga verk som tex Skugga-Baldur och Skymningsinferno.

(Nu tänker du, min okände läsare av denna blogg, säkert att det var fan vad Bokhållaren denna gång är långrandig – rentav värre än vanligt. Ska han då aldrig komma till skott? Ska han då aldrig skriva om Dina ögon såg mig?).

Jo – Dina ögon såg mig är en härlig skröna, som börjar med att ärkeängeln Gabriels mardrömsvrål och basunstötar ekar inom solsystemet, från stjärna till stjärna, mellan vintergatorna och längre ändå ända till han försvinner bort åtminstone från boken och den slutar med att en Leó Löwe, på flykt från ett koncentrationsläger, i den lilla staden Kükenstadt – jag hoppas du kommer ihåg din skoltyska - tillsammans med en tjänsteflicka Marie-Sophie – och visst spelar en mystisk ring en roll då, javisst gör det – att de två av lera skapar ett livs levande spädbarn. Ett barn som av Löwe förs, trot eller ej, till vulkanön Island, av alla ställen. Men innan dess tycks den mystiska ringen ha försvunnit. Eller? Så kan det gå till i det som kanske är sagornas värld.

För ”Fartyget klöv världsnatten och styrde mot norr. Jag låg i hattasken”. Och då vet jag, men kanske inte du min läsare av denna blogg, inte bara vad som ytterligare skett dessförinnan, utan jag, men antagligen inte du, anar också vad som komma skall. Och det vill både du och jag vara med om. Det vet jag.

Men boken då? Ska den få ett betyg? Fyra stars av fem. Och kanske hade det blivit fem om inte Gabriel gett upp så lätt. Även om satan snärjde honom i sitt garn. Ja, kanske.