Georg Saunders - Pastoralia och andra noveller.

För nu ett antal år sedan läste jag George Saunders hittills enda roman Lincoln i bardo. Det är kort sagt en fantastisk bok som jag menar måste finnas i alla läskunnigas eget litterära husapotek. Men jag antar att du, som jag, innan läsningen kanske får ta reda på vad bardo är eller kan tankas stå för. Det är kanske inte helt lättbegripligt för oss vanliga enkla själar – eller enkla dödliga om man så vill - att ta till sig, men med det gjort kommer du att kunna ägna dig åt boken med obruten kraft och obrutet intresse.

Själv skrev jag sammanfattningsvis så här om boken: ”… att läsa om dessa odöda – jag hittar inget annat bättre ord – som i Saunders konstnärliga gestaltning tycks ha samma egenskaper, samma längtan, oro och önskningar som tidigare, samma önskningar som tidigare, samma förhoppningar om lycka och välgång för sina (levande) närstående nu som då. Men inte alla, förstås. Också bland dessa odöda finns sådana själens och glädjens gråklädda vaktmästare som vi lite till mans möter i det som är våra egna nu pågående levande liv och som gör vad de kan för att fördystra tillvaron för alla oss andra. --- en mycket bra och läsvärd bok. Vi läser om förtvivlan, längtan, mod, rädsla, kunskap, hopp och varför inte också kamp – dvs om allt sådant som berör oss påtagligt också i det som är våra egna nu pågående liv. Det gör också att bokens efterglöd är stark. Det gör också att Saunders bok Lincoln i bardo bara kan få fem stars av fem i betyg”. Skrev jag då, tyckte jag då och tycker jag fortfarande.

Jag hade alltså ganska så stora förhoppningar när jag nu köpt och skulle läsa novellsamlingen Pastoralia och andra noveller av samme Saunders Trots att jag vanligtvis inte vare sig köper eller läser noveller. Varför det är så vet jag egentligen inte riktigt, men det är något med novellen som för mig liknar något om att vilja, men inte kunna. Hos författaren alltså. Varför, tänker jag i andanom, kan hen inte få ihop sitt stoff till något helgjutet, något samlat, något som kan ge oss en komplex och sammansatt bild av vad det nu kan vara. Något som ger oss en del att bita i. Tänker jag. Men jag vet ju förstås att det är fel. Att det mycket väl kan vara tvärtom, dvs att den gode novellisten på ett par sidor säkert kan beskriva ett stoff väl så samlat och genomtänkt – kanske således också på ett något mindre sidantal än den gode Knausgård på sina 777 sidor i den senaste boken Vargarna från evighetens skog. Jag vet ju. Men det hjälper inte. Noveller är helt enkelt inte min påse. Sorgligt nog?

Och jodå, jag har visst läst tex Nobelpristagaren Alice Munro, ”den samtida novellkonstens mästare”, som den föredömligt korta prisnomineringen lyder. Men har man fördomar så har man. Har man problem att närma sig en konstart så har man. Det är väl egentligen bara att tugga i sig?  

Nå. Men vad om urvalet av Saunders noveller som förlaget ger oss i Pastoralia och andra noveller? Egentligen, slår det mig nu, skulle jag kunna sammanfatta boken på ungefär samma sätt som jag skrev om Lincoln i bardo, dvs ”vi läser om förtvivlan, längtan, mod, rädsla, kunskap, hopp och varför inte också kamp”. Perspektivet, tycks det mig, är underklassens. För visst skriver Saunders om hunsade, rädda människor som är rädda för att trampa fel i tillvaron. Så mycket mod, hopp och kamp läser vi kanske trots allt inte om, men mer om rädslan för att få möta ytterligare fler bittra nederlag än de man redan stött på.

Men läsvärda är de, novellerna. Saunders är onekligen en driven stilist och han ger oss, som jag uppfattar det, med en stor dos bitter humor en bild av det förlovade landet i väster, demokratins högborg, vi alltför sällan läser om. Så fyra stars av fem måste jag, till min egen förvåning, ge boken.

Och vad ligger i detta nu framför mig om inte ytterligare en novellsamling av Saunders – Tionde december. Till den återkommer jag i sinom tid.