Liza Marklund - Polcirkeln.

 Liza Marklund vet väl varje läskunnig svensk vem det är. Och tillika hur hon ser ut. Vi är säkert många som kommer ihåg omslagen till de åtta böcker som gjorde henne till minst miljonär, dvs de för tiden nydanande kriminalromanerna med journalisten Annika Bengtzon som huvudperson - de pryddes ju alla av mer eller mindre stylade porträtt av författaren själv. Alltid betydde det väl något för försäljningen av böckerna, vad vet jag, även om hennes framgång nog trots allt mest berodde på att hon skrev fullt läsvärda kriminalböcker. Jag har dem alla.

Marklund återkommer nu med boken Polcirkeln, som ska vara den första i en planerad ny trilogi med krimtema. Denna gångs pryds emellertid inte omslaget av ett vackert porträtt av författaren, men väl med hennes namn i osedvanligt stora versaler och bokens namn i närmast osynliga gemena. Varför kan man ju undra. Men till vilken nytta gör man det? Somliga saker, som tex just detta, är ju ändå omöjliga att förstå.

Nå. Boken utspelar sig i den fiktiva orten Stenträsk i Norrlands inland, med Storforsen dånande ett andetag bort, i dels närmast forntid, dvs för ca 40 år sedan, dels i relativ nutid. I forntiden försvinner en ung flicka spårlöst för att i nutiden återfinnas naken och inmurad i ett brofundament. Dock utan huvud. Detta lovar ju gott, måste jag säga. Men jag tycker nog inte att boken motsvarar de förväntningar jag fick initialt, och inte heller jämfört med de lovord som jag läst att den fått. 

Bokens polcirkel är en liten litteraturklubb som att antal av ortens unga flickor haft under ganska så många år och som antagligen betytt en hel del för dem. I slutet av forntiden upphör väl cirkeln att fungera av dels inneboende spänningar av mer personlig karaktär, dels olika förhoppningar och ambitioner när studentexamen närmar sig och framtidsplanerna ses skymta framöver. Med det är denna bokcirkel och dess medlemmar som kommer att utgöra navet för historien.

I övrigt rör sig lite andra personer av förutsägbart slag runt historien. Det är väl främst föräldrar och pojkvaskrar, eller om man så vill pojkvänsämnen, men också ett antal amerikaner som arbetar vid en lite mystisk robotbas i byn. Bland flickorna och pojkarna utbyts i oväntat hög grad könsvätskor och för den delen, för flickornas del, likaså med de spännande amerikanerna. Knarkar till husbehov gör man häpnadsväckande nog också lite till mans. Allt oavsett om man bor i byns gräddhylla eller nere i den mer gemena del som kallas Träsket. Lägg till detta spänningar inom familjerna och mellan byns sociala skikt. Allt verkar med andra ord bäddat för en eruption.

Och en sådan kommer. En av flickorna i bokcirkeln försvinner alltså och blir, som man föreställer sig, möjligen mördad och borta för alltid. För de övriga flickorna, och för den delen för gossarna, sker nu det som brukar ske i sådana sammanhang, dvs för en del tycks framtiden ligga utanför byn och man flyttar därifrån för nya, annorlunda liv och för en del tycks livet hamna på ett slags mentalt stand by i och med att man stannar kvar i Stenträsk. Och livet harvar vidare. Men frågorna om vad som hänt släpper inte.  

Men vad sker då? Jo efter 40 år finner man som nämnts ett närmast mumifierat flicklik, dock alltså utan huvud, och presumtionen är förstås att det är den försvunna lilla flickan från bokcirkeln. Då sker naturligtvis det som alltid sker i sådana sammanhang, dvs en polisutredning kör i gång. Den leds av polismästaren som är ingen mindre än en av pojkarna från fordom, och som dessutom efterträtt sin pappa på den positionen (sic). Han har det passande namnet Wiking och var väl förr de flesta unga flickornas kärleksförhoppning. I hans omedelbara närhet arbetar nu som telefonist en av flickorna från fordom. Hon tycks spela en större roll än vad henne position ger anledning till. Men vilken?

Och vad sker sedan? Jo efter diverse förvecklingar av olika slag så avslöjas mördaren. Tro’t eller ej. Hur det går till låter jag här vara osagt. Men har det påtagliga drag av sannolikhet? Nja. Dock vill jag ha sagt att mördaren visar häpnadsväckande handlingskraft och förslagenhet.

Så slutar då boken efter 375 sidor. Men eftersom den ska vara den första i en utlovad trilogi slutar det med att polischefens hustru, som har antagits vara död i 30 år, som en cliffhanger tycks höra av sig. Kommer jag då att följa den kommande händelseutvecklingen i Stenträsk? Kanske. Kanske inte.

Marklund skriver på en enkel, tydlig och rak prosa – vi pratar ju inte om ett litterärt mästerverk och hon tycks inte heller, tilltalande nog, ha några direkta litterära ambitioner. (Men jag vill ändå ha sagt att beskrivningarna av de böcker flickorna läser i bokklubben är både bra och intressanta). Storyn är väl som man kan förvänta sig av ett proffs, dvs någorlunda komplicerad – kanske i överkant – och rimligt trovärdig, men jag tycker nog att startsträckan var i längsta laget. Lite spännande är den väl trots allt också. De hintar som läggs ut om kommande förvecklingar i de två nästa böckerna i den tänkta trilogin är väl lätta att se igenom men lovar ändå gott. Men, det vill jag ändå ha sagt, ett visst focus ligger ju på medlemmarna i bokcirkeln, varför skildrar Marklund då en av dem, jag tänker på hon som blir forskare och feminist, så nästan skrattretande karikatyrmässigt? Och inte är det mycket bättre med hon som blir politiker för SD. Fast ändå - tre stars av fem kan väl Polcirkeln få. Tycker jag nog.