Klas Östergren - Två pistoler.

 Klas Östergren är ju som bekant en av våra stora författare och har sedan debuten 1975 med Attila gett ute ett stort antal romaner, noveller, filmmanus och dessutom till svenska översatt flera av världslitteraturens största. Han är flitig den gamle mannen – han är ju, ser jag då jag går in på Wikipedia, häpnadsväckande nog pensionär, eller rättare sagt har han uppnått pensionsåldern. Arbetar vidare gör han väl ändå, hoppas jag. Jag som trodde att han skulle vara och förbli lika ung och oförstörd som jag. Men även jag är ju … nej, jag vägrar ta ordet i min mun.

Bara efter debaclet i Svenska Akademien har han gett ut Renegater, som jag tidigare kommenterat här på min blogg, och nu Två pistoler. Jag ser på Bokus´ hemsida att han i detta nu dessutom ger ut en bok med titeln Julrevy i Jonseryd och andra berättelser, en bok som reklamnissarna kallar ”makalösa julnoveller”, vilket får åtminstone mig att avstå från att köpa den. Någon djävla ordning, dvs rimligt sinne för proportioner och kvalitet, får det väl trots allt vara även bland de säkert unga reklampojkarna. Jag fick hursomhelst Två pistoler i min hand samtidigt som nomineringarna till årets Augustpris blev kända och tänkte då nog att det var lite konstigt att den inte var nominerad, liksom för den delen tex Sara Stridsberg och Kerstin Ekman. Jag återkommer i slutet av denna kommentar om jag tycker att min lilla undran betr. Östergren var motiverad eller inte. Håll ut, kamrater.

Nå. Nu till Två pistoler. Det är en härlig, välskriven, rolig, lite spännande men antagligen i långa stycken osann skröna. Om än med ett välkänt och i delar väldokumenterat tema. Huvudpersoner i den är den från enkla förhållanden komna men nu hovstallmästaren och hovlakejen Adolf Fredrik Munck och den antagligen näst intill impotente eller asexuelle Gustav III. Mellan dessa två poler rör sig ett antal andra historiskt belagda personer – inte minst förstås drottning Sofia Magdalena, änkedrottning Lovisa Ulrika, Munckens olika älskarinnor och ett antal rövslickare vid hovet med tjusiga titlar och tomma huvuden. Det huvudsakliga temat i boken är att den stackars kungen vill ha en arvinge men inte riktigt vet hur man bär sig åt för att producera en sådan. Och inte heller drottningen har det riktigt klart för sig, visar det sig. På redan på den tiden känt manér inkallas då en konsult. Det blir Munck, den välkände häradsbetäckaren och vid tidpunkten faktiskt kungens betrodde.

Det mesta i övrigt som G III ägnat sig åt under sin regeringstid lämnas åt sidan i boken. Ty Två pistoler är inte en historiebok, utan, som jag sa, en skröna. En avkopplingsbok. En bok att småskrattande läsa i denna pandemitid och samtidigt hoppas på ännu bättre tider och att Folkhälsomyndigheten överlever det raseri som tycks vara under uppsegling bland våra politiker. Själv vill jag bara ha en tredje spruta så fort som möjligt. Och för den delen att livet ska komma att gestalta sig bättre för dig och mig än för Muncken.

Han gjorde nämligen vad han blev ombedd att göra. Han visade handgripligen kungen hur han skulle lägra sin kvinna. Möjligen, och varför ska man missunna drottningen det, kom han sedan till hennes säng ensam vid ett antal tillfällen – ”… att han inte bara varit kungen behjälplig vi flera tillfällen än vad han tidigare tillstått, utan att han varit i beröring med drottningen på tu man hand, mer intimt, och att det då varit fullt möjligt för fructification att äga rum …” som Östergren skriver. Möjligen tycket hon att det kändes lite spännande med en man som inte bara kunde utan också luktade lite allmoge. Vad vet man. Ryktet att Munck var pappa till den blivande Gustav IV Adolf var i full sving i princip redan innan barnet föddes och blev till olycka för alla iblandade. Sant eller inte. Men känt och diskuterat än i dessa dagar.

”Det låg ett skimmer över Gustavs dagar” har ju vi som gått i den gamla skolan lärt oss. Det var ju inte sant ens då. I ett gripande och berörande avsnitt i boken när kungens andra son dör som mycket ung och han tycks gå in i en djup depression stiger han i boken äntligen fram som en levande människa, långt från den bepudrade fjanten. Detta gör Östergren mycket bra, vill jag ha sagt.

Och så blir Muncken då efter ett antal turer landsförvisad och tillbringar sina sista tror jag det är 40 år utomlands i Toscana i tilltagande armod. Pesten härjar där, som nästan här i dag. Han dör utfattig, gammal och bortglömd och får i princip en fattigmansbegravning. Så kan det gå om man lägrar en drottning. Akta dig för det, unge man säger jag till mina ev. läsare. Eller för den delen dig gamle man. Snipp snapp snut så är boken slut.

Vad ska man då säga om den? Mer än att den på sedvanligt sätt när det gäller Östergren är välskriven – och på en tilltalande lätt formell svenska - och därmed läsvärd. Om den är historiskt belagd i alla delar är väl mindre sannolikt. Men vad gör det? Läs och njut och ha boken som sällskap ett antal timmar. Det kan du vara värd. Men skulle den då nominerats till ett Augustpris? Nej, det tycker jag inte. För mig är ett lätt essäbetonat avsnitt slutet av boken faktiskt helt onödigt och dessutom lite svårforcerat liksom, sant eller inte, ett textavsnitt om att Munck skulle ha en oäkta dotter som indirekt skulle återuppstått som Tintomara i Törnrosens bok. Men en fyra stars av fem kan den väl ändå få i betyg. Och ge den gärna i julklapp till din sippa historieintresserade faster – hon kan må bra av att veta hur det egentligen går till – eller i vart fall gick till - i de gyllene salongerna.