Hanna Nordenhök - Caesaria.

För sin fjärde roman Caesaria fick Hanna Nordenhök det välrenommerade Sveriges Radios Romanpris nu i år. Hon sällar sig då till en imponerande rad andra svenska författare av hög klass. Den intresserade kan gå in på prisets hemsida och läsa om pristagarna sedan 1994 då priset instiftades, men jag vill för egen del, om vi bara ser på vem som fått priset sedan 2010, nämna tex Aris Fioretos, Beate Grimsrud, Kjell Westö, Caterina Pascual Söderbaum och Sara Stridsberg. Ja, ni förstår vilket sällskap som Nordenhök nu hamnat i med Caesaria. Men är det välförtjänt? Där är jag faktiskt mer tveksam för egen del.

Nordenhök har tidigare gett ut tre romaner (Promenaderna i Dalby hage, Det vita huset i Simpang och Asparna), som jag också relativt nyligen kommenterat här på min blogg. De är alla av hög klass och skulle var och en mycket väl kunnat fått priset enligt min mening. Men jag tycker för min del att Caesaria inte kommer upp till den höga nivå som hennes tidigare böcker har. Men det är min uppfattning. Andra tycker ju uppenbarligen annorlunda. Som det ska vara.

Men varför, blir ju frågan, varför kan Nordenhöks tre tidigare romaner möjligen värderas lite högre än den nu fjärde? Mitt svar är att den saknar den poetiska skärpa och komplexitet som de andra har. Jag menar också att själva romanbygget är betydligt enklare och faktiskt inte bara mer ointressant utan, vilket kanske kan vara värre, mindre trovärdigt. Personbeskrivningarna saknar udd och gör romanfigurerna mindre levande. Rent språkligt balanserar Nordenhök här ibland tyvärr för nära gränsen för pretentiös anspråksfullhet. Och vad vill hon ha sagt med sin roman? Ja, jag vet dessvärre inte.

För så här det. Roman utspelar sig någon gång på 1800-talet och en dr Eldh utför ett av de första kejsarsnitten här i landet på en ung kvinna. Hon dör. Och dr Eldh tar då hand om den nu föräldralösa flicka han plockat fram ur den döda modern och för henne till en herrgårdsliknande byggnad på landet. Där växer hon gömd och i hemlig isolering upp med en hushållerska, en gårdskarl och olika tjänsteflickor som varierar över tid. Dr Eldh kommer av och till ut till herrgården, klappar flickan – som han gett namnet Caesaria, efter det latinska namnet för kejsarsnitt – lite förstrött på huvudet, ger henne presenter, lär henne skriva och åker sedan tillbaka till den namnlösa staden där han bor med sina döttrar. Så håller det på i åratal ändå tills …

… ända tills dr Eldh tar med sig ut till herrgården en mystisk och skrämmande man som kallas Mäster Valdemar. Det är med denna Valdemars ankomst till herrgården som slutet kommer att närma sig. Valdemar försvinner, efter att bla ha våldfört sig på en av tjänsteflickorna, så småningom bort, dr Eldh slutar efter att bra tag att komma till gården, tjänsteflickorna åker i väg liksom gårdskarlen. Kvar blir hushållerskan och Caesaria. Gården förfaller, djuren slaktas för att få mat. Och sen dör hushållerskan. Ceasaria vandrar i hjälplöshet, förvirring och tilltagande armod omkring i byggnaden. Helt plötsligt en dag kommer dr Eldhs två nu vuxna döttrar till gården och slår sig ner i trädgården för att äta en lunch (det är en helt bisarr scen). Lika plötsligt dyker vid ett annat tillfälle gårdskarlen upp igen och drar lite förstrött i olika dörrhandtag och tycks ropa efter henne. Vid båda tillfällena står Ceasaria, hungrig och utsatt, och stirrar på dem dold bakom en trasig gardin. Och hon vandrar som ett svultet hjon runt för att hitta något ätbart på närliggande gårdar. Var är dr Eldh, frågar man sig, han som gett henne livet. Hennes död och undergång tycks inte intressera honom efter vad det verkar. Men varför?

Vissa böcker kommer man helt enkelt inte genom på ett för en själv och förstås författaren acceptabelt sätt. Det finns något som hindrar en läsart som andra ser och uppskattar. Vad det kan vara är inte lätt att alla gånger sätta fingret på. Men så är det för mig vad gäller Caesaria. Må andra läsa den på ett annat sätt, må andra förstå Nordenhöks avsikt, uppskatta hennes gestaltning. Hennes språk. Hennes avsikt. Eller strunta i boken och läs hellre – det blir faktiskt mitt råd – Promenaderna i Dalby hage, trots att jag nu ger Caesaria tre stars av fem i betyg. Allt förstår man inte här i världen. Men kanske för att jag möjligen med denna okänsliga kommentar gjort Nordenhök och hennes läsare orätt.