Kerstin Ekman - Löpa varg.

Måndagen den 22 november får vi alla veta vilka författare som får årets Augustpris – vilket som bekant delas ut av Svenska Förläggarföreningen i samarbete med Elite Hotels - i de olika kategorier som finns. Redan nu vet vi vem som mycket välförtjänt fått Svenska Förläggarföreningens hederspris, nämligen förläggaren mm Marianne von Baumgarten Lindberg. Men vem som blir pristagarna för själva Augustpriset kan vi alltså när detta skrivs bara spekulera i. Och, i att antal fall, förundras över varför de inte ens nominerades. En sådan författare är för min del Kerstin Ekman och hennes senaste bok Löpa varg. Jag återkommer till frågan sist i denna kommentar.

Kerstin Ekman är ju som bekant mycket välrenommerad och en av våra stora författare. Hon är prisbelönad som få – bla har hon fått Augustpriset två gånger - och är medlem i Samfundet De Nio, vilket inte är många förunnat. Hennes tidigare medlemskap i den fortfarande något skamfilade Svenska Akademien är bekant för de flesta och hon var väl en av de få som kom ur den trista historien med hedern i behåll. Frågan vad hon kunnat åstadkommit i den församlingen om hon velat eller tillåtits vara kvar förblir obesvarad. Nog om det.

Hennes senaste roman före just Löpa Varg var Grand final i skojarbranchen, som väl ganska allmänt uppfattades just som ett avslut av hennes skönlitterära författarskap. (Jag har för nu ett bra tag sedan lagt ut en kommentar till boken på min blogg). Efter det har hon gett ut ett par uppskattade och dessutom av inte bara recensenter utan också av allmänheten lästa essäsamlingar, vilket om inte annat visar på hennes intellektuella bredd. Och så kom alltså nu 2021 Löpa Varg. En berättelse som hon kallar boken.

Nå. Först som sist – omslaget. Det är fanimig genialt. Och - föreställer jag mig – påkostat. Vicka lite med boken framför dig och du uppfattar antagligen vad jag menar. Om inte, ja skit samma. Men du ser kanske en vargs gulanlupna ögon och förstår möjligen redan då Ulf Norrstigs fascination för den varg han möter i berättelsen.

För det är denna Ulf Norrstig, pensionerad jägmästare, som är bokens nav och kärna. Det är kring honom som berättelsen rör sig i efterhand allt tyngre omlopp. Han är, eller känner sig i vart fall, gammal. Han är trött. Mycket av det som var viktigt för honom, hur man vårdar kärleken till sin familj eller tar hand om och utvecklar skogen och inte minst varför man jagar, börjar han fråga sig själv om han genom livet hanterat rätt. Eller om han riktigt vet och förstår vad som sker nu, nu när han inte längre uppfattar sig vara i centrum ens för det egna livet på sätt han som en självklarhet varit förr.

Han är trött och hjärtsjuk. Han sitter på söndagarna och sorterar in sina tabletter i dosetten och tittar på sin hund, gammal och flåsande också han. Han söker sig mer och mer till gamla händelser och gamla minnen och bläddrar i sina böcker och anteckningar. Vad har skett med mitt liv och med det jag tyckte var viktigt, frågar han sig. Svaret uteblir.

Hans fru Inga, relativt gammal också hon och djupt älskad av honom, är som inte sällan på kvinnors vis annorlunda. Hon hade alltid en massa för sig – ”sysslade jämt och ständigt, nätt som en nötväcka på en tallstam” – och inte bara inomhus med hemmet utan också utanför. Medan Ulf han sitter inomhus och läser men då oftast sådant han läst förut.

Så sker då i berättelsen tre, eller snarare fyra, saker som för livet i en annan riktning inte bara för Ulf och Inga utan också ett antal andra personer. Ulf ser vargen som kommer att förändra hans liv. Han ser, verkligen ser, detta djur och han kommer att ifrågasätta jaktens idé att döda. ”Jag såg honom och mitt liv var inte längre som vanligt. Jag började ifrågasätta mina skäl. Skälet att döda”. Detta möte blir bokens kärna och Ekman beskriver det utförligt och återkommande; upplevelsen är så stark för honom att han inte ens förmår prata om den med sin fru. Han släpper, eller tvingas släppa, hedersuppdraget som jaktledare som han haft under många år. Han faller ihop när han sitter i ett jakttorn i en massiv hjärtattack och räddas undan döden bara av att Inga anat oråd och hittar honom.

Dessa tre saker. Och den fjärde då? Att vargen av hela eller delar av jaktlaget hetsjagas och dödas utanför den tillåtna jakttiden. Händelsen polisanmäls men hamnar väl i polisiär vangömma, fast Ulf förstår vad som skett och vem som gjort vad. Han släpper frågan och räddar den som dödat vargen undan fängelse och förnedring. Men vad som sker med övriga i jaktlaget och med bygden låter Ekman vara osagt i boken. Att händelsen kommer att vara ett öppet sår under lång tid får man hålla för troligt.

Denna korta, täta och välskrivna bok beskriver både sammansatt och trovärdigt hur livet i allmänhet, och inte minst synen på vargen i synnerhet, kan ta sig uttryck i en skogsbygd. Boken är skriven helt ur mannen Ulfs synvinkel, det är hans ord och tankar vi möter i den, men ibland undrar jag – möjligen helt fel – om vi inte samtidigt då möter Kerstin Ekman själv. Boken ger oss också en historia om hur livet och gemenskapen mellan två människor kan utvecklas genom åren och vara den bärande kraft som gör att man orkar och vill leva vidare även när man upplever att den egna styrkan avtar. Den visar oss att ibland, men sällan föreställer jag mig, kan den egna privatmoralen få stå över vad som juridiskt är det rätta. Just det är för mig bokens svaga punkt. Frågan som ställs är vem man ska vara lojal mot. Ekmans svar är inte det självklara.

Men Löpa varg kan ändå inte få annat än fem stars av fem i betyg. Och min förvåning över att den inte ens nominerats till årets Augustpris är stor.