Hans Gunnarsson - Bormann i Bromma.

Om man nu råkar bo i Bromma, vilket man gör, så var det nästan omöjligt att inte för bara skojs skull köpa Hans Gunnarssons senaste bok novellsamlingen Bormann i Bromma. Förstås inte för att jag trodde den skulle handla särskild mycket, om ens alls, om Bromma, och det gjorde den ju inte heller, utan kanske mer för att den möjligen skulle kunna handla om den gamle kände nazisten Martin Bormann, Hitlers privatsekreterare och ställföreträdare, vilket den emellertid inte heller gjorde mer än mycket indirekt. Så kan det gå till i litteraturens värld. Men vad handlar den om då?

Ja om jag det kunde säga. Jag tror helt enkelt att Gunnarsson vill ge oss en handfull noveller där han tryckt örat mot både samtiden och förgången tid, men där hans avsikt i huvudsak bara är att roa läsaren för stunden, och det är ju absolut inget fel i det, även om åtminstone ett par av novellerna har ett påtagligt mörkt stråk. Stilistiskt är novellerna påtagligt lika varandra och också till sin själva uppbyggnad tycks de vara hämtade ur samma mall. Det blir lite tröttsamt.

Kan man då ana eller rentav se något gemensamt mellan novellerna, någon stämning, någon avsikt, någon mening? Det kan man kanske om man skulle vara på det humöret. Själv får jag emellertid för mig att Gunnarsson skriver dem i huvudsak bara för att visa att han kan. Visa att han klarar hantverket på ett hyfsat bra sätt och att han nöjer sig med det. Att han alltså nöjer sig med att visa oss läsare att han är en habil författare som kan sitt hantverk. Och vem är jag i så fall att ha en annan uppfattning om vilken ambition Gunnarsson har eller borde ha? Men ändå är det väl så att Gunnarsson också ger oss en liten bild av det gamla folkhemmet? Tror det.

Åtminstone en av novellerna tycker jag är mycket bra och där Gunnarsson med ett skevt grundackord i tonen visar att han kan mer än vad jag menar han visar i de övriga. Jag tänker på #Brottarstugan. Där får vi läsa om ett gubbgäng som av en slump, eller inte, träffar på en ung flicka när de bastubadar och av henne provoceras, eller inte, till att ha ett gruppsexumgänge för att sedan i skam och förnedring över detta mördar, eller inte, henne. Dör gör hon i vart fall. Omständigheterna tycks tala till gubbsens nackdel. Dömda blir de hursomhelst. Åtminstone en av dem tar sedermera livet av sig i fängelset. Här har Gunnarsson en annan ton och ett annat allvar och dessutom stilistiskt en helt annan uppbyggnad än han visar oss i de övriga novellerna. Gubbarnas futtiga liv lyser klart för oss i all sin ynklighet liksom deras stammande försvarstal.

Varje novell är vackert illustrerad med en återgiven målning av konstnären Martin Wickström vilket ger Bormann i Bromma en liten extra tyngd. Betyg då? Ja en tre stars av fem blir bra om än det kanske är i minsta laget. Men vem bryr sig? Inte många. Knappt ens jag själv.