Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

tisdag 12 november 2019

Patrik Svensson - Ålevangeliet.


Först som sist: vad betyder evangelium? I grunden har ju ordet, såvitt jag förstår saken, en religiös betydelse. Främst kanske den bibeltext som prästen eller någon annan läser i kyrkan strax före predikan, men kan också avse de fyra bibliska berättelserna om Jesu liv eller rent av det kristna frälsningsbudskapet mer generellt. Patrik Svensson kan med sin bok Ålevangeliet rimligen inte haft någon av dessa betydelser i bakhuvudet när han skrev sin bok eller gav den titeln. Snarare tror jag han tänkte sig en mer överförd innebörd av ordet – t.ex. en form av budskap eller kanske glädjande nyheter. Men i så fall är boken ändå ett evangelium med lite svarta sorgkanter.  Ålen har ju i dessa våra yttersta dagar, som Svensson nu beskriver detta märkliga djur, en ganska tuff tillvaro, om den inte rent av är utrotningshotad. Och de två personer i boken som är huvudfigurer i den utöver ålen, främst författaren själv som barn och hans pappa, levde väl åtminstone i Svenssons barndom under knapphetens kalla stjärna. Tänker jag mig. Men Svensson, eller någon av hans redaktörer, ville kanske inget märkligare än att få ihop en lite snärtig och intresseskapande titel. Och det är väl i så fall helt OK, menar jag. Nu heter boken i vart fall Ålevangeliet, med undertiteln Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk. Och den säljer tydligen som smör.

Bildresultat för patrik svensson bilder
Evangelisten Svensson (jag hittar ingen uppgift om fotograf)

Men om nu ålen är att anse som lite gåtfull menar jag att detsamma lite grand också gäller själva boken Ålevangeliet. För frågan är ju vad det egentligen är för en slags bok. Är det en ren faktabok? Är den lite av en memoar eller barndomsskildring? Är den kanske en bok som skulle kunna klassas som en nutida modern arbetarskildring? Är det en slags mer allmän reflektionsbok med lite osorterade metafysiska inslag? Ja, svaret – jag menar förstås mitt svar – är att den är lite av allt detta. Och därmed skulle jag vilja påstå att den möjligen har hamnat lite fel när den nu placerats i Augustprisets fackboksdel. Den är svårplacerad, det medger jag, men jag tycker nog att den snarare borde ligga i den skönlitterära klassen. Särskilt om man beaktar att den är välskriven, välformulerad och bästa mening lättläst. Att Svensson som journalist väl behärskar det svenska språket och kan skriva klart men samtidigt enkelt om ibland komplicerade delar av ålens mystiska liv och död märks tydligt. Han kan dessutom samtidigt också närma sig ämnet från grunden och har uppenbarligen ägnat tid och kraft åt att verkligen gå till källorna i bokens faktadelar. Det är nästan så man får lite lust att på ett våra allmänna bibliotek – om man nu fortfarande kan hitta ett sådant – gå och läsa lite i Sydsvenskan där Svensson arbetar. Allt för att läsa andra texter av honom. 

Bildresultat för ål bilder
Det slemmigaste av djur. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf)

Men vad är då en ål, kan man kanske undra. Ja, min högst personliga uppfattning är att det är ett för djävligt, äckligt, slemmigt djur som ingen levande människa borde kunna gilla att äta; eller ens hålla i. Och ändå gör ju folk det. Men det säger ju inget mer än att vi människor är ena underliga varelser. Men om du, min okända läsare av denna blogg, vill närma dig ålen får du allt läsa boken själv. Mycket händer från det att ett pilträdsformat ålayngel flyter med strömmarna från Sargassohavet och i sinom tid hamnar t.ex. på ålakusten i Skåne i det mörkaste av alla mörka ålamörker, bor där i decennier för att sedan plötsligt själv bestämma sig för att simma tillbaka till Sargassohavet och där på okänt sätt föröka sig och sedan dö. Och om allt detta, liksom vad genier som Aristoteles, Freud och andra gjort och tänkt om ålen, skriver Svensson intressant och tankeväckande. Men utan att jag för delen får lust att smaka på det satans djuret. Det har jag gjort i min ungdom. Det räcker. Mer säger jag inte om den saken.

Svensson anlägger i boken ett brett perspektiv på ålen alltifrån pappan asfaltläggarens liv och hans ålafiske med sonen till vad vetenskapen för dagen tror om ålen – dess liv och möjliga utdöende i närtid. Allt detta är alltså intressant och läsvärt – och kan det, slår det mig nu, rentav vara så att Svensson skrivit en ålens dödsruna. Kan så vara. Och är det kanske  därför den säljer så bra både nationellt och internationellt. Men det jag själv mest fäste mig vid i boken var nog när Svensson refererar till vad litterära giganter, av olika storlek och betydelse, sagt och skrivit om ålen. Jag tänker t.ex. på vad Gunter Grass skrev i Blecktrumman och Fritiof Nilsson Piraten i Bombi Bitt och jag – läs om du vågar. Det visar, om inte annat, vilken betydelse litteraturen kan han för våra liv och hur vi genom den kan få en bestående bild av de mest udda och kanske skrämmande företeelser som tänkas kan.

Ålevangeliet : berättelsen om världens mest gåtfulla fisk

Nå. Jag vill gärna ge Ålevangeliet fyra stars av fem i betyg. Men ska den ha Augustpriset i fackboksklassen? Nej, inte om jag får bestämma. Men det var å andra sidan länge sen jag fick det. Så vem vet.

xxx
Mängder av framstående forskare, liksom mer eller mindre entusiastiska amatörer, har studerat ålen utan att riktigt förstå sig på den. Några av den vetenskapliga historiens mest kända namn har försökt lösa ålfrågan utan att lyckas. Det är som om sinnena inte räckt till. Som om observation och erfarenhet i sig inte varit nog. Någonstans i mörkret och dyn har den trots allt lyck att gömma sig undan kunskapen. När det kommer till ålen har den annars vetande människan alltid i någon utsträckning varit utlämnad åt tron.

Blecktrumman
Läs här om ålen. Om du vågar. 






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar