Lina Wolff - Köttets tid.

Inte vet jag hur många som läser Lina Wolff. Men ett vet jag – det är för få. Oavsett. Även om De polyglotta älskarna som kom 2016, och för vilken hon också fick både Augustpriset och Svenska Dagbladets litteraturpris, säkert står i mångas bokhyllor. Med all rätt. Och nu kommer, det är min övertygelse, hennes senaste bok Köttets tid att hamna i samma bokhyllor.

Men Köttets tid är, som jag läser den, kanske ändå inte en bok som passar alla – men vad vet strängt taget jag om det. Vi läser en absurd, fängslande och ödesbunden – eller ska jag säga surrealistisk - historia som drar ett antal personer bort från ett liv de levt och kanske velat leva. Men in i något jag tror att också vi alla andra mycket väl kan hamna i när vi snärjts av våra hopp och lögner och bundits i den kanske omöjliga föreställningen att en annan riktning i vårt liv är möjlig. Oförklarligt, oväntat, hamnar vi i ett sammanhang vi inte visste fanns och vi inte vet hur vi skall komma ur. Hamnar vi då medvetet eller omedvetet i ett hoppets slukhål där det bara ligger spillrorna av ett förspillt liv? Kanske. Kanske inte.

Men jag menar att Wolff ger oss en historia som beskriver att detta kan hända både dig och mig. Om vi nämligen hamnar i blickfånget hos den som kan spänna en sådan händelsernas olycksbådande väv i vilken vi dras in i och inte kan komma ut ur. Om vi skulle hamna under t.ex. nunnan Sor Lucias kalla bleka ögon och obevekliga händer. Vilket den osynlige guden måtte förbjuda. Men vad kan eller vill han strängt taget göra åt den saken? Sor Lucia mördar, visar det sig, och herren misstycker inte.

Nunnan Sor Lucia?

Bokens onda genius är alltså nunnan, Sor Lucia. Vad driver då henne? Antagligen skador från barndomen skulle jag tro. För visst är det så att Wolff beskriver ett liv som visar att katastrofer som inträffar i barndomen är som dolda sjukdomar som kan aktiveras senare i livet antingen plötsligt eller förutsägbart. Det barn som blir nunnan lever ett liv där hennes framtida liv som mördare därför blir förståeligt och logiskt. Och av Wolff beskrivet på ett sätt som gör att vi accepterar det. Oavsett att Lucia också lever sitt skyddade nunneliv med intellektuella intressen men hela tiden med en insikt om att hennes uppgift kommer att bli att ta livet av folk. Med barmhärtighet, förstås. Mot betalning, förstås. Och med en slags föreställning att köttets tid, dvs. sexualiteten, är så mycket starkare än en själens eller andlighetens tid och därför måste bekämpas. De hon möter i bikt eller på annat sätt, framförallt annat sätt visar det sig efterhand, måste hjälpas att hitta sin själ. Eller dö. Så tror jag Wolff menar det i boken. Men jag är inte säker.

Och vilka hamnar då under hennes kalla ögon? Det är de som märkt eller inte märkt när en liten, ömtålig gren i deras inre brutits. Som hört eller inte hört när något tunt men livsviktigt brustit. De som är skadade av livet. De som inte vet vare sig hur man lever sitt liv eller möter sin död. De ensamma.

Det är ingen lättläst eller lättförståelig bok Wolff skrivit. Den är, tror jag man kan säga, både makaber och intellektuell och med många bottnar. Men samtidigt en bok med en lång och smärtsam efterglöd. Och skriven på ett språk som gör att man inte bara försöker förstå utan tror sig förstå. Ett klarhetens språk i en dunkelt satt bok. Allt annat än fem stars av fem är omöjligt att ge Köttets tid som jag hoppas finner många läsare.

xxx

”Är det detta som är ålderdom?, tänker hon plötsligt. Att acceptera förfallet och bejaka meningslösheten? Tanken fyller henne med ett egendomligt lugn och slutligen, i gryningen, somnar hon”.

”De var vackra, starka, informerade och lugna. Till skillnad från min generation, som har mer allmän bildning, var deras bildning smal men bråddjup. De kunde inte mycket, men det de kunde behärskade de till fullo. De var det nya, som skulle fasa ut det gamla, det förlegade. Med andra ord mig. Jag kände ingen bitterhet”.