Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

torsdag 16 januari 2020

Anna Fock - Väderfenomen.


Jag har sedan tidigare läst de två böcker Anna Fock publicerat innan hennes nu senaste, dvs. Absolut Noll (från 2013) (https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2016/01/anna-fock-absolut-noll.html ) och Cirkus Smuts (från 2016) (https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2016/09/anna-fock-cirkus-smuts.html) och uppskattat dem båda. Jag var därför verkligen nyfiken på Väderfenomen, inte minst för att den också var nominerad till 2019 års Augustpris, men – det är väl lika bra att direkt säga som det är – jag är efter läsningen lite besviken. Jag hade hoppats på ännu lite mer än vad jag nu fick. Hoppats på att få se en tydligare utveckling av ett intressant och viktigt författarskap än vad jag tycker att Fock ger oss i sin nya bok.

Bildresultat för anna fock bild
Fock. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Men hennes ansats i boken är både viktig och intressant och ger oss läsare en tydlig beskrivning av hur diktaturens Sovjetunionen gjorde vad man kunde för att dölja en katastrofal olycka i en kärnavfallsanläggning, både när den inträffade i slutet av 1950-talet och vad konsekvenserna blev för ett antal individer då och under decennier framåt. Perestrojka och glasnost var vid den tiden – och säkert också under den nuvarande diktatorn Putin – okända begrepp. Statens intresse var överordnat. Liv och död för medborgarna underordnat. Boken blir därmed en berättelse om en stats cynism och en påtvingad tystnad för dess medborgare.

Vi får i boken främst följa Igor, hans familj, kamrater och unga – och för den delen gamla – kärlekar från det att katastrofen inträffar och framåt (”Några kilometer åt nordost syntes ett gult moln under himlen. På dess undersida hängde en trattformad förlängning, som om det var en dimma som stigit upp ur marken. … `Det är säkert bara ett väderfenomen` skrattade Nadja och vände blicken från den avlägsna rökplymen som drivit med vinden och knappt syntes längre över trädtopparna”). Väderfenomen. Och det blev länge också den officiella förklaringen. Men nu vet vi ju sanningen och redan då var det många som anade. Som anade och dog i konsekvenserna av katastrofen och vars familj – som Igors – under decennier framåt blev bevakade, förföljda och hotade av KGB och dess efterföljare.

Nu är ju Väderfenomen inte en reportage- eller historiebok utan en roman och med en romans ganska så vanliga ingredienser – med beskrivningar av liv och död, kärlek och hat, skuld och skam, familjekonflikter, en pappas kärlek till ett barn som inte var hans eget, ungdomens utlevelser, lesbiska försök och annat som hör livet till. Och det är här jag hoppats att Fock skulle kunna gett oss en mer fördjupad beskrivning av varför Igors och hans närmastes liv efter katastrofen blev som de blev. Med än större intensitet. Med än större djup. Med blicken riktad både framåt och bakåt.

Väderfenomen

Men hennes språkhantering – om än kanske inte alltid i dialogen - är ju förstås utomordentlig. Liksom – jag hittar inga bättre ord – bokens tankekraft och efterglöd. Och ändå är det något som skaver i den för mig. Vill Fock för mycket? Vill hon ge oss ett tidsdokument som känns främmande bara för mig? Vill hon få oss att tro att den förgiftade jorden än i denna dag har satt sig i hjärna och hjärta inte bara hos Igor utan också hos mig, hos dig? Ja, jag har som vanligt inga svar. Men ett vet jag – besvikelsen jag nämnde är ju inte större än att jag måste ge boken fyra stars av fem i betyg. Och rekommendera den till läsning.

xxx
Ljubov rökte tyst med blicken stadigt fästad vid Nina. -Så er far var i det militära och blev sjuk, er mor blev sjuk efter något hemligt saneringsarbete och man evakuerade byar. Det måste ju vara ett utsläpp av något slag. -Det låter ju som en bra gissning. Men vi borde verkligen inte prata så mycket om det här. I synnerhet inte i en lägenhet som tidigare haft myndighetsbesök.


Bildresultat för anna fock bild



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar