Maria Maunsbach - Lucky Lada och jag.

”Den som inte gillar den här är en riktig pissfitta”. Skriver häpnadsväckande nog Karin Olsson, Expressens nuvarande kulturchef, i sin recension av Maria Maunsbachs bok Lucky Lada och jag. Jaha, tänkte jag, det är så här man ska skriva och tycka när man tillhör kultureliten. Tur då, fortsatte jag i min ensamhet, att man inte gör det. För, kan jag väl avslöja redan nu, jag måste väl då vara en riktig pissfitta. Boken är nämligen, som jag ser det, en välmenande bagatellartad feelgoodhistoria om en liten tösabits uppväxt i den skånska orten Höör utan vare sig mål eller mening mer än att, som jag uppfattar den, försöka roa för stunden. Och det kan ju duga gott ibland. Tösabiten i fråga heter i boken Freja Morgonstjerne och är i den författare till en handfull böcker och kallar sig genomgående knullförfattare, vilket dock, till min besvikelse – ja, någon gång ska det väl sägas – inte direkt återspeglas i Lucky Lada och jag. Men, man kan ju som bekant inte får allt här i världen.

Fotograf för mig okänd. 

Roa för stunden, skrev jag. Men både ja och nej. För Maunsbach och hennes alter ego Morgonstjerne tycks också ha ambitionen att skriva en parafras på Fritiof Nilsson Piratens Bombi Bitt och jag, och det verkar ju för all del lovande. Nu är det visserligen länge sedan jag läste något av Piraten, så jag kan bara med svårighet uppfatta just det – men för säkerhets skull upprepar Maunsbach ett ganska så stort antal gånger att just detta är hennes avsikt, så man får väl då ta henne på orden. Men mina svårigheter i den delen behöver ju för all del inte bara bero på Maunsbach – även jag som läsare av hennes bok har ju ett slags ansvar. Några kunskaper, insikter och för den delen kanske litterära ambitioner kan man ju som författare kräva av sina läsare.

Nå. Men road. Blir jag som läsare då det? Karin Olsson blir det – hon skrattar så hon gråter vid läsningen meddelar hon. Men inte jag. Om Olsson, som hon skriver, läst för många andra böcker som hon ”med ett nödrop tvingat sig igenom” så blir min önskan vid läsningen av Lucky Lada och jag att de 450 sidorna borde vara färre. Betydligt färre. Och jag varken skrattar eller gråter. Så tråkig är jag. Mest mulnar jag till.

Texten flyter visserligen fram lätt som en sprittande vårflod i den skånska myllan. Men har den då något innehåll? Vill den något? Mer än att alltså, som jag uppfattar saken, roa för stunden? Nä. Men gör det något? Egentligen inte. Fast som läsare vill man ju ändå gärna kunna knyta an lite till själva storyn. Och det kan jag inte direkt, gammal, ful och småtråkig -och dessutom man - som jag är. Försökte som vanligt i sådana lägen trösta mig med lite hemmafixat kaffe och en bulle från Bageriet vid Nockeby torg. Det brukar hjälpa mot det mesta – dock inte denna gång. Trist nog.

För själva storyn handlar om hur denna ensamstående fröken Morgonstjerne under en, tror jag det är,  juldagsmorgon när hon är hemma på besök hos sin mamma i Höör vill gå till en s.k. hemvändarkväll på det lokala nöjespalatset Lucky Lada. Men ensam vill hon inte gå. Hon söker då igenom sin telefonkatalog efter gamla vänner från förr för att få sällskap dit. Det går så där. Under den tid det tar för henne att ringa och messa ett antal gamla väninnor och prata lite med sin gamla mor och fram till att hon står utanför dörren till ladan får vi i boken läsa om både det ena och det andra om hennes eget och hennes familjs, och för den delen andra personers och deras respektive familjers, tidigare liv. Maunsbachs avsikt med detta är väl att ge oss läsare en bild av hur det kunde vara att leva och växa upp som flicka i det mellersta av Skåne. Och det är ju en god ambition. Själv uppfattar jag det tråkigt nog mest som textutfyllnad. Och inte känner jag direkt igen något av Piraten i detta.

Men – så kommer då Freja till slut ändå till ladan. Vad som där utspelas låter jag här vara osagt. Men så mycket kan jag väl säga att det nog kan komma inte så lite Ågren hos Freja och andra när annandagjul – eller om det är juldagen - börjar ljusna och övergå till fullt bländande dagsljus. För vad som sker är ganska så förutsägbart, om än kanske ändå lite häpnadsväckande. Och lättläst.

”Och det, är det sista jag minns från Lucky Lada” lyder bokens sista mening. Ja, då förstår ni nog

Så är då boken slut. Och vi har då följt Freja under ett antal år från då hon börjat snubbla sig fram i barns och tonårens sexuella djungel – snubblat, trillat, rest sig; snubblat, trillat rest sig. Och helt plötsligt står hon där som vuxen och undrar vad hon gjort och varit med om. Och vilken tur hon haft som överlevt och kunnat krångla sig fram till ett ganska så gott liv, tycks hon mena. Och dessutom, verkar det som, vill Maunsbach få det till att detta bara är kvinnliga erfarenheter, bara förunnat kvinnor. Men hej och hå – så där har vi väl alla haft det. Alla har vi väl ibland förlorat kontrollen, ibland tillåtet naiviteten och godtrogenheten att bre ut sig över livet, ibland tvingat misstänksamheten och oron att ta ett kliv bakåt, ibland gått ner på knäna. Allt medan årsringarna brett ut sig i själen och på kroppen. För tänka sig – detta händer också pojkarna i Höör likväl som annorstädes. Tror jag mig veta.

Så vad ska då denna bok om och med den påstådda knullförfattaren Freja Morgonstjerne få för läsbetyg av en gammal, men fortfarande läskunnig, man. Tre stars av fem och inte en star mer.