Håkan Anderson - Siemensrullen.

Har jag med läsningen av Håkan Andersons nya bok Siemensrullen läst den sista av hans böcker, att han alltså inte kommer att ge ut fler? Ja, det verkar tyvärr inte bättre. I ett i boken avslutande TACK ”för allt stöd och givande av synpunkter under arbetet med det långa skrivprojekt som härmed avslutas” nämner han fyra namn varav i vart fall två är personer som arbetar eller har arbetat på hans förlag Bonniers och en – Eugen G. Brahms – väl allmänt anses vara en slags pseudonym för en av dessa, nämligen f.d. förläggaren numera författaren Magnus Bergh. Så kan det kanske vara. Att Siemensrullen alltså är Andersons sista bok.

Foto Bo-Göran Kristoffersson 

Vem är då Håkan Anderson själv? Författare, förstås, född 1945 och bosatt på Gotland och därtill f.d. högstadielärare. Sedan debuten 2004 har han med Siemensrullen gett ut sex romaner, eller om nu den sista boken kanske skall betraktas som en slags novellsamling. För detta skall – förutom Anderson själv, förstås – förlaget högaktas. För jag tror nämligen, och tror är det rätta uttrycket, att Andersons läsekrets är liten och hans böcker därför sannolikt inte kunnat ges ut på ett mindre förlag, som inte har storsäljare som tex Håkan Nesser bland sina författare och som finansierar lite mer udda, begränsad utgivning. För detta tackar jag och övriga läsare av Andersons romaner både förlaget och kanske också Nesser, som jag förresten själv läser med viss glädje.

För Anderson är en högkvalitativ författare och hans böcker av den karaktären att de skall finnas i varje litteraturintresserad läsares personliga litterära husapotek. (Vilket är ett uttryck jag är medveten om att jag av och till använder mig av när jag här skriver mina små kommentarer om böcker jag läst och som – nu kan det väl sägas – jag lånat från en av Andersons böcker, vilken kan jag i detta nu inte komma ihåg. Men så är det).

Hans böcker, och det är väl möjligen ett av problemen med hans författarskap, är av den karaktären att de sas kommunicerar med varandra både till idémässigt innehåll och personkrets – både personer och just hans tankegods är alltså i olika grad och på olika sätt återkommande i dem. Det betyder på intet sätt att man nödvändigtvis måste läsa dem alla eller ens i den följd de getts ut för att få full behållning av Andersons författarskap, men onekligen ger det den intresserade läsaren en dimension extra att på så sätt kunna läsa om personerna och det intellektuella och också politiska sammanhang Anderson placerat dem i. Tiden i böckerna är ofta efterkrigstiden och de innehåller genomgående olika intressanta filosofiska, intellektuella och historiska resonemang. Och kärlek kanske? Ja, det också. Men kanske inte på det sätt du förväntar dig.  

Ni förstår förstås redan nu att Andersons böcker bör läsas. Lägg därtill hans språk, hans originalitet, tankekraft och – inte minst viktig – böckernas efterglöd så – ja, du gör dig en otjänst om du låter dem ligga olästa i boklådan, antikvariaten eller Bokbörsen. Det är ju ingen tillfällighet att han också prisats av tex både Svenska Akademien och Samfundet de nio. Prisad – men alltså läst? Kanske, kanske inte. Det finns hursomhelst i ett av styckena i boken – eller om man nu, som nämnts, ska kalla dem noveller - en liten bitter passus om ”den där succéboken jag aldrig någonsin tycks komma att skriva”. Nu med Siemensrullen kanske?

Nej. Siemensrullen är förstås en bra och läsvärd bok, men den är enligt min mening inte en av Andersons bättre. För mig blir den mer av en uppsamlingsbok, en sammanläggningsbok – Anderson, tror jag, samlar kanske ihop lite av sådant han genom åren lagt i byrålådan och ger ut det som en avslutning av sitt författarskap. Inget fel i det. Vi återkommande läsare av hans böcker tar gärna emot också en sådan bok, men det är kanske inte lika självklart för en ny läsare. Skulle jag tro. Men jag kan ju mycket väl ha fel. Det har ju – märkligt nog – hänt förr.

Men, jag upprepar, Siemensrullen är en bra och läsvärd bok. Titelnovellen, eller om man hellre skulle säga miniroman eftersom den väl upptar trefjärdedelar av boken, är en skakande berättelse om nazismens övervåld och ondska men också om hur deras övergrepp alltid kommer upp i ljuset och hur det alltid finns de som överlever det mest djävliga; för inget kan i det långa loppet ligga fördolt för oss som kan och vill och orkar se. Det finns i den novellen, liksom förstås i de övriga, ett stort och gripande allvar som talar till oss. Fortfarande finns det de som orkar och kan berätta för oss. Och fortfarande är vi många som då lyssnar.

Detta känner vi igen från Andersons tidigare böcker. Liksom också den lekfullhet och de närmast labyrintiska gåtor han också nu ger oss. Men inget går på slentrian i hans böcker, om nu någon skulle tro det, och inte heller här. Och kärleken, den möjliga och omöjliga, den bittra och ljuva, den vi vill ha och inte – också om den skriver han i Siemensrullen. Något annat vore ju inte att vänta.

Jag ger Siemensrullen fyra stars av fem i betyg. Och hoppas att Andersons författarskap uppmärksammas än mer och att han får så många läsare att han kan tycka att han äntligen skrivit sin succéroman. Denna eller någon av hans tidigare.

(Jag vill avsluta med ett litet tips. Nästa gång du går in i en boklåda så ska du leta upp Siemensrullen och lite försiktigt börja smygläsa den första novellen i boken, Övre Husargatan. Det, det är jag övertygad om, kommer att innebära att du, oavsett vad du egentligen tänkte köpa, går hem med Siemensrullen inslagen och nerstoppad i väskan. Du får i den novellen en kortare sammanfattning av hans författarskap, hans stil, hans egenart. Och sen … ja, sen blir det väl för dig som för mig när jag för evigheter sedan läste Andersons första roman Breven. Du återkommer till honom).