Katja Kettu - Nattfjärilen.

För ett par år sedan läste jag Barnmorskan av Katja Kettu. Det var en omvälvande läsupplevelse som jag önskar jag kunde dela med många. Läste du inte boken när den kom ut kan det vara för sent nu är jag rädd – den finns vare sig på Adlibris, Bokbörsen eller antikvariat.net. Så är det i vårt kylslagna kulturland – landet där en av våra partiledare inte vet vem som skrivit Gösta Berlings saga, men där vi å andra sidan har en riksdagens talman som utantill kan deklamera alla 28 verserna ur Runebergs Sven Dufva. Så bilden verkar lite splittrad, även om jag nog tror att allas vår Ebba är mer typisk än allas vår Talman när det gäller elitens litterära intresse och kompetens. Men, när bokhandeln och eliten sviker, så finns ju hur som helst alltid – eller snarare så finns än så länge – våra allmänna bibliotek. Så gå dit och be att få låna Barnmorskan – bibliotekarien blir glad och så kommer du att bli.

Nå. Men om Barnmorskan skev jag bl.a. såhär på min blogg:

”I det uråldriga landområdet vid Ishavets rand, det som formellt delas mellan Norge, Finland och Ryssland, har människor och djur alltid rört sig utan hänsyn till gränser. Här möts under andra världskrigets olika skeenden den självlärda finska barnmorskan Vildöga och SS-officeren Johannes. I ett febrigt, ständigt berörande språk berättar Kettu om deras kärlek. En kärlek bortom sans och vett.

Om krigets fasor och kärleken mellan Vindöga och Johannes berättar Kettu på ett språk omöjligt att värja sig mot. Tonen är nästan febrig, alltid närmast fysiskt närvarande och ibland rå. Människors tillkortakommanden och deras styrkor och stolthet beskrivs på ett sätt som jag knappt läst tidigare. Bilderna Kettu använder är tydliga och starka. Du kommer, som jag, att ha denna bok med dig under lång tid.

Till slut måste du som läsare fråga dig vad det är som gör en människa till människa. Allt sådant som vi normalt tänker på, som t.ex. kärlek och förnuft och anständighet och moral och godhet, läggs till slut på slaktbänken. Och ändå går livet i någon mening vidare.

Jag gav Barnmorskan fem stars av fem. Den måste läsas av många. Trots att den inte, på flera olika plan, är en lättläst bok.”

Ingen lättläst bok, skrev jag om Barnmorskan. Liksom att den hade ett språk omöjligt att värja sig mot. Jag kan skriva detsamma om Nattfjärilen, som är den bok av Katja Kettu jag just avslutat. Man kan nog säga att vi läser en bok som rör sig på två plan – ett yttre och ett inre (jag hittar inga bättre ord, sorry).

Ett som börjar med att en femtonårig flicka som heter Irga, gravid och med stympad tunga, runt året 1937 flyr på skidor från familj och sitt hemland Finland till, som hon föreställer sig och hoppas på, ett liv med barnets pappa i det kommunistiska paradiset Ryssland. Det går förstås åt helvete. Hon hamnar i stället i ett arbetsläger för spioner där hon träffar en annan ung kvinna vid namn Elna. Deras liv kommer från den stunden att vara för evigt sammanflätade. Det som händer mellan dem och andra i det ryska arbetslägret är både lätt och svårt att förstå och ta till sig, är både sådant som är begripligt och obegripligt. Vi läser också, förstå det den som kan, om köttets lust mellan dessa urlakade och trötta lägerfångar. Men så lyckas en av dem – eller om det nu är båda – fly från lägret. Till den ort dit de flytt kommer många år senare en annan ung kvinna, hon heter Verna, ombedd att komma dit av sin pappa. När Verna så kommer dit har pappan dött.

Och nu, vill jag påstå, blir det ytter händelseförloppet i boken inte mindre svårförståeligt. Tvärtom. Tillika förstärkt av det jag vill kalla bokens andra plan – och här rör vi oss på mystiska och mytiska religiösa föreställningar som bottnar i det urgamla Rysslands mytologi och magi. Det som sker eller förefaller ske har eller får kopplingar till dessa riter eller föreställningar. Och rent konkreta mord. Och hemligheter. Och lögner. Och politik.

(Och visst läser vi i ett par inskjutna kursiverade avsnitt i boken om självaste Putin och vad han har för sig. Ja, vi gör ju det. Han framstår, kan jag väl avslöja, också där som den svinpäls vi sedan tidigare vet att han är.)

Ja men, måste du min okände läsare av denna blogg säkert undra, kan då detta vara en bok värd att lägga skattade pengar och tid på. Svaret är ett tveklöst ja. Men, det har du säkert förstått, den kräver sin man eller kvinna, ity den inte är lättviktig. Den ska läsas med tanken skärpt och med gott om tid. Och som pappersbok. Det är inget – åtminstone gäller det för mig – som man kan ha i örat samtidigt som man skurar badkaret. Tvärtom behöver man som läsare både en eller fler gånger bläddra tillbaka för att se om det som man tyckte skedde i boken var som man trodde att det var. Och det är det långtifrån alltid, kan jag berätta.

Men till slut – efter, det måste jag erkänna, ett par tre tappade trådar - öppnar sig boken säkert också för dig precis som för mig. Det är som om en nattfjäril visar sig – efterlängtad, vacker och betydelsebärande. Språket i boken är lika vindlande, svårfångat och fullkomligt som bokens story. Helheten är omöjlig att värja sig mot – därav fem stars av fem i betyg för Nattfjärilen. Och jag hoppas att du tar dig tid att läsa och vid behov läsa om boken. Och sen lägga den i ditt personliga överlevnadsbibliotek.