Liza Marklund - Kallmyren.

Kallmyren är den andra delen i Liza Marklunds planerade trilogi om Wiking Stormberg och de andra som bor i den lilla fiktiva hålan Stenträsk någonstans i det inre och kallaste av Norrland. Den är både oväntat dålig och oväntat bra. Så kan det bli i böckernas värld om författaren, som det förefaller i just den här boken, är på lite olika humör när hon börjar resp. slutar sin bok. Gör då det något? Ja, det tycker jag nog.

Fotograf okänd för mig. 

Inledningen är långsam, omständlig och inte minst utdragen enligt min mening. Saker och ting ska förklaras och den nya storyn byggas upp och det tar en helvetes tid. Bokens nya story bygger för all del på att man som läsare har klart för sig en del av vad som utspelade sig i förre boken Polcirkeln och det är ju rimligt att Marklund ägnar lite tid och kraft åt det. Men koncentration borde en författare med hennes bakgrund och med mer än tio deckare bakom sig väl lärt sig vid det här laget. Kan man tycka. Det är förstås viktigt för läsaren, både den som läst förra boken men kanske framför allt för nya läsare, att få lite historia rekapitulerat, men det borde alltså kunnat ske snabbare och mer koncentrerat. Vad som författaren tänker sig ska ske i den nya boken är ju viktigare än att allt för detaljerat och långsamt få upprepat vad som skett i den tidigare. Tycker i vart fall den otåliga läsaren. Som dessutom värjer sig lite för att Marklund nu ger Wiking en, också i verkligheten, besvärlig cancersjukdom. Är tanken att han ska avlida i den tänkta sista delen av trilogin? Verkar inte bättre, och det är ju lite synd med  tanke på att ... nej stopp! - nu höll jag på att försäga mig; eller spoila som man säger på modern svenska. 

Sen är frågan om inte Marklund understundom dessutom försöker bli lite väl litterär. Som tex när hon låter Wiking sitta på en sten i myren där hustrun, som man antar, gått ner sig i den förra boken och stirra ut över ödemarken och tänka på henne, hon heter förresten Helena, och ibland dessutom i tysthet tala med henne; ja så kan det hända i en bok som författaren menar sig behöva fylla ut med lite dödkött. Ity att ”sångerna från sensommarnätterna sjöngs av någon annan” skriver hon, vad det nu ska betyda, men hursomhelst av någon annan än Helena, ska man kanske förstå. Och Wiking lyssnar. Han fattar kanske. Men inte läsaren.

Nå. Men så börjar det äntligen hända saker. Markus, som är Wikings och Helenas nu vuxne son och som arbetar på den lite mystiske och hemlighetsfulla robotbas som redan i den förra boken förlagts till Stenträsk, har till sin stora glädje befordrats. Vad sker då? Jo, han får ett mystiskt brev med posten där brevskrivaren skriver att han måste avsäga sig sin befordran annars dör han. Budskapet upprepas i ett senare brev som skrämmande nog lagts på dörrmattan inne i hans hus och där det dessutom finns foton på hans barn och fru. Båda breven är anonyma men ändå undertecknade, kan man säga, med en signatur som Wiking, när han får se breven, känner igen som sin hustrus typiska tecken. Mystiken tätnar i ett huj får man nog säga.

Markus avsäger sig förstås tjänsten. En annan man blir befordrad i hans ställe. Och vad händer med honom? Jo, han omkommer i vad som formellt kommer att klassas som en bilolycka. Med detta börjar nu storyn skruvas åt. Äntligen, skulle jag vilja säga, blir nu Wiking på det polisiära hugget och agerar både inom och utom den polisära regelboken. Till läsarens glädje.

Men inte bara Wiking utan också Marklund blir som man kan förvänta sig i en bra deckare eller polisroman, dvs skärpt och även hon på hugget. Vad som mer exakt sker nu vill jag här låta vara osagt – jag vill inte förstöra spänningen för läsaren av denna blogg som ännu inte läst Kallmyren. Men slutet är både välskrivet, spännande och så pass trovärdigt att jag, med de kunskaper jag har om ryskt och annat spionarbete i främmande länder och som dessutom vet vad handlingskraftiga män och kvinnor kan åstadkomma om tvenne hjärtan och hjärnor spelar i samklang, trots allt sväljer det. Trots allt. För visst finns det logiska och andra tveksamhet i storyn.

Hade jag inte varit en trött gammal cyniker hade det inte varit omöjligt att mitt nyopererade öga fuktats lite lätt när Wiking på bokens sista sida står hand i hand med en ny kvinna - som han för sina barn presenterat som Alice - och på en midsommarfest ser ett antal barn, som åtminstone är hans barnbarn, studsa och hoppa omkring på barns vis. Men nu är jag en trött gammal cyniker och slår därför raskt igen boken.

Som jag förresten ger tre stars av fem i betyg. Och ser faktiskt fram mot nästa bok, vars början väl blir – som Wiking får veta där han nu på festen står med denna kvinnas hand i sin - att ett lik helt sonika plötsligt flutit upp i den för läsaren bekanta Kallmyren. Kan det vara kroppen efter Wikings döda fru som nu efter trettio år ploppat upp ur ett gyttjehål?  Ja, kan det? Frågorna hopar sig, som man säger.  ”Men den historien tar vi nästa gång” skriver Marklund i bokens sista mening.