Ulf Lundell - Vardagar 6; Vardagar 7.

Åsa Beckman – är hon bekant? Möjligen, möjligen inte. Men hon började på Dagens Nyheter, Sveriges största dagstidning, som litteraturkritiker 1990 och har därefter i omgångar, senast från 2013, varit dess bitr. kulturchef. Denna kvinna meddelade för att tag sedan i en längre drapa läsekretsen att hon under sommaren läst Ulf Lundells Vardagar 6 och Vardagar 7 och att hon ”roat följt den buttre dagboksskrivaren genom hela sviten” och väl har funnit nöje i det. Bra nog kan man tro. Men, berättar hon nu, ”det finns en sidohistoria som för mig börjar komplicera dagbokssviten”. Jaha, och vad kan det vara undrar man ju nyfiket?

Fotograf okänd för mig.

Jo, den konflikt som Lundell har med sin dotter efter det att hon opåtalat offentligt kommenterat hans nya relation med en kvinna som tydligen är yngre än vad hon själv är – och då pratar vi ändå om två kvinnor i ca fyrtioårsåldern - och som hon, utan att ha träffat vare sig pappan eller den nya kvinnan, ställt sig lite undrande inför. Lundell blir förbannad och bryter med sin dotter. För min del får deras relation vara hur den vill – god eller dålig och detta av begripliga skäl eller inte. Men för min del är det inte intressantare än den konflikt som man kan föreställa sig finns mellan svetsare A och hans dotter eller läkare B och hans son eller redaktör C och hela hens släkt.

Men inte för fru Beckman. Här ska det i Fina Tidningen gås till botten med en sak hon rimligen inte har ett skit med att göra. Visserligen konstaterar hon att ”ingen utomstående känner till alla bottnar i den här konflikten”, men oaktat det maler hon på – och citerar dessutom ett påstående från dottern om något Lundell ska ha sagt till henne för länge sedan och som inte har något att göra med hans nya relation och som, om det skulle vara sant, vilket Beckman inte vet och som hon också medger att hon inte vet, men ut till offentligheten skall detta (påstådda) yttrande, är klart över gränsen för normal anständighet. Hon kommer sedan till slutsatsen att Lundell beter sig ynkligt gentemot dottern. Vad ska man då säga om Beckman? Jag låter svaret på frågan vara öppet. Men för min egen personliga del börjar jag ifrågasätta min mångåriga prenumeration på DN. Vem är nästa person som Beckman tänker släpa till DN Kulturs – eller hennes personliga? - stupstock? Det finns gränser för vad man är beredd att betala för.

Nå. Men vad om själva böckerna? Mycket positivt har av andra skrivits om dem. Inte mycket finns att tillägga. Faktiskt inte. Medan jag läser rullar det egna livet på i ungefär samma banor som för generationskamraten, och följeslagaren sedan många år, Lundell. Men, och det känns ju fanimig lite sorgligt, utan hans förmåga – eller kanske vilja - att få på pränt de reflektioner om tillvaron som jag själv trots allt också gör. Vad skulle hända om jag försökte? Vem vet. Kanske skulle jag, osannolikt nog, bli föremål för fru Beckmans intresse. Fast det vill jag ju inte riskera.  

Men en sak är jag ju odelat glad över. Någon trevade och i böckerna osäker men faktiskt också ömsint beskriven relation med en viss N, som Lundell kallar henne och som är den av Beckman uppmärksammade ”nya kvinnan”, finns inte för mig. (Varför denna lek med initialer, kan man ju parentetiskt undra? En snabb kontakt med fröken Google avslöjade ju vem det är). Vad finns då i stället? Jo en fin stabil mångårig relation med en viss A-M. Tack för det, skulle jag vilja säga. Men annat hos den gamle mannen känns igen – ont i ryggen och för den delen foten, borttappade glasögon och nycklar, slötittande på TV, otäta fönster och andra påtagliga vardagsbekymmer, framtidsfunderingar, återkommande resonemang med sig själv om vart livet tar vägen. Promenader. Rastlöshet. Coronafunderingar. Ilska mot ovaccinerade. Läsande. Målande. Synpunkter på sådant som bär din och min och hans tillvaro. Och mer därtill. Fast ännu tycks han inte varit hos ögonläkaren och opererat sig för starr. Men det kommer väl det också. Hör du?

Vad mer? Ja, vad mer? Mer än att jag för egen del skulle vilja att han faktiskt samlade sig till längre sammanhållna kommentarer till böcker han läst. Det borde han kunna, det finns ju återkommande små antydningar om detta i Vardagar. Eller vill han inte? Tror jag ska ringa den allvetande fru Beckman – då får man ju veta hur saker och ting verkligen är. Hon har säkert svar också på den frågan. Men läser gör han. Eller köper i vart fall böcker. Läser han då allt? Antagligen inte. Vi bokköpare gör ju inte alltid det.

Nu handlade denna lilla drapa ju mindre om Lundell och mer om, ja ni fattar vem. Men betyg då för Vardagar 6 och 7? Ja eftersom jag som nyopererad för starr hade vissa fysiska problem med läsningen av dem, en och annan halvsida och kanske helsida av detta flöde på sammantaget drygt 1000 sidor fick jag faktiskt skumma, och därtill också problem med att skriva denna lilla text, får det väl bli fyra stars av fem. Men antagligen fem när jag efter åtta veckor fått de nya läsglasögonen och då kanske läser om böckerna. Nu vet ni.

”Tvättmaskinen läcker”.