Håkan Nesser - En främling knackar på din dörr.

Håkan Nesser, denna evighetsmaskin, har, om jag nu räknade rätt på Wikipedia, gett ut drygt trettio böcker, tror jag det blev, sedan debuten 1988. Inte illa, måste man erkänna. Länge, allt för länge kan jag tycka nu, var han en författare som jag faktiskt såg fram emot att köpa och läsa. Men det är alltså ett tag sedan. Numera köper jag dem ändå. Se där ett av tillvarons stora mysterium – köper, men också gallrat bort en hel del i den senaste flytten. Kvar är bla Berättelse om herr Roos, som är riktigt bra. Köp den gärna.

(Fotograf okänd för mig)

Nu kommer jag, med den senaste boken En främling knackar på din dörr i handen, att tänka på vad Göran Hägg i en av sina böcker skrev om en helt annan författare, nämligen att ”med tiden tröttnade både han och läsarna; läsarna först”. Vi får väl se vem av oss som tröttnar först – den flitige ålderspensionären Nesser eller den, som det möjligen verkar, lite tröttare ålderspensionären Bokhållaren. Eller kanske alla andra läsare.

Men flitig är han alltså, hittills uppskattad av läsarna likaså men också av olika priskommittéer, vilket man inte får glömma. Tre gånger har han premierats för bästa svenska kriminalroman, en gång för bästa nordiska, en gång har han fått Sveriges Radios novellpris, han har blivit hedersdoktor vid Örebro universitet, fått Konungens medalj i guld för ”betydande insatser som författare” och mycket mer därtill. Detta är på intet sätt kattskit, om man får uttrycka sig så.

Men det betyder å andra sidan inte att man behöver knäfalla för allt han gör. Som nu En främling knackar på din dörr. För det är enligt min mening ingen riktigt bra bok. Vi läser tre långnoveller, där åtminstone två av dem har det numera nesserska lättsamma, lätt roande och roade tonfallet som faktiskt blir lite ansträngt och tröttsamt i längden. De är alla förstås ändå välskrivna men de påminner, menar jag, lite väl mycket om ambitiösa studentuppsatser – ”titta hur duktig jag är, se hur jag lyckas få ihop det, applådera!”- och går inte heller på djupet med historierna. Åtminstone två av dem är faktiskt ganska så banala och upplösningarna inte heller särdeles trovärdiga. Och intrigen – ja, förstås konstruerade av en habil gammal deckarförfattare som vet hur en slipsten ska dras. Han har ju gjort det förr. Men det skorrar lite i mitt känsliga öra. Och han lyckas alltså inte riktigt få ihop det på slutet, vilket ju är ganska så förödande för alla författare, men inte minst för den som skriver deckare eller kriminalromaner. Menar jag.

Men möjligen inte du, bäste läsare av denna lilla blogg. Vad vet jag.

Men allt är förstås inte dåligt, inte alls. Men nog väntar man sig mer av författare som premierats med kunglig medalj, tänker jag, och som försörjt sig som författare i decennier. Så återkommer dessutom minst två gånger ordet LUGUBER, detta lilla ord som inte gett någon författare ro i konstnärssjälen sedan Klas Östergren använde det i Gentlemen, vilket var 1980. Varför gör du oss detta, bäste Nesser, skulle jag vilja ropa i natten.

Nå – men en tre stars av fem kan han väl få för En främling knackar på din dörr. Men detta kanske trots allt mest för alla goda läsupplevelser han sammantaget gett oss genom decennierna.