Thomas Bernhard - Utplåning; ett sönderfall.

 Inte fan kan man gilla allt, har jag inte bara en utan flera gånger sagt mig när jag denna periodvis helvetesvarma sommar släpat på – och förstås läst - Thomas Bernhards 600-sidiga bok Utplåning. Sant. Men när jag nu slagit igen boken, satt mig för att skriva denna lilla text för att sedan gå ner till mitt privata bibliotek för att stoppa in den bland de övriga böckerna av Bernhard som trängs där, får jag nog säga att Utplåning trots allt, trots allt, varit värd den tid, den ansträngning och det tankearbete den tvingat mig till.

Fotograf okänd för mig. 

Men ändå så menar jag att andra böcker av honom kanske kan rekommenderas i första hand. För egen del tycker jag nog att Skogshuggning, Gamla mästare och förstås Självbiografierna för den ev. intresserade i första hand kan läggas på nattduksbordet, eller var du, min okände läsare av denna blogg, nu staplar upp dina olästa böcker. Gamla mästare i första hand, föreslår jag.

När jag nu för egen del går igenom vad jag skrivit om dessa och andra av Bernhards böcker, ser jag att jag om Gamla mästare – som förstås fick fem stars av fem i betyg – bland annat skrev ”… är på många sätt är en typisk bok av Bernhard. Den är skriven i ett enda stycke utan kapitelindelning och med meningar som inte sällan är långa som ett ösregn och med inskjutna bisatser, som i sin tur kan ha inskjutna bisatser, om i sin ur kan ha … varför man som läsare måste vara på alerten och gärna ha en kanna med starkt, gott kaffe bredvid sig. Eller varför inte en fru som antecknar. Ja varför inte”. Jag kunde i princip ha skrivit detsamma om Utplåning. (För den ev. intresserade: fru har jag, men hon har annat för sig än att anteckna mina kloka tankar om Bernhard och för den delen allt annat. Nu vet ni).

(By the way - det här med en fru som antecknar har jag hämtat från en kommentar som Bodil Malmsten en gång gjorde om, tror jag faktiskt det var, just Gamla mästare. Hon var en stor fan av Bernhard. Hon menade att den som läser honom helt enkelt behöver en hjälpläsare, en stenograf eller varför inte just en fru, som skriver upp alla de fantastiska formuleringar som hans böcker kryllar av. Själv är man som läsare upptagen med texten, menade hon, och hinner inget annat. Så kan det vara.)

Nå. Men vad om Utplåning? Eller varför inte börja med Bernhard själv? Han var en författare från Österrike som dog 1989 ännu inte fyllda 60 år. Hans liv verkar inte ha varit som på en räkmacka, direkt. Och hans relation till sitt hemland var minst sagt ansträngd, vilket inte bara märks i de flesta av hans böcker utan också i hur hans författarskap uppfattades i landet. Man menade, kort sagt, att hans negativa skriverier om Österrike i inte minst böckerna var som att kasta skit på hemlandet och kanske själva folket, österrikarna själva. Skälet till detta från Bernhards sida var att han menade att man inte gjort rent hus med sitt nazistiska förflutna. I sitt testamente förbjöd han också att hans pjäser skulle uppföras i landet och att opublicerade verk skulle få ges ut. Hans efterlevande släktingar har tydligen dock lättat lite på detta, sägs det.

Men Utplåning (med undertiteln Ett Sönderfall). Vad kan sägas om den? Mer än att den var hans sista bok? Den gavs ut 1986, dvs ett par år före hans död, men kom på svenska först 2015, och är väl på många sätt en typisk bernhardbok. De två huvudavsnitten i den – kallade Telegrammet resp. Testamentet - är som vanligt skrivna i ett textsjok utan kapitelindelning och, som man kan föreställa sig, i en enda lång mental utandning och med på vanligt sätt ofta långa, komplicerade meningar, utan möjlighet till vilopaus och andhämtning. Den kräver alltså en del av läsaren. Men ger också en del tillbaka, förstås.

Temat denna gång tycks vara den vanliga uppgörelsen med Österrike och tillika med huvudpersonen Franz-Josef Murnars familj. (Vars namn nämns bara på den första och sista sidan). Och det verkar ju inte direkt så inspirerande även för en återkommande bernhardläsare. Men, rätt eller fel, så tolkar jag storyn i boken som Bernhards föreställning att landet Österrike står inför en slags mental eller politisk kollaps. Och då blir det genast lite mer spännande, menar jag. Fast möjligen drar jag bokens story för långt nu.  

Men så här är det. I Telegrammet läser vi om hur FJM, nyss återkommen till Rom där han bor, från familjegodset Wolfsegg och sin ena systers bröllop i en ständig dialog - eller snarare monolog - med en person vid namn Gambetti förklarar sakernas tillstånd, dvs hur illa allt står till i världen, konsten och litteraturen, hur Österrike står på den mentala ruinens brant, hur gement familjen – som består av hans mamma, pappa, en äldre bror och två yngre systrar – behandlat honom genom livet men hur han själv genom egen kraft, och kanske med stöd av en farbror, lyckats klara livhanken och etablerat sig som en slags intellektuell i Rom. I en bisats nämns att det är den förkättrade familjen som försörjer honom. Intressant.

Intressant är också att samtalen, eller kanske snarare monologen, med denne Gambetti, som kallas elev, möjligen förs i historisk tid, möjligen i nutid och möjligen i en framtid. Som jag läser boken. Men sommaren har ju varit varm och tankeförmågan har kanske inte varit på topp alla gånger och mycket annat, tex nuvarande och kommande barnbarn, cykling både hit och dit, och allt annat som berör en äldre gentleman har ju periodvis kommit emellan. Men ju längre jag kommer i texten i detta avsnitt desto mer fascinerande blir den. Om än inte fullt ut begriplig alla gånger.

Så får då denne FJM ett telegram som faktiskt skakar honom. Hans mamma, pappa och bror, som han alla hatar, har omkommit i en bilolycka. Han förstår att handling krävs. Han måste, om än motvilligt, resa tillbaka till familjegodset och detta omedelbart. Han gör så.

Nu hamnar vi i romandelen Testamentet. Och det är väl här som Bernhards återkommande tema om Österrike, nazismen, katolicismen och – i just den här boken - hans föreställning om familjens svek gentemot honom, trots att den alltså försörjer honom, blir som mest tydlig. Han blottlägger inte bara den egna familjens koppling till nazisterna och hur man under åratal tagit väl hand om de lokala företrädarna. Vi får också ta del av mammans måste jag säga oväntade sexualliv i och med att vi får veta att hon genom decennierna träffat och förlustat sig med en hög kyrklig katolsk potentat. Pappan känner till detta, men är väl nöjd och glad om han i lugn och ro får ägna sig åt godsets lantbruk och sina papper, vilket han får. Liksom den äldre brodern, den egentlige arvingen, får. Vad de två döttrarna gör vet jag inte riktigt. Men en av dem gifter sig i vart fall till allas överraskning med en lönnfet och på alla sätt tafatt vinflaskkorkfabrikant. Just det – en vinflaskkorkfabrikant.

Men nu står alltså FJM som den högste ansvarige för godset. Vad göra? Han är ju totalt ointresserad av sådana praktikaliteter som följer på ett ägande av lantbruk. Det är väl nu som Bernhard i sin sista bok ger sitt kära Österrike ett sista slag på käften. Han låter i romanen FJM testamentera godset Wolfsegg till den judiska församlingen i Wien. Helt plötsligt ägs alltså den gamla nazistborgen av judar. Helt plötsligt, kanske Bernhard menar, kan det mest oväntade hända. Helt plötsligt – ja, jag vet att jag antagligen drar storyn långt utanför vad som Bernhard kan ha menat med Utplåning – kan kanske också hans hatade Österrike gå i graven. Det nazistiska förflutna försvinner i rök och damm och fram träder dess motsats. Till österrikarnas förvåning och kanske förtvivlan. Men det är väl bara jag som i den nuvarande tropikhettan med de mer än vanligt trögrörliga hjärncellerna kan komma fram till denna slutsats. Men lite kul tyckte jag det var.

”Att tänka innebär att misslyckas, tänker jag” säger Bernhard insiktsfullt på ett ställe i boken. Jag kan inte annat än hålla med.  

Men vad annars om Utplåning; ett sönderfall? Mer än att som vanligt hos Bernhard både text och story är rörliga och rastlösa, att både ord och tanke kränger kring språket och tänkandet i hans närmast labyrintiska prosa med dess ständigt återkommande repriser och omtagningar, vilket möjliggör att man som läsare kan komma fram till den mest häpnadsväckande slutsats när bokens pärmar slagits ihop. Men så skall det väl vara med goda litteraturen? Tänker jag.

Och nog kan väl Utplåning; ett sönderfall få fem stars av fem i betyg? Jo.