Gustav Källstrand - Andens olympiska spel. Nobelprisets historia.

Nu skriver vi augusti 2022 och har mindre än en månad kvar till valet den 11 september. När vi väl hämtat oss från den pärsen, så är det strax dags för en ny anspänning, om än kanske lite lindrigare, när vi får veta vem som i år får de olika Nobelprisen – måndagen den 3 oktober tillkännages vem/vilka som får priset i fysiologi/medicin, den 4 oktober är det fysikprisets tur, följt den 5 oktober av priset i kemi och den 6 oktober är det litteraturpristagaren som avslöjas. Fredspristagarna tillkännages slutligen fredagen den 7 oktober. Den 10 december är det sedan uppesittarkväll då vi i SVT kan se om konungen lyckas dela ut priset utan att dabba sig, lyssna på prismotiveringarna och sedan stirra på det nobla folket när de äter sin sannolikt sagolika måltid i Stadshuset. Själv äter vi väl då som vanligt pizza Kanon från Nockeby pizzeria och suger i oss lite halvsurt lådvin. Eller ska vi kanske våga oss på en Mamma Rosa och till den en Amarone della Valpolicella? Det var ju ändå xxx som fick litteraturpriset i år. Kan jag avslöja redan nu. Och det är ju värt att fira lite extra.

Mellan varven under festligheterna i Stadshuset brukar ett antal till tänderna uppklädda damer och åtminstone en herre i frack – eller är det smoking? - dyka upp i tv-apparaten och informera oss om både ditten och datten. Den frackklädde mannen brukar oftast vara Gustav Källstrand. I tidens anda är han märkligt nog tatuerad. Trots det, har jag noterat genom åren, vet han vad han talar om. Vilket han också mycket påtagligt visar i den bok han gett ut i år alldeles lagom till festligheterna och som kanske särskilt är avsedd för oss som, som vanligt, vill förbereda oss lite. Boken heter Andens olympiska spel; Nobelprisets historia. Källstrand är disputerad kulturhistoriker och arbetar på Nobelprismuseet. Nu vet ni.

Fotograf okänd för mig,

Först som sist. Den som vill läsa om personen Alfred Nobel, hans liv och leverne, konflikterna med hans familj om arvet och inte minst hur testamentet är skrivet och diskussionerna kring detta får i huvudsak söka sig till en annan bok – förslagsvis Ingrid Carlbergs utmärkta Nobel: den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris. I Källstrands bok ligger fokus på Nobels arv, dvs själva priset och hur man haft förstånd att lyckas åstadkomma att det numera väl betraktas som ett av de viktigaste internationella pris som ges för (i huvudsak) intellektuellt arbete.

”De årligen återkommande täflingarna om Alfred Nobels pris skola blifva ett slags återkommande vårt århundrades höga kulturella ståndpunkt fullt värdiga olympiska spel, hvilka komma att i sig samla allt det yppersta af mensklig produktion på det andliga området, och der hvarje lycklig segervinnares gyllene lager stråla vidt omkring den civiliserade världen”.

Tyckte och trodde en skribent i Svenska Dagbladet redan 1897, faktiskt innan de första prisen delats ut 1901. Det är ju förvisso sant att priset genom åren utvecklats till en symbol för verklig vetenskaplig excellens, en något mer problematisk symbol för litterär framgång och ett kontroversiellt men trots allt erkänt sätt att dekorera personer och organisationer som kämpar för nedrustning, demokrati och mänskliga rättigheter. Och det är resan från de första stapplande stegen för priset till hur det i dag uppfattas som Källstrand ingående beskriver på 560 sidor i en bok i det närmaste utan illustrationer. Det är alltså inte en helt lättuggad bok ha gett oss.

Nej, verkligen inte. Den är minst sagt detaljerad och vi får läsa de mest häpnadsväckande interiörer som tänkas kan från de akademiska institutioner, dvs Kungliga vetenskapsakademin, Karolinska institutet, Svenska Akademien och Norska Nobelkommittén, som svarar för priset. Personkonflikter, vetenskapligt tjafsande, kvinnofientlighet, egon utan gräns, en och annan skandal kring pristagare (och också sådana som aldrig fick priset) och ibland rena dumheter. Men i sanningens namn detta nog mest innan rutiner och insikten om prisets nationella och internationella betydelse riktigt satt sig. Fast inte bara - nog kan vi väl fortfarande med en lätt rysning erinra oss vad en s.k. kulturprofil och hans anhängare inom Svenska Akademien nästan lyckade med, dvs att Akademien höll på att förlora rätten att utse pristagaren i litteratur. En händelse som Källstrand inte nämner i sin bok.

Men, och det känns angeläget att trycka på, nomineringsarbetet har genom åren uppenbarligen varit noggrant, omdömesgillt och väl förankrat i de kretsar där det måste vara förankrat. Det är väl egentligen bara litteraturpriset som ibland numera offentligt ifrågasätts av någon högbrynt kulturchef, och för den delen en och annan representant från den s.k. läsande allmänheten som ibland intervjuas av pressen när pristagen blivit känd. För onekligen är det så att litteraturpriset kan bjuda in till en diskussion på ett annat sätt än de naturvetenskapliga priserna. Fast tröttsamt, och lite deprimerande kanske, var det väl att återkommande läsa att denna allmänhet inte så sällan tycktes ha läst bara Astrid Lindgren på den tiden hon levde. Vad man läser nu vet jag inte riktigt. Camilla Läckberg kanske.

Genom åren har tid och kraft inte bara ägnats åt själva priset och pristagarna. Ett visst intresse har också ägnats åt frågan om var, när och hur detta pris skulle delas ut. Redan 1906 gavs tidens store arkitekt Ferdinand Boberg av Nobelstiftelsen i uppdrag att rita ett vad som kom att kallas Nobelpalats vid Strandvägen. Hans tanke skrotades dock då de ansågs för stort och dyrt och sedan låg väl frågan i träda till december 2011 då staden och Nobelstiftelsen tecknade en avsiktsförklaring om att bygga ett s.k. Nobel Center vid Blasieholmen. Men även detta gick i stöpet efter en långvarig överklagandeprocess. Nuvarande tanke är att detta Nobel Center skall byggas vid Stadsgårdskajen vid Slussen. Den som lever får väl se – man har inte ens, vad jag kommer ihåg, bestämt arkitekt för byggnaden. Många pris lär väl hinna delas ut innan huset kan bli klart. Gissar jag. Källstrand lämnar oss i sticket i denna fråga.

Nå. Men vad som kommer att hända med Nobel Center är kanske inte det viktigaste. Viktigare är väl vad som kan tänkas ske med Priset framöver, dvs hur kommer det att uppfattas av samtiden. Vem vet. Inte ens Källstrand – ”Hur det kommer gå får Nobelpriset i framtiden är svårt att sia om. Det är däremot lätt att konstatera att det gått bra i det förflutna”. Vilket är den sista meningen i detta blivande standardverk om Nobelpriset. Och kanske en bok som rentav kommer att nomineras till Augustpriset? Fast det är kanske att hoppas på för mycket.

Hursomhelst – en fyra stars av fem ger jag den i betyg för min del. Hade den inte varit så satans tjock, och därmed antagligen varit aningen mer koncentrerad, hade den fanimig fått fem stars. Nu är det sagt,