Therese Bohman - Andromeda.

Therese Bohman, en snart medelålders författare och skribent i f.n. Expressen som jag följt från debuten 2010 med De drunknade – och då kan man, hemska tanke, ägna en fundering åt hur djävla gammal jag själv nu har blivit; men varför ska man å andra sidan göra det – och som sedan följdes av Den andra kvinnan (2014) och Aftonblad (2016) har nu i år kommit med en ny bok – Andromeda. Om jag gav de tre första böckerna mellan tre och fyra stars av fem i min hemmasnickrade betygsskala, vad gav jag då Andromeda? Ja, bästa läsare av denna blogg, vänta och se.

Först som sist – vad kan andromeda egentligen vara eller stå för? Om inte en rad av Sapfo – ”Andromeda har något bättre att erbjuda”, har denna vislyriker från ön Lesbos, som man antar levde mellan ca 630 – 570 f kr, tydligen skrivit i ett av sina upphittade fragment. Men i boken står det också för den del av bokförlaget Rydéns där man ger ut lite mer avancerad och intressant svensk samtidslitteratur. Den unga kvinnan Sofie börjar som praktikant på förlaget, stannar sedan kvar och avancerar under den litterära chefen Gunnars ska vi kalla det överinseende och arbetar inte minst med andromedadelen av föraget. Mellan dessa två kommer det att efterhand växa fram en särskild i huvudsak professionell relation och som kommer att bli Andromedas själva kärna och innehåll. Deras relation är alltså inte som man säger romantisk, även om en del på förlaget tydligen vill föreställa sig det, vilket – förstås – mest drabbar Sofie. Vi ser i stället två ensamma själar röra vid varandra. Det är samtalen dem emellan som är viktiga för dem båda.  

(Inom parentes. Den som skulle vilja fördjupa sig lite i Sapfos diktning kan kanske med fördel läsa den relativt nya boken Sapfo på nytt – nytolkat och kurerat av Bengt Eriksson. Finns på Ad Libris. Där finns också akademiledamoten Jesper Svenbros tolkningar).

Nå. Men vad mer om Therese Bohman? Ja kanske inte mer än att hon som de flesta andra intressanta författare fått lite stipendier och nominerats till kvalificerade litteraturpris. I hennes fall till Tidningens Vis, Sveriges Radios, Nordiska rådets olika litteraturpris och också till Augustpriset. Hittills har hon dock gått tomhänt hem från dessa galor.

Men boken. Vad finns att säga om den? Någonstans i den påstås förläggaren Gunnar säga att han med sin utgivning vill vända sig till den bildade läsande allmänheten, den som knappt finns längre. En god ambition kan tyckas. Rätt eller fel blir mitt intryck att Bohman med sin bok har vänt sig till samma sakta försvinnande grupp. Hon ger oss ganska intressanta inblickar i förlagsvärlden, hur förläggare och lektörer arbetar och att räknenissarna tycks ta över mer och mer också inom också den branschen. Om detta är sant eller inte vet ju inte jag, men jag föreställer mig att det mycket väl kan vara så. Och Gunnar, den gamle snart pensionerade och lite trötte, alltmer desillusionerade mannen, tycker i vart fall så – makten, menar han, har på förlagen i för hög grad förskjutits från författarna till förlagsekonomerna. Även recensenterna får sig en känga, fullt berättigat skulle jag vilja säga. (Man undrar ju vad den gode Gunnar skulle tyckt om oss amatörer som skriver i våra små bloggar om han hade orkat ägna oss något intresse. Men det är kanske, för våra redan sedan tidigare lite skakiga egon, lika bra att han inte gjorde det. Bäst så.).

Boken har två delar kan man säga, består av två monologer – i den ena talar den unga och efterhand lite äldre Sofie och i den andra den efterhand allt äldre snart pensionerade Gunnar. Är då detta ett intressant grepp? Jodå, och det ger onekligen den lite kanske förströdde läsaren en möjlighet att se samma förlopp med lite nya ögon, men för oss andra blir det lite väl mycket av en slags repetition. Det som skett har skett och vi har sett och förstått det. Dock får vi en möjlighet att komma de båda S och G lite mer in på djupet på det rent personliga planet, känna deras ensamhet, och se deras resp. från början enklare bakgrunder, och det kändes, särskilt vad gäller G, för all del lite tilltalande. Men lyckas då Bohman göra dem levande och intressanta som personer? Nej, det tycker jag nog inte. I vart fall inte i tillräckligt hög grad för min smak.

Om storyn trots allt kan sägas vara ganska så förutsägbar, så menar jag för min del att språket, den språkliga dräkten, jämfört med hennes tidigare romaner också känns lite tunnare, kanske lite väl avklarnad, även om den blir bättre, mer mogen höll jag på att säga, efterhand som storyn löper på. Hon skriver för min del en lite för enkel, klar prosa, den andas lite för mycket av den duktiga flickan som skriver sin studentuppsats. Läsvärt förstås, det är inte tu tal om den saken, men inte särdeles spännande. Men hennes bildspråk är väl ändå av och till tilltalande, måste jag säga.

Så – en tre stars av fem får jag väl ge Andromeda av Therese Bohman. Hade jag varit på lite bättre humor hade den kanske rent av fått fyra stars. För boken kan förstås rekommenderas till läsning.  

Fotograferna är okända för mig.