Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

tisdag 4 juni 2019

Roy Jacobsen - Fartygets ögon.


Så har jag då läst den tredje och avslutande delen av den norske författaren Roy Jacobsens trilogi om Ingrid Mari Barröy, den som började med De osynliga, fortsatte med Vitt hav och nu avslutats med Fartygets ögon. De två första böckerna gav jag betyget fyra stars av fem på min  privata värdeskala. Och vad kommer då Fartygets ögon att få kan man kanske undra. Ja, den som orkar läsa denna anspråkslösa kommentar till slutet får veta.

Bildresultat för Roy jacobsen bild

Jacobsen är ju som säkert är bekant en habil och läsvärd författare som gett ut ett femtontal böcker på svenska och hans trilogi gör ingen av hans läsare direkt besviken, menar jag. Hans prosa är klar, distinkt och vacker, ibland nästan poetisk. Och samtidigt – jag hittar inget bättre ord – inte så sällan betydelsebärande. Varför inte – säger jag som inte är rädd för överord – dessutom ibland närmast vidunderlig. Men räcker det? Storyn måste ju också vara tilltalande och trovärdig och ge oss läsare nåt annat än en god förströelse för stunden och en glädje i att läsa en tilltalande (översatt) svenska. Det måste också finnas en slags efterglöd. Det menar jag att Jacobsen ger oss i de två första böckerna i trilogin – i De osynliga genom att via barnet Ingrids ögon beskriva det hårda livet – och för den delen döden – men också gemenskap generationer emellan på den lilla ön där familjen bor; i Vitt hav genom att berätta för oss om hur kriget och den tyska närvaron i Norge under andra världskriget nästan slår sönder fundamentet för ett värdigt och förtroendefullt liv men också hur en blind och närmast osannolik kärlek kan ge tillvaron för den nu vuxna Ingrid en livsmening. Och ett barn.

En viktig del av storyn i Vitt hav är den sk Rigel-katastrofen som drabbade Norge 1944. Oavsiktligt, som man tror, bombar engelskt flyg ett skepp med bl.a. ryska krigsfångar men också tyska desertörer och en handfull norrmän och tusentals män dör. Hur många är än i denna dag inte fullt ut klarlagt, men man pratar om mellan tvåtusen och fyratusen. Ett antal av dessa mäns lik flyter iland på Ingrids ö, men bland dem också en ryss som faktiskt osannolikt nog lever och dessutom överlever. Det är med denne man som Ingrid så småningom kommer att förenas i köttet och förstås då bli gravid. De känner inte varandra, kan knappt ens prata med varandra men det finns något dem emellan som är mer än bara en önskan till och behov av varandras kroppar. Och det är ju vackert så. Men mannen, han heter eller kallar sig Alexander, försvinner från ön och Ingrid när kriget slutar.

I Fartygets ögon får vi följa hur Ingrid bärandes på sitt nu lilla barn söker sig genom Norge och då på den väg hon antar att Alexander tagit för att komma tillbaka till sitt hemland. Och varför gör hon detta? Ja, jag står utan vettigt svar på den frågan – förmå honom att stanna hos henne verkar osannolikt liksom förstås att följa honom till diktaturen. Antagligen vill hon bara veta om han lever. Gissar jag. (Troligen har Jacobsen gett oss läsare upplysning om saken, men understundom var mitt intresse under läsningen av hans bok inte på topp. Nu vet du – min okände läsare av denna blogg – besked på den punkten).

Hennes resa blir lång och påfrestande och hon möter under den ett antal personer som i sin tur träffat eller träffat på hennes Alexander och ett par av de andra män som följt honom under hans tänkta färd tillbaka till hemlandet. Vi möter då både personer som hjälpt dem och personer som stjälpt för dem – det finns i landet fortfarande en tystnad och misstänksamhet om vem som gjorde vad under kriget; vem som var vän eller fiende – alla tycks bära på trauman och hemligheter. Bland dem hon möter finns en kvinna som Alexander under en kortare vistelse i hennes närhet inlett en relation med. Trots alltså hans tidigare relation med Ingrid och att han tillika är gift i hemlandet och med sin fru har en son. Det är ungefär här mitt intresse för hur det hela skall sluta börjar slacka. För att nästan helt avta när denna kvinna får för sig att … ja, läs själv boken om du nu skulle vilja veta vad hon tar sig före. Om inte annat så illustrerar hennes beteende att inte bara Ingrids kärlek är blind. Men då är vi hur som helst på bokens sista sidor.

Fartygets ögon

Alexanders färd i Norge är verkligen – vilket utförligt beskrivs i ett par intressanta avsnitt i boken - ingen walk i the park. Men vi anar ju eller vet hur sådant brukar sluta. Och det gör förstås precis så i boken – att Stalin skulle stå med öppna armar vid gränsen för att ta emot återkommande landsmän med okänd historia kan rimligen inte ens Alexander egentligen trott. Men nu har ju Jacobsen inte skrivit en historiebok utan en roman och den fängslar mig med det i mitt tycke allt för långsamma berättargrepp och tempo Jacobsen bestämt sig för uppriktigt sagt inte. Så mer än tre stars av fem kan jag inte ge den i betyg. Men det är väl bra så. Det är ju ändå mitt vanliga betyg för en läsvärd bok. Och Ingrid fortsätter, kan jag berätta, sitt liv på sin ö med sitt och Alexanders barn.

2 kommentarer: