Jag läser på bokens baksida att Gå
förlorad av Agnes Lidbeck är den avslutande delen
i en triptyk vars övriga delar då är Finna sig (2017) och
Förlåten (2018). Jaha. Nu trodde jag ju att triptyk är en
tredelad altartavla, men SAOB (dvs. Svenska Akademiens Ordbok)
berättar för mig att med triptyk kan också menas (tre)
konstnärliga verk som i någon mening korresponderar med varandra.
Man lär så länge man lever. Men på vilket sätt dessa tre böcker
gör så kan jag inte riktigt förstå. Jag får väl nöja mig med
att konstatera att Lidbeck tycker så och har avsett detta.
Fru Lidbeck. (För mig okänd fotograf)
Nå. Men nu har jag ju läst hennes både första böcker
Finna sig och Förlåten och tyckt att de var bra och
läsvärda och också gett dem båda fyra stars av fem i betyg på
min privata bedömningsskala. Men inte kan jag direkt uppfatta eller
förstå Lidbecks mening med att de i någon mening konstnärligt och
innehållsmässigt skulle vara sammankopplade. Men må andra mer
begåvade och insiktsfulla göra det. Jag får, som sagt, nöja mig
med att ha läst tre böcker som var och en för sig är väl värda
att både köpa och läsa.
För även Gå förlorad är en bra bok. Vi läser
i den om psykologen Anders, hans familj och hans yrkesliv. Som
psykolog tycks han ha nära till de rätta orden och de rätta
tankarna när han träffar sina klienter med de för psykologer ack
så vanliga tomma ord som skramlar omkring i munnen på honom och
hans kollegor och som vekar tagna direkt ur någon av deras böcker
från utbildningen. (Han delar förresten mottagning med sin mamma –
kanske något som en freudian haft något att bita i). Men i det
levande livet – det han försöker leva med sin fru och deras
dotter – är han i det närmaste tafatt, handfallen och utan
egentlig förmåga. Nöjd tycks han egentligen vara bara när maten
är lagad, disken diskad, de ständiga brödbaken avklarade och allt
ställt i ordning. Och han får de bekräftande hjärtan han söker
med sitt ständiga behov av att på instagram lägga ut bilder på
inte minst den mat han lagat. Men egentligen inte ens då. Det finns
en undertryckt vrede i honom och något saknas honom alltid, tycker
han – det är väl antagligen därför han är otrogen och av och
till slår sin dotter (på kinden) när hon gör saker som inte
passar honom. Men inte släpper det han inre spänning eller
kramptillstånd.
Jag uppfattar Anders som en man utan egen inre stabil
kärna som bär på ständiga anklagelser mot andra och som vilset
bara konstaterar att hans fru avancerar på jobbet och dottern växer
upp till en ung kvinna. Själv står han och stampar på samma
livsfläck. Inte ens otroheten kan skaka lite liv i honom. I stället
famlar han sig framåt – osäker, trevande och vilsen. Vad tänker
han på, vad drömmer han om, vad söker han? Säg det – det är då
lättare att göra en ny deg så att han får nybakat bröd till
morgonkaffet. Han söker en slags bekräftelse, men vågar han ens
uttala det ordet?
Om denne man har Agnes Lidbeck skrivit en bra och
inkännande bok som är skriven på ett närmast kongenialt språk.
Anders kommer inte in i det liv många av oss andra lever och det
blir särskilt tydligt menar jag till följd av Lidbecks prosa, som
skiljer sig från hennes två övriga böcker och som förstärker
hans tafatthet och oförmåga att leva. Inte ens när döden drabbar
den lilla familjen förmår han egentligen bottna i det som sker –
han går förlorad i livet. Han väljer den då enkla utvägen att
försöka knyta an till en ny kvinna. Men det kan väl inte gå vägen,
tänker jag. Nu när den närmast vuxna dottern är på väg in i ett
eget liv och tycks lämna sin pappa bakom sig. Jag vill ge Gå
förlorad fyra stars av fem i betyg. Läs den gärna. Och
gör sedan som jag – vänta på nästa bok av Lidbeck.
xxx
”`Vad tror du skall
hända?` Svaret på den frågan kom inte då, utan först på
ridhusets läktare, i en störtning i huvudet, en störtning från
den vrenskande hästen, trots att ridlägret redan är bokat.
Våldtäkter och huggormar. Det är inte Bullerbyn längre. Varför
är du så mån om att skicka iväg henne, de kan dyka där det är
klippbotten, hjärnskador, rullstol, sondmatning, en liten kista,
fotot från under den stora eken, den där hösten utan framtand, i
en enkel ram på locket, då skulle du gråta.”
---
”Örfilen
var inte hård. Men som alltid var den hårdare än en smekning.
Utdelad i plötslig frustration.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar