Lena Andersson - Sveas son.

Av Lena Andersson har jag sedan tidigare förstås läst de två obligatoriska böckerna om Ester Nilsson och Hugo Rask – eller om denne nu, häpnadsväckande nog, skulle vara en förklädd Roy Andersson – men också … ja, vad hette den nu igen? Jag fick gå ner och titta i biblioteket och se efter och såg då att boken hette Duck City, men den hade till både namn och innehåll helt fallit mig ur minnet. Nå – men fortfarande kommer jag ihåg att jag nu läst hennes senaste roman Sveas son. Sannolikt kommer också den snart att falla ner i glömskans brunn och då inte i huvudsak beroende på ålder och trött hjärna hos er okände sk bokbloggare utan snarare för att boken är en bagatell, knappt värd att läsa och än mindre att lägga på just minnet.

(För mig okänd fotograf).

Men både Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar var intressanta och välskrivna böcker som båda med all rätt bitit sig fast i den litteraturläsande svenska mannens och kvinnans både sinne och minne. Och detta så till den milda grad att t.ex. uttryck som väninnekören etablerat sig som en del av vårt språkbruk och dessutom skamlöst kopierats av andra författare, nu senast av DN:s bitr kulturchef som gett ut en artikelsamling med just det namnet.

Sveas son är en allegori över hur det som vi här i fosterlandet brukar kalla folkhemmet växte fram. Detta framgår med tydlighet – kanske rentav med övertydlighet – om man läser insidans flik. Då ser man att ”Ragnar Johansson, född år noll, det vill säga 1932, är en händernas man, men också tankens. Han gör folkhemmet möjligt, förkroppsligar det, tror på det, tar ansvar för det, försvarar dess rätlinjighet och likriktning för att det lyfter människan ur mörkret. Han är folkhemmets sinnebild utan att vara en del av politiken”. Och därmed skulle man egentligen kunna hoppa över att läsa själva romanen – det viktigaste med den får väl redan anses vara sagt. Fast, vill jag tillägga, om huvudpersonen Ragnar skulle anses vara en tankens man, så måste man nog säga att det gäller enbart den stela tanken, den en gång för alla tänkta och cementerade. Istället får man noga påstå att den gode Ragnar är vinkelhakens, den röda snickarpennans och rubankens man - slöjdlärare som han kommer att bli. Och inget fel i det, förstås. Att bli slöjdlärare alltså – trots att han hade begåvning till annat.

Boken börjar häpnadsväckande intressant och spännande. Det visar sig nämligen att Ragnar brukar sitta och ta en kopp kaffe på café Pallas i Vällingby och gör så också i första kapitlet. Och vem brukar inte göra det, ja vem om inte … ja, du förstår. Men efter läsningen av fliken på insidan och när kaffet på Pallas ur urdrucket – och det gick fort – kan jag inte påstå att särskilt mycket av intresse händer. Mer än att Ragnar lever sitt stela konturlösa lilla liv, gifter sig, får barn som han är både nöjd och missnöjd med, bygger hus, flyttar ett par gånger, känner att livet rinner honom ur händerna i samma takt som barnen blir större och börjar leva sina egna liv (dottern börjar tom att läsa Kafka och hennes slutliga befrielse från Ragnars strupgrepp kommer väl när hon disputerar; liksom för sonen när han erkänner att han röstar på Folkpartiet) och – häpnadsväckande nog – så är han till slut både otrogen, skiljer sig och börjar måla blommor. Men inget av allt detta slår kaffestunden på Pallas, påstår jag. Inte ens hans mammas alla olika kakor och tårtor som han äter boken igenom smakar bättre. Trots att mamman, modern förstås heter Svea. (Hur var det nu – sa jag inte något om övertydlighet?).

Men vad vill då Andersson med boken? Kanske bara att genom Ragnars liv och leverne ge oss en bild av folkhemmets utveckling – dess början, dess långsamma fall och slutliga undergång. Ja, så kan det vara. Men riktigt intressant blir det aldrig på allvar. Själva storyn blir i styltigaste laget utan direkt flyt och inte heller med det allvar och den ton som hennes uppsåt skulle kräva. Det finns visserligen en slags lätthet i språket och ibland också lite humor, men det förstärker egentligen bara att storyn saknar riktig substans. Ragnar blir efterhand som berättelsen förs framåt allt ensammare och dessutom känner han sig utanför vad som sker i hans sk folkhem. ”Dagar följde på varandra, och den ena årstiden avlöste den andra, och så gick tiden”. Och boken tar slut med att – symboliskt antar jag att Andersson vill att vi ska läsa det – modern Svea dör. Och läsaren andas ut.

Vad ska då denna i mitt tycke mediokra bok få för betyg av mig, den allvetande amatörbokbloggaren? Jag tror mig veta att Andersson kan bättre och som en gest av välvilja ger jag Sveas son tre stars av fem. Och hoppas på något bättre nästa gång. Till dess får jag nöja mig med att läsa hennes återkommande texter i DN – alltid intressanta om än inte så sällan något svårtuggade.

xxx

”Det var utan vemod som Svea bytte Svensson mot Johanson. Deras gemensamma son, föremålet för denna berättelse, föddes året därpå, år noll i den svenska historien, det år då socialdemokratin vann makten i landet och övertog protestantismens heltäckande mantel av omsorg, stränghet och strävan med självflagellering individuellt och i grupp, för att inneha den obrutet i fyrtiofyra år och omforma Sverige i grunden.”

”Ragnars tungsinne formades av insikterna om världens obeveklighet. Inget lätt dansande i hans själ, dess färg var mörker, dess ton var moll.”

”Lika innerligt som Ragnar avskydde det fina folket domar över vanligheten avskydde han självömkan hos dem som skyllde på andra för att de inget hade och inget klarade av. För var gång han hörde de högstämda talen till de svaga, små, halta och lytta såg han klarare att det inte var avvikelsen som behövde värn och beskydd, utan vanligheten.”