Haruki Murakami - Den färglöse herr Tazaki.

Här i fosterlandet är väl Haruki Murakami mest känd för att han av många tycks uppfattas som både den författare som i snart sagt varje mening skriver något om kvinnobröst och att han därtill skulle ligga i topp inför varje års spekulationer om Nobelpriset i litteratur. Två fel av två möjliga, eller åtminstone ett, enligt min mening. Sådana påståenden/antaganden/förhoppningar är ju enligt min mening lika trovärdiga/rimliga/sanna som att våra företagsledare skulle läsa en bok varje dag, som man tydligen själva påstår i en undersökning som publicerades häromdagen, och skymmer bara det faktum att Murakami är en habil och viktig författare i egen rätt som väl tål att läsas. De lockar dessutom dessvärre nog ingen nya läsare till Murakami, vilket är trist - ”snuskgubbe”, kanske någon kan tycka; ”svår” kanske någon annan. Men han är enligt min mening klart läsvärd och både intressant, litterärt spännande och dessutom roande och – trots en del lite mystiska inslag i böckerna - förhållandevis lättläst. 

Mr Murakami (fotograf okänd för mig)

(Detta med företagsledarnas läsvanor är ju – inom parentes – ganska märkligt. I andra undersökningar brukar man ju annars påstå att man arbetar snart sagt 18 timmar om dygnet och väl bara hinner hem till den lilla putsade villan i Djursholm för att byta till en ny Armanikostym och som hastigast titta på barn och blomma där de sover sin djupsömn under duntäckena i Hästensängarna innan man sen åker tillbaka till kontoret på Fina Gatan. Och kanske däremellan också hinna läsa kontoutdragen från banken).

Innan Den färglöse herr Tazaki – som är föremålet för denna lilla betraktelse – har jag av det som getts ut på svenska av honom bara läst Fågeln som vrider upp världen, Kafka på stranden och trilogin 1Q84. Bara och bara, förresten – det är ganska omfångsrika verk som alla kan rekommenderas. Det gäller även Den färglöse herr Tazaki, som även den kommer upp till samma höga nivå som de övriga jag läst av honom.

Men vad handlar då Den färglöse herr Tazaki om? Den yttre handlingen rör fem ungdomar som bor i den lilla staden Nagoya i Japan, förstås. Det är tre pojkar och två flickar som alla, utom Tsukuru Tazaki, har namn som anspelar på färg och följaktligen kallas Blå, Röd, Svart och Vit. De lever tight tillsammans tills en dag Tsukuru frankt och utan skäl utesluts ur gruppen. Han får alltså inte veta varför och går av förklarliga skäl in ett tillstånd av depression. Men livet går, som det alltid gör, trots allt vidare för honom även om både hans självkänsla och möjlighet att känna tillit till andra skadats. Han studerar, avlägger examen, börjar arbeta med att bygga järnvägsstationer (sic) men känner inom sig alltid av det han uppfattar som ett oförklarligt svek av sina kamrater. Han lever också ensam. Så går 16 år och han träffar en kvinna som förmår honom att söka upp sin gamla grupp för att få ett svar på frågan varför. Det är denna inre och yttre resa som är navet i boken.

Han träffar de tre som lever – den kvinna som kallades Vit visar sig har blivit mördad, vilket är ett trauma i sig och hennes bakgrund och liv har visat sig få stor betydelse för vad som hände – och får också ett svar på det han, den färglöse, uppfattat som sitt livs gåta. Ett svar som han både förstår och inte förstår. Lika lite egentligen som de som ger honom svaret i grunden förstår det. Men i ett visst skede i livet var de övriga tre nu levande tvungna att göra ett val och Tsukuru offrades. Och, visar det sig, lika mycket som han burit vad som skedde med sig som en gåta och en tomhet har de tre andra gjort det. Livet igenom har alltså alla de nu levande inom sig haft en känsla av sorg, avsked och smärta men faktiskt också kärlek.

Kanske är det detta som kan göra att Tsukuru nu med sin kunskap om vad som skedde och varför kanske kan knyta an till den kvinna – och hon till honom - som förmådde honom att göra sin baklängesresa. Kanske. Förhoppningsvis. Men vem vet. Men ”en människas hjärta är som en fågel i natten. Den väntar tyst och stirrar på något och när tiden är inne flyger den raka vägen mot det”.

Men vad hände då för 16 år sedan? Jag vet. Du, min okände läsare av denna blogg, kan fortsätta undra. Men det var förstås viktigt och avgörande för fem personer.

Storyn i boken är både enkel och avskalad men stilen är boken igenom resonerande och intellektuellt och har också ett svart tonfall som är tilltalande och som gör att jag ger Den färglöse herr Tazaki fem stars av fem i betyg. (Och knappt en bröstvårta var i sikte i boken vill jag gärna tillägga för den som eventuellt undrar även om Murakami – och varför skulle han inte göra det när boken handlar om levande människor – beskriver ett eller annat samlag, både reella och drömlika).