Colson Whitehead - Den underjordiska järnvägen.

Inte kan väl en bok som tilldelats både National Book Award och Pulitzerpriset vara en dålig bok, särskilt inte om den dessutom varit vald till Oprahs bokklubb och därtill veckovis toppat New York Times bestsellerlista? Jo, det kan den väl säkert, men det gäller i vart fall inte Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead. Det är tvärtom en ganska bra bok, som därtill inte bara är prisad utan tydligen också läst world wide. Så ock här hos oss.

(För mig okänd fotograf). 

Ramberättelsen har väl sannolikt större relevans i USA än annorstädes då vi får läsa om den skamliga och plågsamma tid som där präglades av slaveriet och hur landets vita medborgare i främst de sk sydstaterna importerade slavar från Afrika och lät dem arbeta på sina bomullsplantager – arbeta och leva under vidriga förhållanden för att sedan dö under antingen sina herrars piska eller av undernäring. För att sedan ersättas av nya slavar som i sin tur ersattes av nya som i sin tur … . Denne tid i USA varade mellan ungefär 1700-talet till formellt december 1865 då slaveriet slutligen efter inbördeskrigets slut förbjöds genom ett tillägg till landets konstitution. Men uppfattningen att färgade människor var mindre värda dog ju förstås inte med det. Den tycks tvärtom leva kvar också i denna dag inom breda folklager och dessutom, efter vad man kan förstå, skamligt nog också hos mannen som fortfarande är landets president. Den man som t.ex. inte kunde ta ställning till händelserna i Charlottesville, som låter mötesdeltagare skandera ”Send her back”, som …

Nu är det ju länge sedan jag läste Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe men har den fortfarande i min bokhylla. Jag kollade faktiskt för säkerhets skull och läser då att undertiteln till boken är Livet bland de arma, och det är ungefär så jag kommer ihåg den – en välmenande och sentimental men också delvis brutal beskrivning av slaveriet, men där lösningen på problemet inte så mycket skulle finnas i politiska åtgärder som i religionen. Förlita er på gud så blir det bra tycks – som jag kommer i håg det hela nu decennier efter läsningen – budskapet vara. Liksom att man skulle vara sin ägare trogen in i döden. Vilket den gamle Tom också visar sig bli. Men hur som helst hade boken en stor betydelse och lästes mycket i dåtiden. Den kom ut första gången i mitten av 1850-talet och lär dessutom haft stor påverkan på det som kom att bli det amerikanska inbördeskriget.

Men den unga kvinnliga hjälten i Den underjordiska järnvägen – hon heter Cora – är ingen Onkel Tom, direkt. Hon är tvärtom en stark och modig kvinna som bildligt och bokstavligt slås för sitt eget och andras fria och värdiga liv. Bokens beskrivning av hennes och de andra slavarnas belägenhet och liv är stark och upprörande. Cora flyr från sin ägare och mycket av det hon då råkar ut för skulle till stora delar kunna uppfattas som helt osannolikt, om man nu inte vet att det som Whitehead beskriver faktiskt är sant, faktiskt har inträffat. Allt och mer därtill har inträffat och drabbat levande människor. Beskrivningen av grymheterna under slaveriet mörka tid är en blodisande läsning – inte minst i den del som berättar om hängningar av slavar som underhållning men också när till synes välmenande läkare föreslår tvångssterilisering. Men det fanns också hjältemodiga både vita, färgade och andra slavar som spelade roll även om de, som Cora själv, också var fjättrade vid sin rädsla i kampen för ett värdigt liv.

Rent stilistiskt är inte Den underjordiska järnvägen särskilt bra enligt min mening men vad gör det när beskrivningen av vad som skedde under slaveriet är så stark och gripande. Vi läser om mod och svek, om makt och maktlöshet, om styrka och svaghet. Det är en bok med ganska stark efterglöd inte minst med tanka på att slaveriets svarta rötter än i denna dag tycks vara levande inte minst i USA. Men en sak har jag svårt att förstå. "Den underjordiska järnvägen" fanns men var ett mänskligt nätverk som hjälpte slavar att fly. Whitehead gör den till en rent konkret järnväg, om än mestadels under jord. Varför förblir obesvarat i boken. Den ursprungliga innebörden i begreppet hade väl ställt Whitehead inför en större och sannolikt mer komplicerad konstnärlig uppgift, som det hade varit intressant att läsa om. Jag ger ändå boken fyra stars av fem i betyg och då främst för den betydelse jag hoppas och tror den kan komma att få.