Thomas Bernhard - Anstöt.

Vad hade hänt om österrikaren Thomas Bernhard inte avlidit redan 1989 endast 58 år gammal utan varit i livet ett eller annat decennium till? Ja, vem vet. Men sannolikt hade han tilldelats Nobelpriset i litteratur och Svenska Akademien därmed kunnat undvika den skandal – en av flera andra genom historien, måste sägas – som följde på när hans landsmaninna Elfriede Jelinek fick priset 2004. För skandal blev det då som du, min okände läsare av denna blogg, möjligen erinrar dig. Den koleriske ledamoten Knut Ahnlund gick – ett år efter att hon fått priset (sic) - i taket, och tillika ut ur Akademien, enär han ansåg att priset till Jelinek bl.a. ödelagt Nobelprisets värde, vilket han utvecklade mångordigt i en osande artikel i Svenska Dagbladet. Om detta kan ju ingen veta något säkert, men den sk kulturdebattens vågor gick höga en tid, men det var väl först sedan Kulturprofilen och hans anhängare inom Akademien långt senare härjat ett bra tag som man var en knivsegg ifrån att vad Ahnlund 2005 befarade skulle bli verklighet.

Bernhard. Dubbelseende som vanligt. 

Nå – min poäng just nu är i vart fall att om Bernhard fått sitt berättigade pris så hade det väl antagligen tagit emot att relativt kort inpå ge det till ytterligare en österrikare. Och Ahnlund skulle förblivit nöjd och så även jag, vill jag ha sagt. För Bernhard och Jelinek kan inte jämföras på samma dag. (2005 fick by the way Harold Printer Nobelpriset för att han ”i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum”; förklara det den som kan).

Men Bernhard är ingen lätt författare att läsa. Böckerna består väl nästan alla till stora delar av till synes mångordiga monologer – eller tirader om man så vill – som inte så sällan är satta i ett enda stycke, som det gäller för läsaren att nogsamt följa med i, och där en ofta bitter ensam människa förklarar sakernas tillstånd för en lyssnare eller iakttagare. Hans aversion mot hemlandet Österrike är påtaglig och också hans attityd av übermensch. Han och hans hjältar i böckerna är oftast de som anser sig ha sett ljuset och sakernas rätta tillstånd här i världen, vilket ju förstås kan låta som mindre intressant att läsa. Men ändå så är det så – för det mesta – dvs. intressant att läsa, alltså. Stilistiskt och kompositionsmässigt är Bernhard vare sig mer eller mindre än en mästare.

För det mesta, således. Bäst är han, om jag nu skulle tvingas välja, enligt min mening i Gamla mästare och Självbiografierna. Låna dem på ett bibliotek om det fortfarande är möjligt där du råkar bo. Men även den gode författaren har ju sina relativa svackor. Anstöt – så heter den bok jag just avslutet - är inte en av hans bästa böcker även om Tranan, som är det förlag som här i Sverige ger ut Bernhards böcker, skall ha all heder av att man nu gett ut också denna bok, som faktiskt också är en av hans första. Även om jag ger Anstöt fyra stars av fem betyder det inte att jag egentligen rekommenderar den. Läs hellre Gamla mästare.

Men vad om Anstöt? Ja, en läkare på den österrikiska landsbygden gör sin dagliga tur till sina patienter men just denna dag med sin son i släptåg. Patienterna är udda och egendomliga, vilket ju inte förvånar en Bernhardläsare. Dalen, eller dalsänkan, där de färdas blir allt trängre, allt mörkare och ruvar allt tydligare på mörka hemligheter. Vilket blir uppenbart inte minst när de två till slut kommer till den egendomliga patienten på Sauraus borg, en sömnlös rimligen galen furste. Och det är särskilt nu vi möter Bernhard som vi är vana att möta honom. Fursten meddelar oss i en lång, monoton – men oavbrutet intressant - monolog vad han tycker om livet, myndigheterna, Österrike, läkarvetenskapen och jag vet inte allt. Men som läsare tar man det till sig – och då menar jag texten i sig, och alltså inte nödvändigtvis det sk budskap som Bernhard kan tänkas vilja föra fram i den. Och läser med den förtjusning och det intresse vi är vana vid – även om det i just den här boken åtminstone för mig något falnar efterhand. (Men jag har ju redan sagt vad du hellre skall läsa om du nu skall läsa något av Bernhard. Eller hur).