Rosa Liksom - Överstinnan.

Så har då Rosa Liksom – pseudonym för Anni Ylävaara; märkligt kan man tycka, lika märkligt som om t.ex. Sara Stridsberg skulle gömma sig under namnet … ja välj själv, men vad har jag strängt taget med den saken att göra – men så har då Rosa Liksom kommit med en ny bok på svenska efter den märkliga och mycket läsvärda Kupé 6. Den heter Överstinnan och vi läser i den en skakande berättelse om ett kvinnoöde som i boken är starkt kopplat både till Finlands historia och till en man som genom sitt liv illustrerar vad som kan hända med en människa när kriget och en destruktiv personlighet kopplar ett gemensamt strupgrepp om hans liv.

(Foto Pekka Mustonen)

Boken är långt ifrån en historiebok, mycket långt ifrån vill jag säga, men det skadar inte att man som läsare av den har någorlunda koll på Finlands historia under främst andra världskriget. Annars kan man nog lätt gå vilse i vinterkriget, fortsättningskriget och lapplandskriget, för att nu inte tala om perioden mellan dessa krig. För det är den tiden som formar livet – och ödet – för en ung kvinna som väl först på närmast barns sätt uppfattar den som spännande och ofarlig men som senare genom sin relation med den man som kallas översten blir en del av den nazianstuckna samtiden. Och därmed också en del av den i kriget förlorade sidan.

Men dit är det långt när romanen börjar. Då är den unga kvinnan sorglös och oförberedd på vad som ska hända med henne och för den delen landet. Så inleder hon en relation med den 30 år äldre översten och lever länge lycklig med honom och han med henne i ett förhållande som till en början framstår som nästan märkligt rörande och sann med uppriktig kärlek dem emellan. Hon som ska bli överstinna när de två efter flera år gifter sig beskrivs också som en intellektuell och beläst kvinna – som dessutom redan i unga år får en bok publicerad – och anordnar också under krigen litterära kulturevenemang. Allt medan krigets svarta vinge vilar över landet.

De för Finland bittra krigen slutar, även om de länge – och kanske fortfarande – lever kvar inom finländarna. Och för översten blir livet tomt och bittert. Hans inneboende aggressioner tar sig då de uttryck som de inte sällan gör för bittra män – han börjar slå sin kvinna. Allt oftare, allt hårdare och utan nåd. Och överstinna tänker som så många andra i hennes situation ”att överstens kärlek småningom skulle renas och djupna till att bli större än någonsin”. Vilket ju förstås inte sker. Så lyckas hon mot alla odds slita sig loss. Så lyckas hon mot alla odds finna ett nytt liv, en ny kärlek och en ny framtid som författare, även om fick kämpa mot sin samtid också för den. Men fann hon en ny lycka?

Det är en till omfånget ganska tunn bok Rosa Liksom skrivit men Överstinnan har hög densitet och lång efterglöd. Jag kan inte ge den annat än fem stars av fem i betyg. Jag menar att den, som alla goda böcker ska ha, har en ovanlig originalitet och tankekraft både språkligt – språket är både kargt och poetiskt men samtidigt också kantigt och brutalt - och innehållsmässigt. Det finns också i den en tilltalande komplexitet och mångtydighet som helt enkelt tvingar dig som läsare att tänka själv. Också till sin komposition är boken spännande – från den nu gamla överstinnans inre monolog i bokens första kapitel till det sista där hon är ”på slutrakan av sitt liv” och kanske dör och däremellan för oss genom sitt liv så som det blev. Men vad ska man tycka om författarens alla inskjutna beskrivningar av tidens högdjur som överstinna träffar – kanske inget annat än att de är dråpliga och möjligen sanna. Gott så.

XXX

” … mitt hjärta var som ett stjärnfall som lysta upp hela Lappland. Jag tänkte att ingen kunde älska honom så som jag gjorde, att min kärlek till översten aldrig skulle slockna, inte förändras under årens lopp till en meningslös tillgivenhet som hos alla andra. Min kärlek var eldigare än någon annans. … Jag formade mig helt enligt hans vilja och blev sådan han ville jag skulle vara.”

”Efter det första slaget följde ett till. Jag såg hur vreden svallade inom honom. Han var som ett jagat djur och glodde omkring sig i blint raseri, jag vågade inte se honom i ögonen. … Jag slungades upp ovanför mig själv, till själens och kroppens gråzon, och såg uppifrån taket hur han piskade, våldtog och kissade på mig och slutligen stängde in mig i klädskåpet. Jag minns varje detalj och rörelse, varje ljud och alla lukter. … Framåt morgonen öppnade han skåpdörren och jag rullade ut på golvet som ett garnnystan. … Där låg jag död av skräck och fasa och han lyfte mig ömt upp i sängen och sa vänligt, lilla gullet, nu ska vi sova. Snart snarkade han bredvid mig.”