Laurent Binet - Språkets sjunde funktion.

Den som vill läsa en ganska så krävande roman kan med fördel ägna ett par timmar eller dagar åt Språkets sjunde funktion av Laurent Binet. Det är inte bara det att storyn drar iväg i både sannolika och osannolika vindlingar. Det är inte bara det att vi möter både kända och för den delen okända personer i den intellektuella och politiska världen runt 1980 i främst Frankrike. Det är inte bara det att vi får läsa återkommande teoretiska resonemang om lingvistik, filosofi och annat svårbegripligt, resonemang som för den delen kan vara både som man säger sanna eller inte. Det är inte bara det att språket är en njutning i sig att läsa. Det är detta och mer därtill. Läs den, rekommenderar jag, men ta tid på dig, för den passar nog inte särskilt bra att läsa på tunnelbanan mellan Vällingby och Hötorget. Du kommer att få inte bara en läsupplevelse av rang utan också inte minst en tankeställare – kan det den gode Binet skriver rymma ens ett uns av sanning, blir frågan. Ja, svarar jag redan nu – det kan det säkert. Kanske. Åtminstone i Frankrike. Eller?

Binet (Jag hittar ingen uppgift om fotograf)

Navet i denna bok är 1980 års presidentkandidat i Frankrike François Mitterrand. (Om honom vill jag skjuta in en liten bisarr parentes, som inte alls berörs i boken, men som jag har från säker källa. Det finns en fågel som heter ortolansparv och som av kännare uppfattas som en läckerhet. Den väger 20 gram. Nu är det så att den är utrotningshotad och det är förbjudet att fånga och äta den, vilket sker ändå i främst Frankrike. Ingen restaurang får skylta med att man serverar denna sk delikatess, men oaktat det så vet den som uppfattar sig som gourmé var den serveras – bl.a. visste Mitterrand det. Man dränker fågeln i armagnac, steker den och sedan lutar sig gourmén över tallriken med en servett över huvud och tallrik, drar in doften, njuter och äter därpå fågeln hel. Nu ser vi Mitterrand framför oss …).

Ortolansparv - innan man satt tänderna i den.

Nå. Boken börjar med att den kände litteraturforskaren Roland Barthes – som funnits i verkliga livet - efter att ha varit på lunch hos just Mitterrand, men inte – vill jag påpeka – då ätit ortolansparv, blir påkörd av en lastbil och dör efter ett par dagar. Med honom dör, så tror man, hemligheten med språkets sjunde funktion. (Den som vill läsa närmare om vad detta kan vara och vilka språkets sex övriga funktioner är eller kan vara hänvisar jag tveklöst till boken). En kommissarie vid namn Bayard får i uppdrag att lösa mordet och han tvångsrekryterar som sin hjälpreda en ung lingvist som heter Herzog. Och därmed drar karusellen i gång.

För hemligheten med denna den sjunde funktionen finns, tror man, nedskriven på ett papper som den olycksalige Barthes bar i innerfickan på kavajen. Men icke sa Nicke. Puts väck är vad den är. Och i jakten på den reser kriminalkommissarien och hans lingvist närmast jorden runt. De möter då inte bara den intellektuella eliten i både väntade och, inte minst, oväntade situationer utan också andra som jagar detta papper. Det är japaner, turkar och bulgarer, de har mustasch, de är utan mustasch, de har förgiftade paraplyer, de har inte förgiftade paraplyer, de kör bilar med och utan tända lyktor. De har och inte har alla fingrar i behåll. De spränger järnvägsstationer i luften. Och mer därtill. Alla jagar de vad de inte vet vad det är. Och skyldiga och oskyldiga dör i denna jakt. De stupar i ett hemligt krig där de inblandade jagar en hägring och där omständigheterna och detaljerna inte klarnar förrän på bokens sista sidor. Om ens då. Det låter ju inte klokt och är det väl inte heller. Men härligt att läsa.

Men vad är då detta för en bok? Är det något för den som söker lättläst underhållning? Nja. Lättläst för den språk- och filosofiintresserade? Kanske. Lättläst för den som kan sin moderna historia. Möjligen. Lättläst för den som kan och vill sugas in i ett mysterium? Ja. Lättläst för den som roas av att man bildligt och bokstavligt drar ner brallorna på den intellektuella eliten? Tveklöst.

Men varför, undrar du kanske, är det en yxa på omslaget? Jo, för att göra en lång och invecklad historia kort så finns det en hemlig sammanslutning vid namn Logos Club med en mystisk intern hierarki. I den tävlar medlemmarna om vem som bäst kan utveckla ett resonemang i ett vid varje tillfälle givet ämne och därmed besegra en motståndare. Den som misslyckas riskerar att få en fingertopp avhuggen. Så är det. Högsta hönset i denna märkliga klubb visar sig vara Umberto Eco, den italienska filosofen, litteraturvetaren och författaren. Han har alla fingrar i behåll. Men vilken annan grupp kan ha ett intresse av att intellektuellt kunna besegra en motståndare i en diskussion eller debatt? Rätt gissat: politiker. Och vilken politiker står 1980 inför karriärmässigt viktiga offentliga diskussioner som man måste vinna? Rätt gissat: Mitterrand. Och vad kan han då behöva som ett hjälpmedel i sådana diskussioner? Rätt gissat: språkets sjunde funktion.

Då blir förstås frågan om Mitterrand skaffar sig tillgång till denna. Ja, han gör ju det. Men hur vill jag faktiskt inte avslöja – du, min okände läsare av denna blogg, vill ju säkert själv komma på när, var och hur detta skedde. Men så mycket kan jag väl avslöja att en av min ungdoms hjältar – den franske marxisten, journalisten och filosofen, tillika rådgivaren åt Mitterrand, Régis Debray spelar en mindre hedersam roll i sammanhanget. Ack ja – alla hjältar faller förr eller senare. Men Mitterrand själv går förstås genom allt som sker i denna härliga skröna utan blod på händerna. Han äter väl i lugn och ro sina ortolansparvar men först efter att ha stoppat papperet som beskriver vad språkets sjunde funktion är längst ner i Franska statens hemligaste arkiv som just en statshemlighet. Så kan det gå till i en demokrati. I böckernas värld alltså.

Så tillbaka till min fråga till mig själv – kan händelseförloppet i boken rymma ett uns av sanning? Jag låter den frågan vara öppen. Men, det vill jag väl ändå ha sagt, jag kan svårligen tänka mig att den till synes välmenande gamle svetsaren Löfven döljer hemligheter nere i Harpsunds källare. Men osvuret är väl som alltid bäst. Men en sak är jag på det klara med: Språkets sjunde funktion kan inte få annat än fem stars av fem i betyg. Den rekommenderas till långsam och njutningsfull läsning.

xxx

”Foucault kommer tillbaka från toaletterna och inleder ett passionerat samtal med en sångerska i ABBA”.

”Kristoff vet mycket väl hur en bra lögn fungerar: den måste dränkas i ett hav av sanning. Att tala 90 % sanning ger dels trovärdighet åt de 10 % man försöker dölja, dels minskar det risken att man säger emot sig själv. Man vinner tid och undviker att trassla in sig. När man ljuger gäller det att ljuga på en enda punkt och vara fullkomligt ärlig på alla andra. Emil Kristoff lutar sig mot Andropov och säger ”Kamrat Jurij, känner du till Roman Jacobson? Det är en landsman till dig. Han har skrivit en del väldigt vackra saker om Baudelaire””.

”Eco fortsätter: ”Låt oss för ett ögonblick föreställa oss att den performativa funktionen inte är begränsad till det fåtal situationer som nämnts. Låt oss föreställa oss en språklig funktion som i mycket högre grad tillåter oss övertyga vem som helst att göra vad som helst i vilken situation som helst. En person med kunskapen och förmågan att använda en sådan funktion skulle bokstavligen vara världens härskare. Hans makt skulle vara gränslös””.