Sara Stridsberg och Sara Lundberg - Dyksommar.

Det här med barnböcker tycks verkligen inte vara min påse. Jag läste visserligen ihärdigt för min nu medelålders son mr F på den tiden det begav sig, men jag kan verkligen inte påstå att jag särskilt väl kommer ihåg vad det var vi förgyllde våra kvällar med han och jag. Jag ska fråga honom, det ska jag, men kommer han ihåg något blir jag glatt och positivt överraskad. Nu finns i mitt liv en liten frk E som jag visserligen i julklapp gett en bokhylla – finns på IKEA en trevlig sak som passar småbarn – och också gett en och annan (pek)bok, det har jag; liksom förstås hennes föräldrar och andra, men så här långt tycks hennes intresse mer vara inriktat på att gunga, gräva i sandlådan och bli lite uppassad av föräldrar och mormor. Och inget fel i det, inte alls. Min tid, inbillar jag mig, kommer. Snart nog sitter hon och jag och diskuterar t.ex. Språkets sjunde funktion av Laurent Binet, är jag övertygad om. Men jag har ju haft fel förr, det har jag ju.

Stridsberg och Lundberg (fotograf  Ola Kjelbye)

Nå. Men nu har jag i vart fall köpt en ny barnbok och då inte till frk E utan till mig själv. Och detta inte för att jag börjar gå i den sk barndomen utan för att den är skriven av Sara Stridsberg (och illustrerad av Sara Lundberg) vilket, föreställde jag mig, borde garantera att den skulle vara någorlunda läsvärd också för en gammal senior. Men icke.

Boken heter Dyksommar – rekommenderas för barn mellan 3 och 6 år enligt förlaget - och handlar om flickan Zoe och hennes pappa under den period han var inlagd på, förstår man av illustrationerna att det är, Beckomberga sjukhus. Eller snarare mer om Zoe och en annan intagen som heter Sabina. De två får, särskilt under en period då pappan inte orkar träffa sin familj över huvud taget, en bra kontakt. Mamman är hela tiden märkligt frånvarande, hon sitter mest med näsan i en bok. Men så händer det som lär kunna hända också i levande livet – pappan blir som man säger frisk och därmed utskriven och han åker hem med sin fru och lilla Zoe. Vad som händer med Sabina får vi inte veta. Men Zoe undrar ju förstås.

Allt det här hände när jag var liten.

Nu är jag vuxen.

Min pappa blev aldrig riktigt glad,

men det gick ganska bra för honom ändå.

Vissa människor blir aldrig glada.

Det spelar ingen roll vad man gör, de är ledsna ändå.

Ibland blir de så ledsna att de får bo på sjukhus

tills det går över. Det är inte farligt.

…

Jag vet inte om Sabina någonsin

kom fram till havet.

Men jag kommer aldrig att glömma

att hon var min vän den där sommaren

när min pappa inte ville leva.

Jag förstår förstås att ämnet med en pappa som blir intagen på mentalsjukhus och egentligen inte ville leva längre är viktigt och angeläget och starkt berör barn med en sjuk förälder och att dessa kan behöva läsa en bok med för dem klart positivt innehåll. Men alla andra? För alla andra barn kanske ämnet bara orsakar oro och ängslan - ”ska min pappa också bli sjuk, ska han också inte längre vilja leva och inte träffa mig?” kanske barnet tänker, trots att de vuxna som läser med barnet är med. Och vad svara de då? ”Nej då lilla vän, det kommer inte att hända” eller ”Ja kanske det, med då händer samma sak för dig som för lilla Zoe – pappa blir frisk”. Jaha. Men barnet blir ensamt kvar med sina tankar och funderingar.

Nä – jag förstår inte vare sig den pedagogiska tanke som jag antar finns i Stridsbergs text eller texten som sådan. Den är faninmej banal, men det är kanske så man skriver till barn. Eller är det kanske snarare så att jag inte förstår mig på barnböcker? Det kan förstås mycket väl vara så att jag inte längre riktigt begriper hur små barn tänker och hur de – i litteraturens värld – ska möta problem de kan komma att stöta på i levande livet hos sig själv eller andra små kamrater. Illustrationerna däremot är närmast kongeniala, det förstår jag i vart fall. 

Vill du läsa något av Stridsberg så läs då hellre t.ex. hennes bok om just Beckomberga – Beckomberga. Ode till min familj. (https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2014/09/sara-stridsberg-beckomberga-ode-till_26.html). Det är en bok – för vuxna förvisso – som kommer att skaka dig i märgen och som har inte bara en intrig utan också ett språk och en stil som som visar oss Stridsbergs mästerskap som författare. Av vuxenböcker. (Det finns också, som den uppmärksamme kommer att notera, en viss koppling mellan denna bok och Dyksommar). Sara Lundberg har för en alldeles egen bok fått Augustpriset 2017. Läs hellre den är mitt råd till föräldrar och intresserade gamlingar. Det heter Fågeln i mig flyger vart den vill. Den är tydligen anpassad efter barn i åldern 9 – 12 år. Och passar säkert också intresserade seniorer. Kanske.