Amanda Svensson - Själens telegraf.

Vem är Amanda Svensson? Om inte en snart medelålders författare och översättare som numera bor i Arlöv – av alla ställen; en liten håla som man på en sekund eller två schvisade förbi om man från Lund skulle till Malmö med bil och av något skäl inte tog motorvägen – ja där bor hon numera med sin familj efter att flera år ha bott i England. Men viktigare ändå: hon har sedan debuten 2008 med Hallo Dolly gett ut totalt fem romaner, inkl. nu Själens telegraf som kom 2023. Alla, behöver det sägas, är klart läsvärda.

Men frågan är om inte romanen med det egendomliga namnet Ett system så magnifikt att det bländar kanske kan rekommenderas i första hand för den som ännu inte läst något av Svensson. Sådana finns ju, har jag förstått. Den blev nominerad till International Booker Prize och hon fick både Svenska Dagbladets litteraturpris och P O Enquists pris för boken. Om än inte Augustpriset. Detta pris som också i sina nomineringar enligt min mening lite för ofta lyckas missa de goda böckerna, som – det är lite trist att behöva säga det – också gäller för Själens telegraf, som inte ens blev nominerad förra året. Fast i rättvisans namn måste jag vill säga att hon ändå nominerades till detta vårt förnämsta litterära pris 2011 för sin andra bok Välkommen till den här världen.

Nå. Romanen Själens telegraf är tvådelad, eller egentligen tredelad. Och vi lär oss att man aldrig kan äga, eller kanske ens tillhöra, någon. Hur gärna man än vill. Hur idogt, eller tappert, man än försöker. Glöm det inte, vill jag säga. Den som bär denna insikt genom sitt liv är i boken i första hand Iris, som vi parallellt följer som trettonårig flicka när hon bor med sin mamma i lågkonjunkturens Somerset, England och som strax tjugoåring när hon lever i ett musikerkollektiv i Glasgow, Skottland.

Från dessa båda liv, barndomens och ungdomens, bryter hon upp utan att veta vart hon ska ta vägen. Barndomens uppbrott, som blir dramatiskt – hon bränner helt enkelt ner det hus hon och mamma bott i och som hon felaktigt fått föreställningen var deras - med ty åtföljande olika placeringar för henne på hem av skilda slag sker när hon känner att mamman ljuger för henne och sviker henne; när mammans allt friare förhållande till sanning blir för plågsamt uppenbart. Ungdomens mer som en besviken suck när hon märker att den man hon då lever med, han heter Rupert, inte ovillkorligt vill tro på och lita på henne. I båda dessa liv, barndomens och ungdomens, ligger som ett värkande sår pengar eller snarare det konstanta behovet av och bristen på pengar. I ett avslutande tidsperspektiv, som på ett par sidor kort beskriver dessa två personers liv decennier senare och när de sedan länge är skilda åt, ser vi att livet blivit gott för både henne och ungdomens förälskelse. Så gott man han förvänta sig. Eller hoppas på. Båda lever med blicken riktad framåt, men – främst för Iris – med tunga livserfarenheter bakom sig.

Denna berättelse, här oförlåtligt förkortad, beskriver Svensson för oss på ett språk som rymmer både allvar och humor och som i själva storyn bär både förhoppningar och en föreställning att allt kan gå åt helvete. Hon har i romanen ett bildspråk där jag tror inte många slår henne på fingrarna. Det finns också en drive i berättelsen, och understundom en förtätning, som nästan tar livet av läsaren; eller i vart fall mig. Men jag överlevde och det kommer också du att göra, men kanske med nya, eller i vart fall värdefulla, insikter om hur liv levs eller kan levas. Och vad man kan göra av det enda liv som är ens eget. Om hur många romaner kan man säga detta?

Själens telegraf kan enligt min mening få fyra stars av fem i läsbetyg. Och jag noterar igen – jag är tyvärr en upprepningens mästare - med förvåning att den inte ens var nominerad till förra årets Augustpris. Men du, bäste läsare av denna lilla blogg, kan göra vad du kan för att kompensera för detta – köp och läs boken. Skriv om den på din egen plattform. Prata om den.

Och kom ihåg: ”Möjligen hade jag en gång drömt om en symfoniorkester, men det var blott och bart en dröm, flyktig som syrendoften i maj”.  Men det har du säkert också känt. Kanske mer än en gång.    

Alla fotografer okända för mig.