Sigge Eklund - Gruppen.

Sigge Eklund är för mig i huvudsak känd som författare, men på Wikipedia, all kunskap moder, läser jag mig till att han dessutom tydligen varit, och kanske fortfarande är, en internetentreprenör av rang och uppenbarligen tjänar storkovan som s.k. poddare tillsammans med Alex Schulman. (Hur nu detta kan fungera i praktiken då han numera bor i USA och Schulman, såvitt jag vet, i Sverige. Se där en av tillvarons stora gåtor).'

Men för mig är han alltså författare och då främst för de fem romanerna innan Gruppen, som gavs ut 2023 efter nästan 10 års uppehåll som romanförfattare, men också för de två ska vi kalla dem tankeböckerna Tid och Rum han skrivit med Alex Schulman. Alla mer eller mindre läsvärda, mest mer, men utan att för den delen vara några direkta mästerverk som fyller en viktig plats i vår litteraturhistoria. Men dit kan han mycket väl komma. Eklund har också gett ut den märkliga, och lyckligtvis tunna, Livets små njutningar – en samling, menar förlaget, ”sinnliga och suggestiva texter”, eller snarare, menar jag, pretentiös smörja. Men jag har ju för all del haft fel förr. Men läs honom gärna och främst hans romaner, inte minst Varulvsvalsen och In i labyrinten. Finns väl på Ad Libris eller på Bokbörsen. Men de små njutningarna är nog, gissar jag, lyckligtvis svåra att få tag på.

Nå. Men vad om Gruppen, som alltså är ett slags återkomst som romanförfattare. Den har ju varit lite hypad och föregicks ju också av en hel del artiklar i pressen – och för den delen författarbesök av Eklund själv, tex i den utmärkta Äppelvikens bokhandel – vilket säkert gladde inte bara honom utan också räknenissarna på förlaget.

Men alltså vad om Gruppen. Stämmer det att boken är ”en febrig och gastkramande psykologisk roman om tillhörighet och utanförskap, drömmar och besatthet” som förlaget påstår på boken baksida. Ja. Och nej. Mest nej.

Ramberättelsen är ju enkel – den unga och vackre svenskan Hanna, som har ett starkt intresse för Goya och vars mörka, fascinerande målningar kommer att bli en spegelbild av hennes eget liv, hon arbetar som praktikant på Pradomuseet i Madrid och stöter då en vacker dag av en slump på tre andra svenskar. De verkar ha gott om pengar och slöar väl i stort sett bort sitt liv, eller i vart fall sin tillvaro den sommar då de alla umgås. Ja vad gör de då, förutom att glida runt på barer och nattklubbar och, faktiskt, mer eller mindre ständigt äta – jo en försöker skriva en bok; han heter Tom, en annan vill få oss att tro att hon är modell; hon heter Leah och den tredje att han är diplomat; han heter Samuel. Deras liv fascinerar Hanna, men allt, visar det sig så småningom, är väl mer eller mindre en lögn och man lever gott på Samuels pappas pengar. Fram till …  

Ja, fram till att denne tycker att nu får det vara nog och stryper pengapåsen. Resan dit är väl nog så intressant i Eklunds bok men kanske inte, om vi för ett ögonblick skulle tänka oss att det hela skulle utspela sig i det s.k. levande livet, det som vi alla väl är en del av, särdeles trovärdig. Men gör det något? Nej det tycker jag inte. Vi läser ju trots allt en roman, eller för att prata i termer av vad Svenska Akademien skriver i SO: en ”längre berättelseliknande framställning”. En hittepå alltså. Och som sådan är den ganska läsvärd.

Om än i delar mindre sannolik. Ta bara vad den stackars Hanna, praktikanten, ser sig tvungen att göra, och dessutom kommer undan med, nämligen att stjäla ett Goyablad från museet och en statyett från norska ambassaden som hon sedan säljer på svarta marknaden för att finansiera sitt liv med de övriga eller för att – förgäves antagligen – köpa det hus som den stackars Samuel vill ha, men som pappan förvägrat honom. Allt i akt och mening att han skall förstå hur mycket hon älskar honom. Och minsann, har hon inte då på innerväggarna målat av Goyas ursprungliga egna muralmålningar. Ja vad ska man säga om slikt? Mer än att det är sådant som kan hända i en roman och att man för all del genom åren läst annat som varit värre.

Annars är denna Hanna en intressant figur. Jag kan ju ha missuppfattat det hela, men nog skriver Eklund fram henne som en slags dubbelnatur – inte bara genom sitt stöldgodsfinansierade liv utan också, mer intressant, genom återkommande samtal med en Vera, som väl antagligen är hennes kluvna bättre eller sämre jag. Uppfattat så, menar jag att Eklund kunde gjort ytterligare lite mer av detta. Men, som sagt, jag kan för all del ha missförstått något här. Men tanken känns tilltalande.

Läsvärd skrev jag. Så är det och jag tänker då i första hand på hur Eklund får ihop det rent stilistiskt, även om bildspråket ibland kan vara lite märkligt – som tex, för att ta ett exempel av många, när någon av personerna sägs ha en ”intagande gångstil” - men det rubbar inte alls helhetsintrycket. Det finns också en ganska så imponerande drive i berättelsen, personporträtten kunde väl för all del varit mer stringenta men är bra nog och slutet har också en tilltalande öppenhet. Så läsvärd alltså.  

Jag vill ge Gruppen tre stars av fem i läsbetyg. Och hoppas att det inte ska dröja tio år till innan nästa skönlitterära bok kommer.   

Alla fotografer okända för mig.