Sara Gordan - Natten.

Man kan ju inte känna till alla författare, man kan ju inte det. Men när jag tagit reda på vad Sara Gordan skrivit innan Natten, som jag nu läst, och dessutom i övrigt gjort i fråga om tex översättningar och annat, känns det onekligen lite småskämmigt att hon hittills varit okänd för mig. (Fast det var ju faktiskt å andra sidan 10 år sedan hon skrev boken innan Natten, så det är kanske för all del ursäktligt). Men ingen större skada skedd vill jag ha sagt. Bli inte förvånad om jag innan det trista hösten faller över oss – även om det fanimig den dag detta skrivs verkar som så redan skett - läst ytterligare någon eller några av hennes tidigare böcker. Bli inte förvånad. Faktum är att de är beställda på Bokbörsen. Gör ni det också medan tid är.

Men vad om Sara Gordan? Ja, vad om henne? Författare således, men som så många andra i hennes gebit av nödvändighet också mycket annat. Hon har väl också erfarit att elräkningen måste betalas. Hon har bland annat översatt två av mina läsfavoriter Michel Houellebecq och Laurent Binet, skrivit kritik i DN, varit aktiv i Författarförbundet och PEN men också, givetvis hade jag sånär sagt, varit, eller är kanske fortfarande, lärare på Biskops-Arnös författarskola. Hon har fått åtminstone tre pris för Natten, bla av Svenska Dagbladet och tidningen Vi men, inte minst, också av Samfundet De Nio. I år var hon nominerad till Sveriges Radios romanpris för boken, men det gick i stället till Mikael Berglund, en annan författare som jag ännu inte läst en rad av.

Och vad om Natten?  Ja vad om Natten? Det är lätt att falla in i recensionsschabloner som ”skakande”, ”omvälvande”, ”gripande”, ”nödvändig att läsa”, ”årets bästa roman”, ”värd alla pris den kan få” och liknande. Men faktum är att de som skriver så alla har rätt.

Vi läser en bok där Gordan inte namnger någon – de benämns som tex fransmannen, maken, sonen, styvdottern - utom ett tidigare dödfött barn och där mamman i boken lever ett liv som är en ständig kamp för sitt eget och en dotters överlevnad. Deras liv tycks gå från till en början relativ harmoni över en helvetestid och tillbaka till ett skört men ändå mer harmoniskt tillstånd.

Parallellt med denna hennes kamp lever hon också ett annat liv, ett liv som påminner om de flesta andras, det som vi andra lever - hon får barn, hon skiljer sig, träffar en ny partner, skriver på en avhandling, arbetar, är sjukskriven, träffar andra delar av sin stora och kärleksfulla familj, firar högtider och annat men det tycks mig som om allt detta visserligen händer henne och att hon är delaktig i det men kärnan i hennes liv, det kring vilket hon hela tiden rör sig, är kampen för och med hennes dotter. Den dotter som i tonåren driver sig själv och sin mamma allt närmare en avgrund.

Natten är av mamman som skriven direkt till denna dotter – tilltalet i den är hela tiden ”du” – och är väl hennes sätt att försöka förstå vad som sker med henne och familjen; hon ältar inte, hon beklagar inte, hon kämpar däremot, kämpar för sin egen och dotterns och sin familjs överlevad. Hon är som en urkraft – stark och ömtålig på samma gång.

Vad är det då som händer? När dottern, som är sjuk i diabetes, hamnar i tonåren sker något med henne – hon tycks vilja komma bort från mamman och bort från hennes mammaomsorger, hon sluter sig, blir omöjlig att tala med, slutar gå till skolan, försvinner bort från hemmet under långa perioder. Och mamman gör allt för att få tillbaka sin dotter. Allt. Men livet för dem båda blir ett helvete. En mardröm. Mamman skickar natt efter natt sina sms till dottern utan att få svar. Hon ringer dag efter dag till kompisar, andra familjer, till socialförvaltningen utan att – ja utan att få svar. Utan att få hjälp.  

Livet för dem båda, men också för de andra i familjen, blir som att gå på tunn is över mörkt vatten. Går man på den kan man klara sig över till fast mark. Eller inte. Det tycks i romanen som om man klarar sig. Det tycks så. Är det säkert ens i romanen? Nej. Hur skulle det kännas om man var i mammans och dotterns ställe i ett vanligt liv, utanför en roman? Som om kampen fortsätter. Hur länge? Så länge det behövs.  

Men tänk er att söka efter en försvunnen dotter med diabetes - som man inte vet om hon får sitt livsnödvändiga insulin eller inte heller om hon ligger berusad och ensam någonstans eller kanske är död - rent konkret på kyrkogårdar om nätterna. Det är om detta Natten handlar. Om detta, men som jag läser boken, också till slut om en möjlig väg framåt för mamman och dottern och familjen Men jag vet inte.

Har boken autofiktiva drag? Kanske, kanske inte. Det verkar så, men det saknar betydelse. Natten är en helvetesskildring där det möjligen, möjligen inte bar när man till slut gick på den tunna isen tillsammans. Språket är klart, tydligt, starkt och inte minst osentimentalt – som tex i bokens första mening: ”Det är den yttersta nattens udde, klockan är fyra och det finns inget annat att göra än att ge upp”. Men förstås återkomma nästa natt med nya krafter. Och nästa. Och alla de därpå följande.

Det är omöjligt att ge boken annat än fem stars av fem i läsbetyg.

Fotograferna okända för mig. 

 

 

 

Jan Guillou - Eventuellt uppsåt - att döda ortens gangsters.

Jan Guillou har, om jag nu räknat rätt, i huvudsak ensam skrivit 55 böcker sedan debuten 1971. Detta är ju i sanning ett minst sagt imponerande dagsverke. Många av dessa är ju dessutom böcker som krävt ett stort och omfattande researsarbete, som tex de tio som ingår i serien om Carl Hamilton och som började med Coc Rouge, de tre som han skrivit om Arn och inte minst de tio som ingår i sviten Det stora århundradet och vars första bok var Brobyggarna. Var och en av dessa serier, som är klart läsvärda, hade kanske kunnat vara vad en annan författare producerat totalt sett och kunnat vara ganska så nöjd med det. Härtill har han skrivit ett antal andra uppmärksammade böcker, inte minst den delvis självbiografiska Ondskan. Sen, och det för man ju inte glömma bort, har han under en period producerat ett antal viktiga och uppmärksammade program för public service SVT och, inte minst, skrivit – och skriver fortfarande för den delen - regelbundna veckovisa kolumner i Aftonbladet. Hur har han orkat? Vad har han försakat? Undrar man.

Nu är han 79 år och skriver väl mest för skojs skull – han har ju visat att han kan få ihop det, han har alltså inget att bevisa längre och pengar har han tydligen så det räcker och blir över. Vad ska då en gammal man, som alltså inte direkt behöver bekymra sig för elräkningen, göra om inte just det han kan, dvs skriva och nu alltså mest för nöjes skull. Men kanske sannolikt också för att ha något att göra i väntan på att hustrun ska komma hem från sitt arbete. Fast så tänker väl bara en gammal cyniker som er Bokhållare.  

I dessa böcker för skojs skull och i vilka han för samman två gamla hjältar från sin gamla katalog, dvs journalisten Erik Ponti och underrättelseofficeren och massmördaren Carl Hamilton, finns som bekant hittills två alster – Den som dödade helvetets änglar och nu senast Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters. Den första var skapligt bra och dög gott att läsa. Den andra inte, menar jag. 

Men det tycks jag vara ensam om att tycka efter vad det verkar. Nu har jag ju för all del inte läst alla recensioner, långt därifrån, men ändå ett antal och ganska så många skribenter tycks falla i farstun för både Guillou och såväl hans första som andra bok. Inte minst, förvånande nog, också deckarkritikens grand old dame Lotta Olsson i DN, som väl förresten själv närmar sig pensionsåldern. Kan det vara därför som hon … nä, det kan det väl ändå inte.

Hon skriver om Eventuellt uppsåt bla att Guillou skriver både njutbart och roligt om åldrandet, teknikterror och annat - och så kan man för all del tycka om man har lite lågt ställda förväntningar på vad en erkänt duktig och etablerad författare ska kunna producera - men också att själva deckarintrigen på något sätt hamnar i bakvatten. Och så är det. De båda kumpanerna bestämmer sig initialt för att försöka förhindra de skurkar som samvetslöst lurar åldringar på pengar genom olika mer eller mindre avancerade lurendrejerier. Men annat kommer emellan. 

Till följd av Putins anfallskrig mot Ukraina kallas nämligen Carl Hamilton märkligt nog tillbaka in i rikets tjänst – och kan då lämpligt nog använda sig av en del av Guillous, förlåt Pontis ska det ju vara, närmast herrgårdsliknande boende på landet för sina hemliga aktiviteter. Ganska raskt byter därmed också de två pensionärernas ska vi kalla det hobbyaktivitet fokus. Man kommer att ägna större intresse åt hur det ska gå för vårt rike, och för den delen Ukraina, och allt mindre åt den organiserade brottslighet som anses förlama vårt samhälle. Åt detta viktiga arbete ägnar sig i huvudsak Hamilton. Ponti plockar mest blommor som han dekorerar matsalsbordet med när hustrun kommer ner till helgerna. Men dessutom bryter han under lite genanta omständigheter lårbenshalsen. Och får som många andra gamla män ganska så frekvent gå upp på natten och låta sitt vatten. Ja, ungefär så.

Ja, ungefär så. Men hursomhelst kan massmördaren Hamilton i vanlig ordning inte hålla sig i skinnet. Han mördar, i ett av honom uppfattat ädelt syfte, ett antal av de personer som ingår i den nya organiserade brottsligheten. En oskyldig person döms för detta, vilket inte tycks bekomma honom något. Däremot Ponti. Och genom intelligenta klurigheter, som han offentligt skriver om i sin kolumn i Aftonbladet, lyckas han ge den dömde personens advokat lite tips om hur han ska lägga upp saken när brottet kommer upp i hovrätten. Och kan ni tänka er – den dömde, men för mordet oskyldige (även om han hade en massa annat skit i bagaget), frikänns. Halleluja.

Ja, ungefär så. Men mitt intresse för bokens intrig, och därmed mitt fokus, var inte på topp någon gång under läsningen måste jag medge. Annat kan säkert ha hänt som kunde vara bra att berätta om. Inte minst vilka blommor Guillou – nej Ponti, förstås – plockar för att glädja hustrun. Men uppriktigt sagt så skiter jag i vilket. Och det måste väl ändå vara ett kardinalfel också för en amatörrecensent? Ja. Medges.

Men det ursprungliga syftet, det att skydda gamlingar från att bli lurade, hur gick det med det? Det gick inte alls. Dom, eller ska jag skriva vi, kommer att även fortsättningsvis, om vi inte passar oss, kunna hamna i de förhärdade brottslingarnas garn och få våra surt förvärvade sparpengar bortsopade. Och det är ju trist att inte massmördaren och blomsterplockaren lyckandes med att skydda oss. Hellre skjuter dom ett antal personer alt garnerar matsalsbordet med blommor. Nu vet vi.

Ja, ungefär så. Läsbetyg då? Ja, jag ger Eventuellt uppsåt tre stars av fem. Varför vet jag egentligen inte. Men kanske för att Guillou ändå skriver rappt och inte så dumt – och lite rolig kan han också vara emellanåt - även om intrigen i just den här boken inte är så värst mycket att hurra över. Han har, när han fordom verkligen brydde sig om vad han skrev, tidigare gjort så mycket bättre från sig i det avseendet. Dessutom har boken lite väl mycket dödkött och tom utfyllnad – eller ”östergrenare” som han lite föraktfullt skriver om sådant eftersom han menar att Klas Östergren ägnar sig åt slikt, vilket ju är helt fel menar jag – som tex de sidor han ägnar åt att skriva om ett fästingbett han fick i en kall januarimånad av alla månader.

En sak vet jag efter läsningen – ska jag läsa nästa blomsterplockardeckare av Guillou ska jag ha fått den i present av någon vänlig själ. Jag känner ett par. Köpa den tänker jag inte göra, men det finns alltså en risk att jag i sinom tid återkommer med en ny sur recension. Om Guillou alltså orkar komma med en ny förströelsebok. Och det gör han säkert – hans motto tycka ju vara ”Vi ger oss inte. Vi börjar om”.  

Fotograf okänd för mig. 

 

 

Ia Genberg - Sent farväl.

”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig”.

Denna lilla dikt, eller kanske snarare strof, av Jacques Werup kommer, utan att de två unga kvinnorna Mia och Marie har en aning om det när de tillsammans första gången läser den, spela en stor roll i deras, och inte bara deras, liv. Och också, åtminstone i Maries fall, dessutom ända in i döden.

Ia Genberg skriver i sin bok Sent farväl historien om hur dessa två unga kvinnor närmast av en slump träffas, hur deras liv sen i ett par viktiga år i ungdomen när man delar allt flätas tätt samman för att sedan, efterhand som åren går och deras liv tar de olika vägar liv tar, skiljas åt. De träffas av en slump, skiljs åt utan direkt planerade överväganden och på samma märkliga sätt som förde dem samman – dvs av en slump om man så vill – så ser Mia två decennier senare Marias dödsannons i en tidning och då med Werups strof angiven. Och hon ställer sig, medan minnena väller över henne, frågan - vad har hänt? Med Maria och med henne själv.

Men Genbergs bok är inte bara en beskrivning av en vänskap, hur den uppstår och hur den tycks försvinna bort när fysiska och mentala avstånd dem emellan inte gick att överbrygga, eller man kanske snarare inte försökte överbrygga dem. Det blir också en skildring av hur två liv formas.

Men det tycks ändå som om vänskapen lever kvar mentalt, i minnet som en viktig del av kanske framför allt Marias liv. Hon skriver om den i sina dagböcker. Hon pratar om den med sin familj, värderar den med de andra personer som efterhand kommer in i hennes liv och den tycks efterhand bli som en del av hennes grundplåt. Sådant händer ju om vi har tur och det skulle antagligen, efterhand som åren gått, blivet än viktigare för henne om livet fortlöpt som de flestas gör.

Men Maria omkommer plötsligt och helt oväntat i vad som uppfattas som en olycka – påkörd av en lastbil under en av hennes sedvanliga motionsrundor en tidig morgon. Familjen uppfattar hennes död som just en tragisk olycka, men en polis – han heter Olle - engagerar sig i frågan och ställer sig undrande eller frågande till om det verkligen kunde vara så. Och Mia kommer efterhand att bli delaktig i denna polis´ till en början något egensinniga idé om Marias död. Frågan om hennes död – eller gåtan om den om man så vill – kommer att engagera dem båda.

Olle och Mia gräver i det man har och det är främst Marias dagböcker och Mias sedan länge nästan bortglömda minnesbilder av vad som hände under en tågluffning genom Europa och särskilt en natt eller två i Amsterdam alldeles i slutat av resan. Båda kvinnornas minnen är diffusa – Marias som de framgår av dagböckerna och Mias fragmentariska hågkomster som nu väcks till liv inte minst genom de nästan bortglömda foton som hon tog under resan och särskilt den där kvällen/natten i Amsterdam. Bilder som hon nu plockar fram och verkligen går igenom.

Vad som nu sker i boken skulle kräva sin man att här redogöra för på ett fullt begripligt sätt. Genberg klarar det förstås någorlunda bra i boken även om, det måsta jag ändå säga, trovärdigheten i storyn i denna del kan ifrågasättas.

Men så här blir det: Maria, framgår det av hennes efterlämnade dagböcker, kommer efterhand att förstå att hon natten/nätterna i Amsterdam blev vittne till en våldtäkt. Den då unga våldtäktsmannen blir efterhand en alltmer känd person här i landet, och hon kommer då vid något tillfälle att känna igen honom och inse och förstå vad han gjort. Nå. Gör hon då en rättssak av detta? Nej. I stället pressar hon honom på pengar, pengar som han också utan knot betalar henne. Pengarna sätter hon sedan direkt in på olika välgörenhetsorganisationers konton. Hon gör alltså ingen personlig ekonomisk vinning av saken utan vill väl antagligen bara att våldtäktsmannen ska veta att han är igenkänd och på ett sätt ska gälda för sitt brott. Med pengar och med en sannolikt tärande oro för att bli avslöjad. En oro som vid ett tillfälle till slut får honom att begå ett mord. 

För – allt detta blir då efterhand den resonemangsvisa gemensamma slutsatsen hos de personer som efter Marias död nu dryftar saken, och det är inte bara Mia och Olle utan också, märkligt nog kan man tycka, Mias före detta man och hans nya kvinna som råkar vara journalist, att alltså den nu publikt kända mannen, utpressad av Maria, av en olycklig slump stöter på henne när hon motionsspringer i den tidiga morgonen och då, av skäl som egentligen förblir fördolda eller outtalade men ändå är alldeles uppenbara, helt enkelt puttar ut henne i gatan och hon blir så överkörd och dör.

Detta, menar de som nu diskuterar saken, blir för dem bekräftat av hans agerande och reaktion när journallistkvinnan konfronterar honom i en formell intervjusituation. Han tycks falla samman, vilket verkar bli uppenbart för alla som ser intervjun. Han avgår dessutom omedelbart från alla sina olika uppdrag. Fallet med den gamla våldtäkten och inte minst Marias död är, menar man, därmed löst. Men förstås utan att någon annan, tex den sörjande maken eller polismyndigheten, blir involverad.

Ja, vad ska man säga om detta? Annat än att boken i den delen, och det är ju som Genberg lägger upp sin story en avgörande del i den, enligt min mening blir som en sämre deckare. Men allt annat – språk, personbeskrivningar, uppbyggnad, den rent litterära ambitionen, trovärdigheten i andra delar av storyn och därmed alltså i allt sådant som gör en läsvärd bok till just en läsvärd bok – är ju mycket bra. Men för mig hackar bokens helhet ändå betänkligt. Storyn engagerar förvisso, men för min del stumnar den betänkligt i slutet.

Men, slår det mig nu, var Genbergs ambition med Sent farväl egentligen begränsad till att skriva en litterär deckare? Ja, vad vet jag om den saken, men kanske kanske inte. Läst så – som ett försök att tränga in i deckargenrens traditionella och förutsägbara dödkött, har den i så fall sina förtjänster. Jag väljer att se det så – som ett som jag menar ambitiöst misslyckande i deckargenren. Jag ger boken tre stars av fem som mitt högst personliga läsbetyg. Och jag vet ju, vad man inte visset när boken publicerades, att hon framöver kommer att skriva bättre, mer sammanhållna romaner.

Det är nämligen värt att komma ihåg att Sent farväl är hennes andra bok, utgiven 2013 och alltså tio år innan hennes Augustprisbelönade Detaljer. Den finns som pocket.

Samtliga fotografer okända för mig. 

 

 

Björn Larsson - Från Vredens Kap till Jordens Ände.

Vem är Björn Larsson? Om inte en författare, långseglare och professor i fransk litteratur vid Lunds universitet, ni vet den där lilla universitetsstaden långt söderut. Förutom sådant som hör till hans profession – dvs avhandlingar, läroböcker, vetenskapliga artiklar och annat som just följer på en professur – har han skrivit ett tiotal romaner och novellsamlingar. Han är dessutom en av initiativtagarna till universitetets författarskola. Inte illa pinkat av en nu 70-årig man. Vad har man själv gjort blir ju frågan. Inte tillnärmelsevis lika mycket kan jag avslöja. Men vem har å andra sidan gjort det?

Ett tiotal romaner och novellsamlingar alltså. Men han, inhämtar jag från Wikipedia, är tydligen mer uppskattad och känd utomlands. Men själv har jag i mitt bibliotek sex av hans böcker. De har, till skillnad från en hel del annat, alla följt med i den senaste flytten från villa till lägenhet. Det säger väl något. En särskild hedersplats bland dessa intar Long John Silver – Den äventyrliga och sannfärdiga berättelsen om mitt liv och leverne som lyckoriddare och mänsklighetens fiende. Har du inte läst denna saga eller skröna finns bara en möjlighet – köp och läs. Den finns både på Ad Libris och Bokbörsen. Men antagligen inte i din fysiska boklåda.

Nu ska denna text för all del handla om en annan bok av Björn Larsson – närmare bestämt Från Vredens Kap till Jordens Ände – men jag vill ändå citera lite ur baksidestexten till boken John Silver: ”Vid Rangter´s Bay på Madagaskar sitter den åldrade John Silver och gör bokslut över sitt liv. Alla hans gamla kumpaner är döda: kapten Flint, Pew den blinde, Israel Hands, papegojan som sjöng ´Femton gastar på död mans kista`, alla de andra. Men hemma i England behandlas han som mänsklighetens fiende, mycket på grund av den historia om Skattkammarön som en viss Jim Hawkins tecknat ned och låtit trycka. Det är dags att berätta hur det egentligen förhöll sig – hur den unge pojken från Bristol som kunde läsa och skriva både engelska och latin hamnade till sjöss och lärde sig hata kaptener och all annan överhet lika mycket som han lärde sig älska friheten och livet”. Ja, ni förstår. Och dessutom berättar John Silver, bland mycket annat, också varför alla äventyrare och hårdföra män alltid ska ha handskar på sig. Varför det, kanske ni undrar, jo för att damerna gillar starka men mjuka händer. Nu vet ni. Man lär sig mycket genom den sköna litteraturen.

Nå.  Men vad om Från Vredens kap till Jordens Ände? Kanske att den väl närmast är en essäbok om segling, livet som långfärds- och ensamseglare och inte minst hur man hanterar livet utanför båten när man av olika skäl måste tillbringa längre eller kortare perioder i land. Här blandas stort som smått, sådant som är läsvärt och sådant man kan hoppa över, viktiga och intressanta ting och trivialiteter och vi lär oss också en hel del som vi inte visste att vi behövde veta - tex varför det luktar så mycket koskit i Samuel Beckets böcker. Men vi lär oss kanske främst vad det innebär att segla, vilka stunder av lycka som kan möta en seglare men också hur man ibland kan vara nära att mista livet i stormar från helvetet. Larsson blandar och ger får man väl säga – diskussion kring existentiella frågor på ena sidan och redogörelse för praktikaliteter om hur man lämpligen inreder sin båt för att kunna överleva när allt ställs på sin yttersta spets på den andra. Om nattsegling. Om ankring i tidvatten. Om längtan efter frihet. Om kärlek till sin kvinna. Om vikten av att läsa Harry Martinson.

Men inte minst vad som var med i den väska som Larsson vid ett tillfälle packar när han tror att båten ska gå under: ”När det var som allra värst packade jag faktiskt en väska med det viktigaste, pengar, pass, kreditkort, manus till min roman Long John Silver, GPS-navigatorn och några oersättliga böcker”. Och några oersättliga böcker alltså. Det är kanske något vi alla borde tänka på att packa ner i vår sista väska.

Lärde jag mig någonting efter läsningen? Ja – att segling ens i de lugnaste vatten inte är min påse. Och då ska vi inte tala om en segling i och kring de Yttre Hebriderna. Nej jag är och förblir en landkrabba som bara reser mig från läsfåtöljen när jag behöver slå upp en ny kopp egenmalet kaffe eller, understundom, ett glas vin. Men jag ger gärna Från Vredens Kap till Jordens Ände fyra stars av fem i läsbetyg. Och glöm nu inte att köpa boken Long John Silver.    

Samtliga fotografer okända för mig. 

 

  

Kristoffer Leandoer - Den oavslutade litteraturen. En essä om allt som inte blev klart.

Man läser ju en och annan bok, man gör ju det. Men de har väl alla varit avslutade i den meningen att författaren satt slutlig punkt efter sista ordet på sista sidan. Sen har väl några trots det känts ofärdiga. Vad betyder då det? När jag efter numera högt föredöme slår upp i en ordbok ser jag att det betyder att saken är ofullbordad eller ofullständig, men alltså väl ändå, när vi pratar om böcker, avslutad i den meningen att slutlig punkt är satt. Klar blev den äntligen, bokdjävulen – tänker nog en och annan författare när han hamrat fast den där punkten på sista raden i sista sidan. Kanske går han då och tar sig en liten bläcka. Och hoppas väl att hans redaktör eller förläggare kan rätta till sådant som är just ofullbordat eller ofullständigt. Det händer ju varje dag har jag från säker källa.

(Apropå ordböcker och det beramade ordet snippa vill jag gärna här skjuta in en liten parentes. Om de äldre osäkra gentlemännen i hovrätten i ett aktuellt fall gått in på Svenska Akademiens utmärkta sida svenska.se - den kan verkligen rekommenderas - hade man fått tillgång till inte mindre än tre ordböcker på en och samma gång, dvs SAOL (Svenska Akademiens ordlista), SO (Svensk ordbok av samma akademi) och SAOB (samma akademis historiska ordbok). Vad hade man sett då? Jo att ordlistan om det lilla ordet säger kvinnans könsorgan, ordboken det yttre kvinnliga könsorganet och den historiska ordboken ingenting. Alltså två delvis olika ordboksbesked. Vad hade rätten gjort då med denna för dem tydligen nya insikt, dvs att ett ord kan betyda eller åtminstone tolkas lite olika? Ja inte vet jag. Men rimligen under rättegången närmare frågat den lilla flickan och hennes målsägarbiträde eller kanske rentav lyssnat på den yngre kvinnliga domaren som visste besked om saken, men som negligerades av de i den fysiska ordboken SO bläddrande männen. Vem vet – kanske hade vi då sluppit den skandalösa situation som främst den unga flickan nu oförskyllt hamnat i. Men säker kan man ju aldrig vara när det gäller juridik. Punkt är väl hursomhelst snart satt i också den frågan.)

Nå. Vem är då Kristoffer Leandoer? Sextioårig författare, översättare och litteraturkritiker. Han har varit nominerad till Augustpriset två gånger för böcker om litteraturessäistik. Han var extern ledamot i Svensks Akademiens Nobelkommitté 1919 - 1920, dvs under det experiment som den dåvarande närmast koleriske Vd:n för Nobelstiftelsen Lars Heikensten tvingade på Svenska Akademien till följd av turbulensen kring den s.k. kulturmannen. Även om det påhittet var mindre lyckat, så förefaller Leandoer ändå varit väl lämpad för uppdraget. Kanske han rentav i framtiden kan få ta en egen plats vid det där vackra sammanträdesbordet där de med snille och smak brukar sammanträda.  

Men vad om hans bok Den oavslutade litteraturen – en essä om allt som inte blev klart. Enklast är väl att citera bokens baksida där man just frågar sig varför somliga böcker aldrig avslutades. Och man svarar kort själv: svaret på frågan, och det blir sedan förstås vad Leandoers utvecklar i boken, leder in på sådant som död, sjukdom, missbruk, krig, ångest. Rädsla för repressalier. Rädsla för att misslyckas. Ibland tyckte tydligen författaren att man helt enkelt inte ville bli klar – det var så kul att skriva. Andra åter nöjde sig med att kasta ner sina briljanta idéer i en anteckningsbok för framtida arbete; som sedan inte blev av. Av dessa och andra skäl blev böcker ibland inte klara. Eller ibland inte ens påbörjade.

Om detta har Leandoer skrivet en obrutet intressant och levande slags litteraturhistoria som blandar stort och smått. Bara registrerat över de behandlade författarna tar elva sidor. Och i texten visar sedan Leandoers en häpnadsväckande kunskapsbredd och man, dvs åtminstone jag, häpnar över hans belästhet. Vad gör mannen, tänker jag, mer än att sitta vid skrivbordet i Ankara, där han bor, och läsa och skriva? Vad annat hinner han med? Hinner han leva? Skriva böcker hinner han i vart fall – sedan debuten 1987 har han skrivit eller översatt 30 böcker, därtill frilansar han som kritiker och har bland allt annat tidigare varit huvudredaktör på Bonniers Litterära Magasin. Och läser uppenbarligen en herrans massa böcker andra skrivit.  

Ja han gör ju det – de avslutade såväl som de oavslutade. Och i hans bok läser vi med glädje, förvåning och ibland bestörtning om de författaröden som han tar upp. Välkända och okända namn blandas. Namn jag själv har i min bokhylla och sådana som väl inte ens stadsbiblioteket i Stockholm med sina drygt 400 000 böcker vet om, gissar jag. Vi läser om författare som stupar på sin post av allehanda skäl och låter någon annan avsluta sin bok eller – värre ändå kanske – de som sitter till synes verksamma i sitt arbetsrum och låter decennierna gå och bara har kontakt med sitt förlag när man alltmer desperat ber om förskott. Ja ödena, svenska som utländska, författare som journalister, blandas i boken. Inte så sällan skär det i mitt ömsinta bokläsarhjärta. Men mest gläds jag av att få ta del av Leandoers omfattande kunskaper och välvässade penna.

För när boken slås igen blir slutsatsen att det är en särskild glädje i att kunna läsa en bok full av kunskap och oväntade perspektiv på såväl läsande som författarskap. Nu har Leandoer, som jag nämnt, redan varit nominerad till Augustpriset två gånger, så en tredje gång är väl sannolikt inte att förvänta sig. Men jag hoppas att han hittar många läsare. Dig kanske, min okända läsare av denna lilla blogg. Och därmed – efter att ha gett boken fem stars av fem i läsbetyg – sätter jag för min del punkt. Punkt. Men kom ihåg att det är du och jag, bokläsaren, som skriver klart alla böcker. Alla böcker är ju en någon mening oavslutade tills de blir lästa.

(Men vill ändå passa på att fråga dig – vem skapade uttrycket ångbåtsbiff? Leandoer visste det och faktiskt också jag. Jag läste honom med stor glädje när han skrev i DN. Men efter disputation i mogen ålder och sedan han blivit först docent och sedan professor försvann han in i konstvärlden och bort från mig och andra tidningsläsare. Läs gärna Per Wästbergs biografi över honom).

Alla fotografer är okända för mig. 

 

 

  

Annie Ernaux - Omständigheter.

Annie Ernaux, och det är ju välbekant, skriver inga tegelstensromaner direkt. Till sidantalet tunnast är väl antagligen Sinnenas tid med sina 68 sidor; den står och väntar på mig i bokhyllan. Omständigheter med sina 128 sidor ligger väl, skulle jag gissa, bra till om man nu skulle få för sig att rangordna hennes böcker efter antalet sidor där minst antal vinner, eller – om man hellre vill se det så – efter antalet timmar det tar att läsa dem. Men det skulle ju vara övermåttan dumt. Den specifika vikten på hennes böcker gör att de alla väger tungt. Att de alla tar sin rediga tid att komma igenom. Och bottna i.

Omständigheter är en autofiktiv roman och i den beskriver Ernaux vad som sker när hon som 23-årig universitetsstuderande blir gravid. Detta blir för henne närmast en total katastrof. Hon menar att hennes familj med arbetarbakgrund troligen kommer att brännmärkas i deras sociala sammanhang, hon själv sannolikt bli nästintill vanärad inom familjen och, inte minst viktigt, hon få svårt, eller det blir snarare omöjligt, att fortsätta och fullfölja sina för henne så viktiga akademiska studier. Vad tycker då mannen som varit med om att göra henne gravid? Ingenting, verkar det som. Mer än att han passivt tycks stödja hennes beslut att begå abort och närmast bli lättad när hon väl bestämt sig. Ernaux bryter också i sinom tid med denne tama vesputte.

För det är detta som händer ganska så omgående sedan hon väl förstått att hon är gravid – att hon fattar ett eget beslut att abortera fostret. Hon menar att hon sammantaget inte har något annat alternativ. Detta är inte en lätt sak att bestämma sig för eftersom abort vid denna tid är i det närmaste totalförbjudet i Frankrike och dessutom belagt med straff av olika slag inte bara för kvinnan utan också för den som biträder eller stödjer henne i saken. Inte minst gäller detta för den läkare som medverkar i en abort eftersom hen kan komma att förlora sin legitimation och därmed möjligheten att försörja sig. Insatserna vid en olaglig abort är alltså höga för alla inblandade.

Så Ernaux ställer sig i den långa kö bakom andra kvinnor som befunnit sig i samma situation och där de stått sedan närmast urminnes tider. Hon pratar med kvinnliga förtrogna, hon söker med antydningar hjälp av läkare (som förstås inte lyssnar på det örat), hon försöker själv som en desperat handling att med strumpstickor abortera för att till slut inse att det är den olagliga aborten med hjälp av en s.k. änglamakerska som är det enda möjliga för henne. Som för så många andra. Som för så många andra som då i den stunden delat hennes totala ensamhet.

Detta är inte ofarligt. Det är väl känt, också av Ernaux förstås, att det finns kvinnor som skadats och också dött vid sådana olagliga aborter. Men Ernaux, som så många före och också efter henne, menar att den risken är värd att ta; eller, med tanke på kvinnans situation, måste tas. (Skam på det samhälle som sätter kvinnor i en sådan närmast omöjlig valsituation. Skam. Och på främst de män som skapat och under lång tid understött detta, som menar att de och inte kvinnan ska råda över sin kropp och sitt liv).

Så står då Ernaux till slut framför den dörr bakom vilken en äldre kvinna mot betalning ska göra det som för henne blivit det avgörande och ofrånkomliga beslutet – att ta bort fostret. Vad som då sker, framför allt efter de två besöken hos kvinnan som visar sig bli nödvändiga, får någon annan beskriva. Det Ernaux beskriver är svårt att läsa – vi kommer inte undan någonting. Svårt att läsa – hur var det då inte att uppleva? Det blir en fruktansvärd och traumatisk upplevelse för Ernaux som hon kommer att bära med sig livet ut. Hur pass nära döden hon kommer att bli kan jag inte bedöma, men det hela slutar med att hon kommer att forslas till sjukhus och där behöva stanna i fem dagar.

Omständigheter är en skakande berättelse om en ung kvinnas omöjliga val. Att den är skriven på en avskalad, sparsmakad, återhållsam och samtidigt osentimental och förtätat prosa förstärker egentligen bara för läsaren den desperata situation som Ernaux var i. Och hennes trauma blir läsarens. Det känns futtigt att avsluta med att jag ger Omständigheter fem stars av fem i läsbetyg. Men nu är det sagt. 

Och länge än kommer jag att komma ihåg den av Ernaux beskrivna hårborste som låg hos den kvinna som hon besökte. Och den utskällning hon fick av en läkare när hon väl hamnat på sjukhuset.  

Samtliga fotografer okända för mig. 

Joakim Zander - Simmaren.

Joakim Zander, vem fan kan det vara, tänkte jag när jag fick hans av - ja du vet vem jag menar - rekommenderade bok Simmaren i min hand. Jag fick slå upp honom på Wikipedia och ser då att han gjort en hel del jag inte gjort - disputerat i juridik, skrivit inte mindre än fyra böcker utöver sin avhandling och flyttat till Lund.

Jag har inte disputerat, inte skrivit en rad – förutom förstås alla de, ville jag då tro, viktiga handlingar som jag slet med när jag var anställd men som väl nu förhoppningsvis ligger dolda djupt nere i glömskans arkiv och där av andra personer därefter skrivna viktiga dokument lagrats över dem i en aldrig sinande ström; om nu inte en barmhärtig dokumentförstörare redan gjort sitt - och jag har flyttat från Lund. Denna min lilla hemstad som redan Esaias Tegnér kallade ”den akademiska bondbyn”. Men det var ju för all del i början av 1800-talet och mycket har ju hänt sen dess. Och mycket har väl förhoppningsvis hänt sedan jag flyttade därifrån. Om inte annat så har ju Zander tydligen flyttat dit.

     

Nå. Simmaren är Zanders debut från 2013 och förlaget kallar den spänningsroman och skriver på sin baksidestext bland annat att det är en roman om ”skuld och gottgörelse. Om vikten och tyngden av det förflutna. Och om att det till sist inte går att fly från den man är” (”vikten och tyngden” – där fick man till det må jag säga). Vi som har läst en del sådana baksidestexter vet ju vilken grad av trovärdighet de har – här har man väl inte lyckats vare sig bättre eller sämre än i många andra fall.

Boken är skriven i korta ganska rappa kapitel som vart och ett har en rubrik (tex 20 december 2013 Bryssel, Belgien eller 23 december Sankt Annas ytterskärgård) som man kanske ska se som en ren konsumentupplysning till läsaren om man under läsningen skulle slumra till lite och undra var i händelseförloppet man egentligen är. Nu är ju den risken relativt liten vill jag ändå ha sagt. Visserligen börjar boken redan i Juli 1980 Damaskus Syrien och slutar inte förrän 1 april 2014 Washington D.C., USA, men risken att man som läsare ska tappa bort sig var i storyn man befinner sig är väl försumbar om man nu inte skulle läsa boken en sen afton eller vara särdeles trött av annan anledning. Men även då är det nog ändå så att även om inte spänningen är, som man brukar säga, olidlig boken igenom, så har Zander enligt min mening ändå lyckats hålla ihop sin story ganska så väl och man vill som läsare förstås se hur det går för hjältarna och skurkarna. För det finns i boken båda sorterna.

Rappt skriven och väl sammanhållen story således. Men sämre är det med den lilla bagatell som kan kallas trovärdighet. Och det är ju mindre bra må jag säga. Nu vet jag ju för all del ganska så lite om tex hur det kan gå till i EU och dess månghövdade och vittförgrenade administration, hur stora internationella företag agerar för att komma in på, och under, skinnet på konsulter och andra man kan ha nytta av eller hur äldre män och kvinnor bosatta i Sankt Annas ytterskärgård kan agera när det mesta ställs på sin spets – för att ta några exempel ur boken på personers agerande – men jag kan inte tro att Zander träffar helt rätt där. Och detta gäller väl också själva hjältinnan EU-juristen Klara Walldéen. Även om hon enligt uppgift skulle vara som gjord av klippor och krut, och vara inte bara klok, intelligent och modig, och dessutom kunna hantera ett hagelgevär som den värsta sjöbuse och smugglare, så vet jag inte riktigt vad jag ska tro om hennes samlade agerande.

Och inte heller blir det väl helt rätt i sådant som annars är ganska så viktigt för en läsare av romaner, dvs tex person- och miljöbeskrivningarna. Men gör det något? Nej, egentligen inte. Vi pratar ju om en s.k. spänningsroman och då är det väl just frågan om hur det hela börjar och inte minst slutar som måste vara i fokus för författaren. Och här lyckas väl Zander inte bättre eller sämre än andra i den genren. Åtminstone inte sämre. Men vad gäller språket måste jag säga att Simmaren imponerar. Det är inte lätt att hålla ihop en roman också i det avseendet. Men Zander lyckas ganska bra med det enligt min mening.

Men annars då? Kärleken tex – hur går det med den. Illa, måste jag säga. Och sådant som kan kallas familjehemligheter. Illa, är svaret också där. Men det kanske reder upp sig i dessa och andra avseenden i de fortsatta åtminstone två böcker som Zander redan gett ut och som ska vara en slags fortsättning på Simmaren. Och nu – äntligen – är väl spänningen för en läsare närmast olidlig. Hur ska det gå för hjältinnan, hur ska det gå? Ja, säg det. Själv kommer jag, kan jag avslöja, att få leva i ovisshet. Men jag hoppas ändå att hon kommer att fortsatta träffa rätt med hagelgeväret.

Men Simmaren ger jag i vart fall tre stars av fem i läsarbetyg. Så får det bli. 

Samtliga fotografer okända för mig.