Kerstin Ekman - Grand final i skojarbranchen.

 

För 10 år sedan gav Kerstin Ekman ut den bok som jag tror att många med mig trodde skulle bli hennes sista roman, dvs Grand final i skojarbranchen. Sedan dess har den stått alldeles stilla och bidat sin tid i min bokhylla bredvid en annan oläst Ekmanbok, Hunden. Ekman har ju efter det gett ut andra av både kritik och läsare uppskattade böcker – tex en biografi och två essäsamlingar – som jag (ännu) inte läst. Så råkar jag då se en liten notis i DN att hon i höst kommer med en ny roman med titeln Löpa varg. Då, tänkte jag, kan det vara på tiden att plocka fram Grand final. Och så blev det.

Ekman är ju en av våra stora inhemska författare, vilket möjligen har skymts lite grand av det från1989 och lång tid framåt pågående rabaldret med Svenska Akademien. Ekman blev 1978 – ca 20 år efter sin debut och som tredje kvinna – medlem av denna illustra församling, men deltog efter 1989 inte längre i arbetet som en protest mot att församlingen inte vågat/velat/orkat protestera mot behandlingen av Salman Rushdie, dvs att mullorna i Iran utfärdat en dödsdom mot honom sedan han publicerat Satansverserna. Vid den tidpunkten gick det av formaliaskäl inte att utträda ur Akademien så fram till 2018, då detta äntligen blev möjligt, stod hennes stol tom vid alla sammanträden, vilket rimligen av övriga ledamöter måste uppfattats som en värkande böld i deras feta alternativt beniga arschlen.

(Nu finns det förstås betydligt mer att säga om den trista Salman Rushdie-affären och inte minst dess efterspel i Svenska Akademien, men det får bli vid något annat tillfälle. Roligare hade det varit att berätta om Ekmans medlemskap i Samfundet De Nio, men även det får anstå).

Nå. Men vad om Grand final i skojarbranchen? Kanske att den bärande storyn i grunden förhoppningsvis är osannolik. Kanske att Ekmans handlag med språket är lätt och nästan elegant. Kanske att hennes bildspråk är både träffande och minnesvärt. Kanske att boken i delar är en tidsspegel som sträcker sig över ett antal decennier. Kanske att porträtten av en del författare, inte minst ledamöter av Svenska Akademien, är ömsom både ömsinta och elaka. Kanske att boken innehåller en hel del mycket läsvärda reflektioner om litteratur, skrivande och samhällsutveckling. Kanske att kärlek, vänskap och osämja är lika svåra att skriva om som de kan vara att hantera i verkligheten. Kanske att boken är en läsvärd och både lättsam, fantasifull och i delar tragikomisk bagatell. Ja kanske detta – och säkert mer därtill. Man läser ju som bekant böcker med glasögon slipade på olika sätt. Lyckligtvis. Och understundom rentav utan de nya läsglasögon som borde funnits till hands.

Den bärande storyn i boken är, som jag skrev, enligt min mening osannolik och den kan väl antagligen inte vara avsedd för annat än att ge Svenska Akademien en smäll på käften och för all del säkert också roa Ekman under skrivandet – att den sedan roar också oss läsare följer sas på köpet. Vi läser nämligen om en kvinna som genom åren inte bara överöses med allehanda litterära priser utan också som kronan på verket väljs in i Akademien och detta utan att själv ha skrivit en enda rad av de böcker som getts ut i hennes namn. Den egentliga författaren är en gammal ungdomsvän som i tidernas begynnelse, dvs när de båda var både unga och dumma, övertalar den blivande ledamoten att stå som författare till en novell hon skrivit och som sedan i en liten tävling vinner första pris. Och sen rullar det på.

De båda kvinnorna tycker väl till en början att arrangemanget har sina förtjänster – den som kan skriva skriver, och gör det genom åren allt bättre, och den som visserligen kan en hel del om litteratur men själv skriver som en kratta njuter av all den uppmärksamhet som följer på ett uppskattat författarskap och medverkar på ett förtjänstfullt sätt på bokmässor, tv-soffor och andra sammanhang som är positiva för bokförsäljning. Vinsterna, royalties och allehanda priser, delar de lika rakt av. Win win som man säger. Men efterhand skaver inte bara relationen dem emellan, frontfigurens hjärta börjar väl också efterhand picka allt oroligare för att bli avslöjad. Och så säger hon till slut nej till sin skrivande kamrat. Nu får det vara slut. Game over.

Ja, vad gör då den egentliga författaren? (Hon heter by the way Babba Andersson). Jo det hon kan, dvs skriva. Hon skriver en bok där allt avslöjas och lämnar in den till ett annat förlag än deras vanliga och i eget namn. På lite märkliga vägar, men vad vet jag om förlagsbranschen och deras inbördes lojaliteter, hamnar detta manus hos frontfigurens (hon heter förresten Lillemor Troj) förlag och hennes mycket skärrade förläggare. Därmed börjar historien med dess allehanda förvecklingar.

Kan då detta sluta lyckligt? Kanske, kanske inte. Min mun är förseglad. Jag ber bara läsaren av denna blogg stava sig igenom ordet autofiktion, grunna över dess innebörd och föreställa sig om det kan ha någon betydelse för denna märkliga historia. Det är, kan jag väl tipsa om, inte omöjligt. Eller så är det möjligen just det det är.

För, som det står på bokens sista sida när Lillemor på telefon pratat färdigt med sin lätt nervöse förläggare: ”Har du inte hört talas om autofiktion? Hade han det? säger Babba när hon lagt på. Det är klart. Det är ju det senaste.”

Det är en lång, vindlande och alltså inte alla gånger helt sannolik väg boken tar från det första upprörda samtalet mellan Lillemor och hennes förläggare när han för henne presenterar det manus som Babba skickat till ett annat förlag och när han i sinom tid får besked om att manuset får publiceras, fast i Lillemors namn förstås, och då samtidigt får frågan om han vet vad autofiktion är. Inte helt sannolik. Men det är samtidigt en läsvärd (autofiktiv) kurragömmalek, måste jag säga, som belyser – är det rätt ord – relationen mellan det vi kallar verklighet och det vi kallar fiktion. Och på köpet får vi en intellektuell välskriven underhållning. Hur ofta får vi annars det? Jag ger den fyra stars av fem i betyg.

Och kom ihåg, som det står någonstans i boken, att ”Läsning är mycket beroendeframkallande. Börja inte läsa”. Men det vet du väl redan, bäste läsande kamrat.