Yukio Mishima - Demaskering.

Yukio Mishima – eller Kimitake Hiraoka som han egentligen hette – var en japansk författare, radikal nationalist och kulturpolitisk aktivist som levde mellan 1925 och 1970. Han blev alltså bara 45 år gammal, men hans produktion var trots detta ganska så omfattande. Han skrev både noveller, romaner och pjäser och flera av hans romaner är också översatta till svenska. Jag har tidigare själv läst Den gyllene paviljongens tempel och Sjömannen som föll i onåd hos havet som båda är klart läsvärda och därför väl värda en tur till ett antikvariat nära dig. Nu har jag alltså också läst hans debutbok Demaskering från 1948 (på svenska först 1987; även jag springer alltså som du förstår av och till på antikvariat). Jag läser mig till i både bokens efterord och på Wikipedia, all kunskaps moder, att Mishina tydligen nominerats till Nobelpriset i litteratur ett antal gånger, vad det nu säger om hans litterära kvalitet. En hel del vill jag påstå.

Men Mishima var alltså inte bara författare utan också en radikal politisk nationalist och dog genom att begå harakiri efter ett misslyckat försök till statskupp genom den högerextrema rörelse han varit med att grunda. Harakiri bör väl vara en av de mest plågsamma metoderna att begå självmord på och den som eventuellt kan vara intresserad av att försöka förstå sådant kan i den svenska översättningen i ett efterord av översättaren Ulf Gyllenhak roa sig med att läsa hur detta gick till i Mishimas fall. Det var kort sagt blodigt och plågsamt.

Nå. Men vad om Demaskering? Det var alltså Mishimas debutbok och den väckte inte så lite uppståndelse i det återhållsamma och bigotta Japan när den kom ut där 1948 och då inte för den yttre händelseramen i boken, vi får följa huvudpersonen Kochan från barndomen till inträdet i den relativa vuxenvärlden, utan snarare för bearbetningen av bokens grundläggande tema som är hans sexualitet eller snarare hans över tid ökande insikt om sin homosexualitet. Och det verkar ha varit sprängstoff då.

Redan vid unga år blir Kochan medveten om sitt intresse för pojkar och efterhand män och inte flickor och kvinnor. Han gör förstås i tidens anda vad han kan för att dämpa eller motverka detta, men lyckas inte. Han resonerar med sig själv om saken, han försöker ligga med en hora på bordell men misslyckas, han försöker – verkligen försöker – att intressera sig för en ung kvinna vid namn Sonoko, som tycks älska honom. Men förgäves. Till sist står han utan förklädnad inför det faktum att han tvingas konstatera att han är homosexuell.

Men ännu återstår den fullständiga demaskeringen – dvs att också inför andra lyfta av sin mask av sk normalitet. Men då har Mishima lämnat oss läsare. När, hur och om masken lyfts blir därför något mellan Kochan och de personer som är och kanske framförallt i framtiden kommer att bli viktiga för honom. Är det inte så också i dag i många fall, för allt för många personer? Det sista vi läsare ser är när Kochan och Sonoko slutligen skiljs åt. Kochan är förstås medveten om det avgörande och grundläggande skälet till detta. Sonoko är det inte och kommer inte heller att bli. Frågan vad Kochan kommer att göra och vilka beslut han kan komma att fatta senare i livet lämnas alltså öppen och helt åt läsarens egna erfarenheter och tankar.

Romanen tycks ha drag av autofiktion, vilket kanske var intressant för den japanska allmänheten att spekulera i när boken kom ut, även om Mishima dolde sig bakom en pseudonym. Teman som sexualitet och öppen eller dold homosexualitet tycks ju vara i det närmaste eviga i litteraturen och det ska enligt min mening till något extra för att göra en bok om detta intressant att läsa. Och här lyckas enligt min mening Mishima bra. Kochans liv och hans våndor blir fullt begripliga även om det familjeliv och sociala liv i övrigt som författaren återger kanske inte för en dagens västerlänning verkar fullt ut trovärdiga eller rimliga. Men vad gör det? Kochans brottningskamp med sig själv och sitt liv för att kunna leva som han är och som han vill kan vi ändå följa med intresse och förståelse.

Boken är nästan 75 år gammal och översatt i flera led – från japanska till engelska, från engelska till svenska – vilket jag tycker märks i delar av den. Jag kommer, även om det är länge sedan nu, ihåg de två andra böcker jag läst som språkligt mer sammansatta och därför något mer intressanta. Men det gör ju inte de resonemang som förs i den här boken mindre tänkvärda eller oviktiga. Bara, som jag minns det, jämförelsevis annorlunda behandlade rent språkligt.

Men en fyra stars av fem är det minsta Demaskering kan få. Och, som sagt, den finns säkert på ett antikvariat om du skulle vara intresserad. För visst vill du väl själv bedöma om Mishima skulle ha varit värdig ett Nobelpris. Själv tycker jag nog det. Men vågar du dig i denna tid utanför dörren och in i ett dammigt antikvariat? Med eller utan munskydd. Med eller utan ett stick i armen.