Amanda Svensson - Själens telegraf.

Vem är Amanda Svensson? Om inte en snart medelålders författare och översättare som numera bor i Arlöv – av alla ställen; en liten håla som man på en sekund eller två schvisade förbi om man från Lund skulle till Malmö med bil och av något skäl inte tog motorvägen – ja där bor hon numera med sin familj efter att flera år ha bott i England. Men viktigare ändå: hon har sedan debuten 2008 med Hallo Dolly gett ut totalt fem romaner, inkl. nu Själens telegraf som kom 2023. Alla, behöver det sägas, är klart läsvärda.

Men frågan är om inte romanen med det egendomliga namnet Ett system så magnifikt att det bländar kanske kan rekommenderas i första hand för den som ännu inte läst något av Svensson. Sådana finns ju, har jag förstått. Den blev nominerad till International Booker Prize och hon fick både Svenska Dagbladets litteraturpris och P O Enquists pris för boken. Om än inte Augustpriset. Detta pris som också i sina nomineringar enligt min mening lite för ofta lyckas missa de goda böckerna, som – det är lite trist att behöva säga det – också gäller för Själens telegraf, som inte ens blev nominerad förra året. Fast i rättvisans namn måste jag vill säga att hon ändå nominerades till detta vårt förnämsta litterära pris 2011 för sin andra bok Välkommen till den här världen.

Nå. Romanen Själens telegraf är tvådelad, eller egentligen tredelad. Och vi lär oss att man aldrig kan äga, eller kanske ens tillhöra, någon. Hur gärna man än vill. Hur idogt, eller tappert, man än försöker. Glöm det inte, vill jag säga. Den som bär denna insikt genom sitt liv är i boken i första hand Iris, som vi parallellt följer som trettonårig flicka när hon bor med sin mamma i lågkonjunkturens Somerset, England och som strax tjugoåring när hon lever i ett musikerkollektiv i Glasgow, Skottland.

Från dessa båda liv, barndomens och ungdomens, bryter hon upp utan att veta vart hon ska ta vägen. Barndomens uppbrott, som blir dramatiskt – hon bränner helt enkelt ner det hus hon och mamma bott i och som hon felaktigt fått föreställningen var deras - med ty åtföljande olika placeringar för henne på hem av skilda slag sker när hon känner att mamman ljuger för henne och sviker henne; när mammans allt friare förhållande till sanning blir för plågsamt uppenbart. Ungdomens mer som en besviken suck när hon märker att den man hon då lever med, han heter Rupert, inte ovillkorligt vill tro på och lita på henne. I båda dessa liv, barndomens och ungdomens, ligger som ett värkande sår pengar eller snarare det konstanta behovet av och bristen på pengar. I ett avslutande tidsperspektiv, som på ett par sidor kort beskriver dessa två personers liv decennier senare och när de sedan länge är skilda åt, ser vi att livet blivit gott för både henne och ungdomens förälskelse. Så gott man han förvänta sig. Eller hoppas på. Båda lever med blicken riktad framåt, men – främst för Iris – med tunga livserfarenheter bakom sig.

Denna berättelse, här oförlåtligt förkortad, beskriver Svensson för oss på ett språk som rymmer både allvar och humor och som i själva storyn bär både förhoppningar och en föreställning att allt kan gå åt helvete. Hon har i romanen ett bildspråk där jag tror inte många slår henne på fingrarna. Det finns också en drive i berättelsen, och understundom en förtätning, som nästan tar livet av läsaren; eller i vart fall mig. Men jag överlevde och det kommer också du att göra, men kanske med nya, eller i vart fall värdefulla, insikter om hur liv levs eller kan levas. Och vad man kan göra av det enda liv som är ens eget. Om hur många romaner kan man säga detta?

Själens telegraf kan enligt min mening få fyra stars av fem i läsbetyg. Och jag noterar igen – jag är tyvärr en upprepningens mästare - med förvåning att den inte ens var nominerad till förra årets Augustpris. Men du, bäste läsare av denna lilla blogg, kan göra vad du kan för att kompensera för detta – köp och läs boken. Skriv om den på din egen plattform. Prata om den.

Och kom ihåg: ”Möjligen hade jag en gång drömt om en symfoniorkester, men det var blott och bart en dröm, flyktig som syrendoften i maj”.  Men det har du säkert också känt. Kanske mer än en gång.    

Alla fotografer okända för mig. 

 

   

Sigge Eklund - Gruppen.

Sigge Eklund är för mig i huvudsak känd som författare, men på Wikipedia, all kunskap moder, läser jag mig till att han dessutom tydligen varit, och kanske fortfarande är, en internetentreprenör av rang och uppenbarligen tjänar storkovan som s.k. poddare tillsammans med Alex Schulman. (Hur nu detta kan fungera i praktiken då han numera bor i USA och Schulman, såvitt jag vet, i Sverige. Se där en av tillvarons stora gåtor).'

Men för mig är han alltså författare och då främst för de fem romanerna innan Gruppen, som gavs ut 2023 efter nästan 10 års uppehåll som romanförfattare, men också för de två ska vi kalla dem tankeböckerna Tid och Rum han skrivit med Alex Schulman. Alla mer eller mindre läsvärda, mest mer, men utan att för den delen vara några direkta mästerverk som fyller en viktig plats i vår litteraturhistoria. Men dit kan han mycket väl komma. Eklund har också gett ut den märkliga, och lyckligtvis tunna, Livets små njutningar – en samling, menar förlaget, ”sinnliga och suggestiva texter”, eller snarare, menar jag, pretentiös smörja. Men jag har ju för all del haft fel förr. Men läs honom gärna och främst hans romaner, inte minst Varulvsvalsen och In i labyrinten. Finns väl på Ad Libris eller på Bokbörsen. Men de små njutningarna är nog, gissar jag, lyckligtvis svåra att få tag på.

Nå. Men vad om Gruppen, som alltså är ett slags återkomst som romanförfattare. Den har ju varit lite hypad och föregicks ju också av en hel del artiklar i pressen – och för den delen författarbesök av Eklund själv, tex i den utmärkta Äppelvikens bokhandel – vilket säkert gladde inte bara honom utan också räknenissarna på förlaget.

Men alltså vad om Gruppen. Stämmer det att boken är ”en febrig och gastkramande psykologisk roman om tillhörighet och utanförskap, drömmar och besatthet” som förlaget påstår på boken baksida. Ja. Och nej. Mest nej.

Ramberättelsen är ju enkel – den unga och vackre svenskan Hanna, som har ett starkt intresse för Goya och vars mörka, fascinerande målningar kommer att bli en spegelbild av hennes eget liv, hon arbetar som praktikant på Pradomuseet i Madrid och stöter då en vacker dag av en slump på tre andra svenskar. De verkar ha gott om pengar och slöar väl i stort sett bort sitt liv, eller i vart fall sin tillvaro den sommar då de alla umgås. Ja vad gör de då, förutom att glida runt på barer och nattklubbar och, faktiskt, mer eller mindre ständigt äta – jo en försöker skriva en bok; han heter Tom, en annan vill få oss att tro att hon är modell; hon heter Leah och den tredje att han är diplomat; han heter Samuel. Deras liv fascinerar Hanna, men allt, visar det sig så småningom, är väl mer eller mindre en lögn och man lever gott på Samuels pappas pengar. Fram till …  

Ja, fram till att denne tycker att nu får det vara nog och stryper pengapåsen. Resan dit är väl nog så intressant i Eklunds bok men kanske inte, om vi för ett ögonblick skulle tänka oss att det hela skulle utspela sig i det s.k. levande livet, det som vi alla väl är en del av, särdeles trovärdig. Men gör det något? Nej det tycker jag inte. Vi läser ju trots allt en roman, eller för att prata i termer av vad Svenska Akademien skriver i SO: en ”längre berättelseliknande framställning”. En hittepå alltså. Och som sådan är den ganska läsvärd.

Om än i delar mindre sannolik. Ta bara vad den stackars Hanna, praktikanten, ser sig tvungen att göra, och dessutom kommer undan med, nämligen att stjäla ett Goyablad från museet och en statyett från norska ambassaden som hon sedan säljer på svarta marknaden för att finansiera sitt liv med de övriga eller för att – förgäves antagligen – köpa det hus som den stackars Samuel vill ha, men som pappan förvägrat honom. Allt i akt och mening att han skall förstå hur mycket hon älskar honom. Och minsann, har hon inte då på innerväggarna målat av Goyas ursprungliga egna muralmålningar. Ja vad ska man säga om slikt? Mer än att det är sådant som kan hända i en roman och att man för all del genom åren läst annat som varit värre.

Annars är denna Hanna en intressant figur. Jag kan ju ha missuppfattat det hela, men nog skriver Eklund fram henne som en slags dubbelnatur – inte bara genom sitt stöldgodsfinansierade liv utan också, mer intressant, genom återkommande samtal med en Vera, som väl antagligen är hennes kluvna bättre eller sämre jag. Uppfattat så, menar jag att Eklund kunde gjort ytterligare lite mer av detta. Men, som sagt, jag kan för all del ha missförstått något här. Men tanken känns tilltalande.

Läsvärd skrev jag. Så är det och jag tänker då i första hand på hur Eklund får ihop det rent stilistiskt, även om bildspråket ibland kan vara lite märkligt – som tex, för att ta ett exempel av många, när någon av personerna sägs ha en ”intagande gångstil” - men det rubbar inte alls helhetsintrycket. Det finns också en ganska så imponerande drive i berättelsen, personporträtten kunde väl för all del varit mer stringenta men är bra nog och slutet har också en tilltalande öppenhet. Så läsvärd alltså.  

Jag vill ge Gruppen tre stars av fem i läsbetyg. Och hoppas att det inte ska dröja tio år till innan nästa skönlitterära bok kommer.   

Alla fotografer okända för mig.  

 

Liza Marklund - Stormberget.

Så har jag då läst Stormberget – Liza Marklunds tredje och sista del av det som tydligen skall kallas Stenträsktrilogin. Tre frågor tränger på i min trötta hjärna och pockar på ett svar: varför har jag överhuvudtaget läst denna bok; varför kallar sig Eva Elisabeth för Liza; hade jag tyckt annorlunda om boken om den utspelats sig i låt oss säga i Trumpland i det innersta av det gamla cowboy- och våldslandet USA.

Ja tre frågor och tre svar. Boken är uteslutande läst för att jag gjort en felbeställning i Ad Libris och jag, när jag nu hade den i min hand, tyckte den skulle passa bra som tröstläsning i det helvetesväder som rått i mina trakter den senaste tiden och man ändå inte kan gå ut annat för än snabba – snabba och snabba förresten, snarare långsamma gammelmansstapplingar på de icke sandade glashala trottoarerna – men alltså promenader för livsuppehållande inköp av mat i Konsumbutiken; gåtan Eva Elisabeth har jag inget svar på; men det är inte omöjligt att jag kanske kunnat tycka att själva storyn haft ett uns större trovärdighet om den utspelats i det skjut- och mordgalna USA.

För i detta Stenträsk med omgivningar begås genom decennierna det ena brottet efter det andra, skjuts den ena fienden efter den andra till döds, slår man den ena efter den andra på käften, puttas den ena efter den andra ner i Storforsen, begås en häpnadsväckande rififikupp mot den allmänna fienden Vattenfall där rånarna får en oerhörd massa pengar och – inte minst – kastas en nyss skjuten och tillika misshandlad fiende ner i den bottenlösa myren med en påle rakt genom hjärtat för att aldrig mer dyka upp igen.

Tror mördarna. Hoppas mördarna. Men se det är just det som sker en midsommar åratal senare när solen flödar som ihärdigast och lyckan borde stråla mot envar. Inte minst mot polischefen Wiking som står och håller en kvinna i handen och känner sig osannolikt lycklig medan han tittar på sina barn och barnbarn som lekar de vanliga oskyldiga midsommarlekarna. Den kvinna han håller hårt i handen är hans försvunna hustru som, det är vad man tror, dränkt sig i myren för länge sedan och som nu, det är vad man allmänt tror ett ögonblick eller två, helt sonika alltså ploppat upp från den dyiga myren. Fast stendöd förstås.

Om denna kvinna måste jag skjuta in en förklarande parentes. Som gift med polisen Wiking och mor till deras barn hette hon Helena. Nu med Wikings hand i sin kallar hon sig Alice. Men frågan är om hon inte egentligen heter Vladlena. Hon gör nog det. Bakgrunden till detta är inte beskriven i en handvändning, men har att göra med att det gamla Sovjet ville ha en spion i Sverige. Det blev Vladlena som i sinom tid blev Helena och som sedan – och nu har det gått åratal – av för mig lite diffusa skäl blev kallad tillbaka till det gamla goa kommunistlandet, men som innan dess förstås var tvungen att föranstalta om sin egen död genom påhittad egendränkning i myren. Men väl tillbaka där i landet of hope and glory börjar hon så småningom en synnerligen komplicerad egen planering som gör det möjligt för henne att omsider återkomma till Sverige och nu som dataspecialisten Alice Eriksson. Och så småningom kommer hon alltså att stå vid en midsommarfest och hålla sin gamle man Wiking i handen, om än då opererad lite varstans i kroppen för att inte bli igenkänd av de andra. För att sedan efter ett bra tag åter försvinna bort från honom. Varför? Rädd för att bli avslöjad och kanske tom dödad av kommunisterna i Ryssland, gissar jag. Men vart tar hon då vägen? Vem vet. Men kanske återkommer Marklund till henne i en kommande bok. Hon skriver nämligen lite hotfullt på Stormbergets sista mening att ”vad som hände med Alice, det är en helt egen berättelse”. Kanske, men nu är jag ute på tunn is, kanske får vi då också veta vad som hände med de pengar som en gång stals från Vattenfall. Alice vet ju, och varför hon vet det tänker jag inte berätta här, var pengarna är.

Ja herregud – ni hör ju hur osannolikt allt detta låter i min korta – allt för korta - summering. Men vad vet man egentligen vad som händer i världar man inte vet något om. Svaret är: ingenting. Jag kanske inte ens har fattat riktigt vad Marklund skriver. Vilket inte är helt osannolikt.

Nå. Men tillbaka till Stormberget, boken. Marklund har här en vällovlig ambition att sammanfatta och förklara ett komplicerat familjemönster som sträcker sig över tre böcker och vad grann- och familjerelationer kan orsaka på både gott och ont när mycket går åt helvete. Och då måste man som läsare vara på tårna, annars går det som för er Bokhållare som i de återkommande sammanfattningarna från olika tidsperioder i Stormberget, som väl alla syftar till att få ihop nutid med dåtid eller om det är tvärtom, lätt går vilse bland alla gamla gubbs som nästan alla genom decennierna heter antingen Gustav eller Wiking. Och där farfar, far och son dessutom alla blir polischef, eller åtminstone polis, i den lilla hålan. Tala om nepotism. Men du, bäste läsare av detta inlägg, är förstås som bokläsare av en annan sort – en som kan hålla god ordning på allt och alla och har hjärncellerna i god läsordning. Tur att ni finns.

Vi andra får, när frågan kommer till läsbetyg, sätta en blank och mager trea av fem. Och ändå, det vill jag gärna ha sagt, skriver Marklund en inte oäven bok med ett rappt, kort och kärnfullt språk. Välskriven alltså. Det som händer inom och mellan familjerna beskriver hon på ett sätt som, givet förutsättningarna, inte heller är helt osannolikt. Liksom för den delen alla kärlekskomplikationer. Staten Sveriges övergrepp på sina glesbygdsinvånare när man torrlägger den ena älven efter den andra är utmärkt och tom lite skakande beskrivet. Kuppen mot Vattenfall är riktig bra och tom lite spännande skriven, också i den del som senare är ett slags efterspel till kuppen. Hennes ambition att guida oss läsare genom hela hennes sammantagna historia är, märker jag nu när jag sitter och rekapitulerar storyn för mig själv, dessutom ganska så imponerande, även om boken nog förutsätter en läsare som är lite mer intresserad av själva berättelsen än er Bokhållare var denna gång.

Det enda jag undrar när boken nu är utläst är vad Lotta Olsson, deckarfantomen i DN, tycker om den. Antagligen annorlunda än mig. Hon brukar märkligt nog göra det. (Hon var lite ljum i sitt omdöme hon också, har jag nu läst). Kanske ska man sluta läsa deckare, slår det mig. De verkar vara både komplicerade och svåra att läsa och förstå. Åtminstone om man är på ett tröttsamt humör.

God Jul förresten bäste läsare som orkat ända hit.

Alla fotografer okända för mig. 

 

Olga Tokarczuk - Empusion.

Stämmer det som det ibland sägs, nämligen att Nobelpriset i litteratur är en dödskyss för ett författarskap. Kanske, vad vet jag, för den överblicken över ett stort antal författarskap har jag verkligen inte. Kanske Björn Wiman, allvetaren på DN har? Men om – stämmer det i så fall på Olga Tokarczuk när hon nu på svenska gett ut Empusion, sin första bok efter det att hon fick priset 2019. (Fortsätt läs om du vill veta vad jag tycker om den saken).  

Av henne har jag läst ett antal böcker efter det att hon fick priset (och då står ändå hennes gigantiska över 1000 sidor långa Jakobsböckerna och stirrar anklagande på mig i hyllan över ännu oläst). Det är ju så att många goda författarskap gömmer sig i den ofantliga mängden av böcker som publiceras och så helt plötsligt lyfts ett av dem fram av Akademien och ger oss i bästa fall läsupplevelser som vi inte visste att missat. Ta tex Annie Ernaux, Abdulrazak Gurnah, Kazuo Ishiguro – och inte minst Tokarczuk – för att nu bara ta ett par författarskap som i detta nu rinner upp i minnet denna tröstlösa slaskiga fredag då denna text skrivs. Fler skulle förstås kunna nämnas – men.

Men denna text skall nu handla om Empusion som kom på svenska i år, dvs 2023. Vi får följa ett antal män, och för den delen en yngling, som år 1913 vistas på ett sanatorium för lungsjuka i nedre Schlesien, som väl nu tillhör Polen. Ynglingen, han heter Mieczyslaw Wojnicz, för under den tid han är där mer eller mindre intressanta samtal med de andra lite äldre herrarna om både det ena och det andra, mest om kvinnor kommer det att visa sig. Han, som aldrig varit när en kvinna, får då höra de mest häpnadsväckande saker av de andra männen. Om dessa påståenden om kvinnorna skulle föras i nutid i möblerade rum skulle de alla omedelbart bli föremål för, ja för vad – att få ett berättigat slag på käften kanske. Och omskolning. Men, det måste jag säga, delar av det som i övrigt diskuteras, tex demokrati, socialism, konst, den egna identiteten inte minst och en del annat, är inte ointressant. Inte alls. Om man kommer ihåg att året är 1913.

(I en avslutande kommentar skriver Tokarczuk att samtliga misogyna åsikter om kvinnor och deras plats i världen är parafraser på texter som hon läst av ett antal manliga författare. Hon nämner då bla allas vår August Strindberg. Någon som är förvånad?).

Men även annat händer. Det mest dramatiska är kanske att hustrun till föreståndaren på sanatoriet dör nästan i omedelbar anslutning till att ynglingen anländer. Mördad? Kanske. Och hörs det inte mystiska ljud lite varstans i själva byggnaden? Jovisst. För att nu inte tala om vad som tycks utspela sig i skogarna kring sanatoriet. Vad gör tex de kolare eller sotare som av och till kommer in i berättelsen om dagarna, eller kanske snarare kvällarna och nätterna? Och damen med hatten, vad om henne? Ja lite mystiskt tycks det vara. Men intressant? För all del. Och dessutom lite dramatiskt av och till kan man väl ändå tycka.

Men det mest dramatiska, och för mig lite oväntade, även om små anspelningar finns lite varstans i berättelsen, är väl att ynglingen på romanens sista sidor iklär sig den döda kvinnans kläder, tar hennes pass och byter namn till hennes. Och försvinner ur berättelsen medelst en droska. ”Efter kriget for hon till Berlin och där upphör alla spår efter henne”. Tja.

Det här låter ju kanske inte så vidare värst intressant och trovärdigt. Och är det väl inte heller. Men – det har jag skrivit tidigare om en annan av de böcker jag kommenterat här – sådant som för oss lite trögrörliga kan uppfattas som just obegripligt, och bland kanske tom motsägelsefullt, ändå kan ha sitt värde för läsaren. Nämligen om författaren kan använda sitt språk på ett sådant sätt att berättelsen, trots betänkligheter vad gäller själva storyn eller i vart fall delar av den, kan vara läsvärd. Att berättelsen på så sätt lyfter. Och det kan, det vill jag betona, Tokarczuk. Hon skriver snart sagt glimrande, säger jag som inte är rädd för överord. Hon skjuter också av och till in sin egen kommenterande berättarröst som ett ”vi” i storyn, vilket känns lite uppiggande. Men en fråga måste ställas. Vad vill hon med Empusion? Kanske bara att visa oss läsare att hon kan, kan få ihop en väl läsbar bok utan något särskilt syfte. Annat än att ge läsaren en god läsning under ett par timmar. Om så – gott nog.

Jag ger därför Empusion, trots allt, fyra stars av fem i läsbetyg. Och därmed har väl alla dödgrävare som ryar om Nobelprisets negativa effekter visat sig ha fel. Igen.

Samtliga fotografer okända för mig. 

 

  

 

Lena Andersson - Studie i mänskligt beteende.

Lena Andersson är en röst vi behöver – som författare och som skribent i numera Svenska Dagbladet. Nu har hon ju fått Augustpriset en gång – för den snart sagt av alla sönderlästa Egenmäktigt förfarande - och därtill varit nominerad åtminstone ytterligare en gång (i år 2023) och säljer väl bra gissar jag, men utan att för den sakens skull tillhöra skaran av våra absolut mest oundgängliga författare. Säger jag som väl har de flesta av hennes romaner i bokhyllan. De är ju alla välskrivna och i positiv mening lättlästa, men lämnar väl ändå inget större bestående avtryck i vårt kollektiva läsminnet. Som nu tex hennes senaste Studie i mänskligt beteende. Men, som sagt, ändå en röst vi behöver. Och vars verk vi faktiskt bör läsa.

Lättläst skrev jag. Visst. Men hennes böcker är för den sakens skull inte helt lättuggade, alltför tillrättalagda, alltför enkla. Det finns i dem tillräckligt mycket som kräver lite eftertanke och som gör att man gärna återkommer till henne när hon ger ut en ny bok.

Men vad är då Studie i mänskligt beteende för en bok? Ja här försöker Andersson göra det lite lättare för oss – i en liten inledande text med titeln Till läsaren ger hon oss en vägledning: ”Det här är inte en roman, inte heller samling noveller eller berättelser. Moraliteter hade legat närmast till hands om termen alltjämt hade varit i bruk. De är skrivna med fallstudien i åtanke, men genom att vara fullständigt fiktiva blir de något annat, skärvor av liv, fenomen belysta”. Hon ger oss i boken, skriver hon vidare, ”ett kabinett av personer, huvudsakligen kvinnor, medan de sysselsätter sig med banala väsentligheter”. Banala väsentligheter var ordet.

Vad är då, frågar man sig förstås, en moralitet? Svaret finns som vanligt hos Svenska Akademien, närmare bestämt i dess ordlista SAOL: ”riktig inställning till rätt och orätt”. Återspeglar sig då detta i berättelserna – som jag ändå vill kalla det vi läser - i boken? Ja kanske för den riktigt skarpögda. Vi andra får väl i huvudsak läsa dem som intressanta, välskrivna fallstudier – som Andersson godkänner som uttryck - över mänskligt beteende som inte sällan ger anledning till eftertanke om hur man själv och andra i ens närhet – eller för den delen kanske främst de som befinner sig på väl avvägt avstånd – beter sig specifikt eller i allmänhet. Rätt eller fel? Ja om sådant bör man alltid ägna en tanke. Även utan att ha läst Anderssons bok för den delen. (Tankarna går kanske i dessa dagar för en del av oss till den allom bekante s.k. dubbelswisharen på Drottningholm, men det är verkligen att banalisera Anderssons uppdrag i boken. Ursäkta!)

I varje berättelse står en kvinna i fokus och det finns sedan länkar i berättelserna mellan dessa olika kvinnor, deras olika öden tråcklas på ett intrikat sätt samman i en mer eller mindre synlig väv. Anderssons blick ligger helt på personerna och frågan efter läsningen blir då om vi sammantaget, medan årtiondena rullar förbi oss läsare, får en bild av samtiden i fosterlandet. Kanske. Möjligen.

Men visst kan man tex utläsa något av hur Amanda, student i en berättelse och som senare i en annan återkommer som närmast räddhågsen vilsen rektor i en skola i Farsta med förakt för bildning, vilket påtagligt visar sig när hon möter den ryskfödda, intelligenta och kunskapstörstande Olga, som inte viker sig för dumheter och orättvisor. Och följaktligen blir av med jobbet. Kan man läsa den senare berättelsen som en kommentar till hur diskussionen i nutid förs om invandring och integrering. Tror det.

Ja vad mer? Räcker det inte att mycket, och hela tiden intressant och tankeväckande, händer mellan första berättelsen där Caroline, som längtar efter att det ska komma ett brev med posten som förändrar hennes liv, sedan, när ett sådant brev väl kommer, slår ihjäl sin otrogna make med en stekpanna och den sista där Karolina, som också hon som barn längtat efter ett brev som skulle förändra livet, helt enkelt kör sin otrogne man på porten när ett sådant brev väl kommer. Jo det räcker.

Ja vad mer? Kanske ändå att Anderssons formuleringskonst firar obrutna triumfer och att hon, inte oväntat, inte så sällan kan vara riktigt rolig eller, om man skulle vilja säga det så, både drastisk och dråplig. Men allvaret i hennes uppsåt blir inte mindre för det. Jag vill ge Studie i mänskligt beteende fyra stars av fem i läsbetyg. Köp den för egen räkning. Köp den till ditt tonårsbarn. Köp den till gamla mormor. Köp den till din lilla vän i viken. Köp den till vem du vill. Bara den kommer att ligga under någons julgran snart.

Nu är som bekant boken nominerad till årets Augustpris. Jag lägger ut detta på förmiddagen den dag då vi alla får veta som blir årets vinnare. Blir det Andersson. Antagligen inte. Men vem vet. Kanske bokhandlerskan Mia i Äppelvikens bokhandel som varit engagerad i den jury som nominerat de sex böcker som sedan en särskild elektorsförsamling röstar fram vinnaren bland. Ja kanske hon. Men sannolikt inte.

  

Samtliga fotografer okända för mig. 
 

 

  

Johanna Frid - Haralds mamma.

Ja hur träffar man den person som ska komma att bli ens alldeles speciella älskling att dela vått och torrt med, dela livet med. Det är väl lite olika föreställer jag mig. Men den person som kommer att älska Harald – och vars namn inte avslöjas förrän på bokens allra sista ord – hon träffar sin Harald när hon lite oväntat på en konferens skulle presentera de delar av sin avhandling som kommit någonstans, och det var väl sanning att säga inte särskilt långt, och denne Harald då slumpmässigt var där och nästan lyckats förstöra hennes anförande med återkommande irrelevant prat. Harald som sedan ångerfylld efteråt ville bjuda henne på en drink – sa jag att det skulle visa sig att hon hette Claudia – och hon då tyckte att hon uppfattade honom som FIE (vad kan det betyda tror ni som läser/skummar denna lilla text). Hursomhelst – ”Vi drack fem glas till, och sen gick vi till mitt hotellrum”. Det är ju ett sätt att träffas.

Så börjar i vart fall Johanna Frids bok Haralds mamma. Det är Frids andra bok efter Nora eller brinn Oslo brinn, som kom 2018. Jag tyckte att det var en ganska så bra bok, i likhet med DN som gav den sitt kulturpris får det året. Själv gav jag den fyra stars av fem i min hemmasnickrade läsbetygsskala och undrade också om det inte kunde vara så att Frid redan fått en alldeles egen litterär röst. Jo, antagligen tyckte jag. Och det tycker jag fortfarande efter att nu ha läst Haralds mamma.

Nu kan ju inte Haralds och Claudias relation varit särskilt lätt redan innan Mamman stiger in i berättelsen. Båda, men mest Harald – som dessutom tycks ha ADHD - knaprar i ökad grad piller av olika slag, vilket förstås påverkar deras liv. Oaktat detta lyckas Harald slutföra sin juristutbildning och också få ett som det tycks avancerat jobb på en juristfirma. Claudia däremot står och stampar med sin avhandling. Säkert också beroende på att hon flyttat hem till Harald i Malmö, denna – ursäkta värdeomdömet – satans bonnahåla, vilket som bekant kan påverka också den mest mentalt starka.  Allt tycks gå åt helvete och Harald blir också av sin arbetsgivare efter ett tag placerad på ett behandlingshem. Men så kliver alltså Mamma in i storyn.

Som läsare möter vi henne när hon opåkallat infinner sig på den flygplats i det kallaste av det kalla Norrland där Claudia sitter och väntar på sin Harald som strax skall komma med flyg från ett ännu mer kallt och avlägset Norge där han varit på sitt behandlingshem. Snön yr, kylan biter och planet från Norge blir försenat. Där sitter då två kvinnor, som verkligen inte är särskilt såta vänner, på den närmast öde flygplasten och väntar. Och väntar. Mamman för att ta hem Harald till sig. Claudia för att ta honom med till deras gemensamma hem. Till slut börjar de prata med varandra.

”Nu är det så att jag är Haralds mamma och jag har fattat ett beslut eftersom jag bryr mig mycket om hans välmående”. Beslutet är alltså att Harald skall hem till henne när planet väl landar.  Det är ju lätt att förstå att samtalet mellan de två kvinnorna från denna utgångspunkt där de nu sitter på flygplasten kärvar redan från början. Och snön faller allt tätare och planet med Haralds plan blir alltmer försenat.

Men som läsare har man det ganska så bra. Vi får olika sorters tillbakablickar på vad som hänt tidigare i de tre personernas liv. Det är en hel del och allt är väl inte alldeles gott, om man säger. Och det är väl nu, menar jag, som Frid visar att de positiva omdömena om hennes första bok hade fog för sig. Hon skriver här fram storyn på ett intressant sätt och med en alldeles särskild eget litterär stil – inte minst genom de återkommande inre monologerna - som känns igen från debutboken. Om än här ytterligare lite finputsad. Boken är väl för den sakens skull inget litterärt mästerverk direkt, och ibland tom lite väl putslustig, men boken duger gott att läsa och fundera lite över.

Kanske, tänker jag, kan hon redan till nästa bok ha putsat ytterligare på sitt hantverk. Kanske kan hon vidareutveckla sådant som nu i den här boken får liten, för liten, plats. Jag tänker tex på den mystiska, hemliga grannen Alia som stirrar på Claudia genom fördragna persienner. Giv åt alla hemlighetsfulla -och säkert vackra - kvinnor den plats de förtjänar! Tycker jag.

Men vem är jag att skriva på näsan vad en författare borde eller inte borde göra. Hursomhelst – tre stars av fem vill jag gärna ge Haralds mamma som läsbetyg. Men, undrar du förstås, hur går det, hur går det. Kommer Harald levande från Norge, vem åker han i så hem med – Mamma eller Claudia. Ja jag vet. Vill du veta får du allt skaffa boken själv eller gå till biblioteket.

(Jo FIE betyder ”Fuckable in an emergency”. Man lär sig mycket genom att läsa romaner. Men det visste du ju kanske sedan tidigare).  

Samtliga fotografer okända för mig. 

Horace Engdahl - Spårvagnsresor med mr Hume.

Mr Engdahl är jag inte så säker på att alla omedelbart kan erinra sig vem det är; men säg enbart Horace så tror jag att klockorna kanske ringer hos fler. Tror jag. Men vad vet jag numera vad som rör sig i folkdjupet. Det är knappt jag längre riktigt vet vad som rör sig i mitt eget allt grundare inre. Även om jag fortfarande vet vem Horace med efternamn är.

Författare, kritiker, översättare, medlem i Svenska Akademien och, till min överraskning, numera göteborgare och relativt nygift. Men vad gör egentligen denne snart 75-årige halvgamling dagarna i ändå, kan man undra. Ett av säkert många svar ges i hans senaste bok Spårvagnsresor med mr Hume. I den, vilket kanske i och för sig kan vara sant, vill han få oss att tro att han säkert oftare än vad som kan vara nyttigt för plånboken – men slår det mig nu: åker inte pensionärer gratis dagtid där? - åker omkring i sin nya hemstad Göteborg på deras skakiga spårvagnar för att orientera sig i stan, men att han då också ibland slår sig i slang med den skotske filosofen David Hume, som avled 1776. Det senare är med all säkerhet sant. Jag vet av egen erfarenhet att det mesta kan hända just på spårvagnarna i Göteborg.

Men när man åkt färdigt för dagen – vad gör man då? Vad jag själv gjorde den där gången vill jag låta vara osagt här, men den gode Horace ägnar sig väl åt uppgifter kopplade till Akademien, läser gör han ju uppenbarligen en hel del och sen skriver han skall vi kalla det små litterära fragmentet. Jag har ett par sedan tidigare – bla, men inte bara, en liten bok vid namn Den sista grisen som, om jag nu så här långt efteråt minns rätt, retade gallfeber på hans före detta och argsinta hustru. Hur som helst kan väl Spårvagnsresor … klassas in i min påhittade genre litterära fragment.

Nå. Möjligen, men hur ska jag kunna veta om det är så, sätter han sig hemma från spårvagnsresan vid datorn och ägnar sig då kanske åt konsten att skriva utan särskilda ambitioner, utan en särskild avsikt. Men det är väl antagligen att lite nedvärdera hans kunnande och ävlan, föreställer jag mig. Jag kan skriva sådana här små texter du just läser utan annan strävan än att kort sammanfatta en läsefrukt, men inte, det är min övertygelse, en man som Engdahl som kan mer, förstår mer, har en helt annan överblick, skriver bättre. Har en annan press på sig, och då inte bara från en fd argsint dam. Ja, men vad vet man. Han kanske rent av skriver bara för att få tiden att gå. Sådant har ju hänt för.

Fast en sak, den enda antagligen, verkar vi ha gemensamt. På sen eftermiddag, före kvällsmaten, sätter han sig på balkongen för att vid tjänligt väder ta en liten, sannolikt mycket liten, drink före maten. Det bör alla som kan göra. Sen behöver man ju inte, som paret Engdahl, kalla denna lilla högtidsstund för Odens timme. Men å andra sidan – varför inte. Ja, varför inte.

Men, tänker kanske den som orkat läsa så här långt, boken, boken. Vad om boken Spårvagnsresor …? Inget här, blir mitt svar. Den ska läsas och inte fås refererad. Men det är en liten, tunn men spännande och starkt intresseväckande bok med briljanta formuleringar som inte bara handlar om Engdahls samtal med mr Hume utan också innehåller, förutom olika utvidgningar och fördjupningar av dessa samtal, små miniessäer om diverse ämnen som du antagligen inte visste att du skulle intressera dig för. Men det kommer du att göra. Jag vet.

För, som det står på baksidans text – ”Deras samtal fortsätter genom hela boken och avbryts av essäer om olika ämnen som aktualiseras av meningsutbytet i spårvagnen: 1700-talets franska salongsvärdinnor, Rousseaus paranoia, lyxens idéhistoria och mycket annat”. TV-programmet Lyxfällan och Casanova och hans bröder tex – spännvidden är stor.

Jag vill ge Spårvagnsresor med mr Hume fem stars av fem i läsbetyg. Önska den i julklapp blir mitt välmenande råd eller gå ännu hellre själv till din lokala bokhandlare. ”Mr Hume, det har varit ett nöje att åka spårvagn med er”, skriver Engdahl i bokens sista mening. Det är omöjligt att inte hålla med.

 

Alla fotografer okända för mig.