Det händer numera allt oftare, tycker jag,
att för mig helt okända författare fullständigt knockar mig.
Lucia Berlin
är nu den senaste i raden med sin novellsamling Handbok
för städerskor.
Fru Berlin.
Den beskriver inte direkt en tillvaro i sjunde himlen,
eller - som tysken av någon anledning säger - i nionde molnet. Vi
läser snarare om ett liv för en kvinna vars framtid snarare står
och stampar på ett och samma ställe minst ett par molntappar längre
ner. Om hon inte efterhand rentav sjunker ner lite ytterligare.
”En kvinna” skriver jag. Men novellerna beskriver
liv och leverne för ett stort antal olika kvinnor. Olika, men ändå
lika.
Ödet har inte varit dem helt nådigt. De gör alla så
gott de kan, de kämpar, de ger inte upp – men den allestädes
närvarande guden som ser och hör allt, och som enligt förljudanden
också har en plan för oss alla och envar, finner uppenbarligen inte
deras strävanden behagliga.
”Kämpa på, kämpa på” ryter han,
men de enda som hör en sådan kristlig uppmaning är väl de som
redan sitter och mår gott i det nionde molnet - kanske tom på den
skäggiges högra sida - och därifrån ser ner på mrs Armitage,
Bella Lynn, Loretta, Anna, Carlotta och … och ... Och på dig och
mig.
4
Här sitter han. På det nionde molnet.
Är då detta en berättelser med
autofiktiva inslag, vilket många bedömare tydligen menar och tycker
är viktigt att framhålla. Kanske. Eller möjligen. Men det bärande
i dem är framförallt en beskrivning av liv med umbäranden, kärlek,
lycka, olycka, alkoholberoende, fysisk och psykisk sjukdom och allt
annat som i varierande grad drabbar oss alla. Även Lucia Berlin. Men
att läsa Handbok för städerskor
med förstoringsglaset riktat enbart mot personen Lucia Berlin för
att då i novellerna försöka hitta likheter eller olikheter med
författarens eget liv är att göra sig själv som läsare och
Berlin som författare en otjänst. Det är möjligt att hon skriver
med en penna doppad i eget blod. Men det hon ger oss läsare är
något mer än berättelser kalkerade på det egna livet. Hon ger oss
berättelser som lever av egen kraft och som därför ger oss tid och
möjlighet att syna och granska inte minst vårt eget liv.
Handbok för städerskor
är en mycket läsvärd bok. Den är tjock och innehåller tydligen i
stort sett hela Berlins produktion. Att på svenska ge ut en sådan
bok är en viktig kulturgärning av förlaget Natur och Kultur. Men,
som Klas Östergren skriver i sitt förord, kanske på ett sätt
självklart då ”här finns nummer som borde
platsa i varenda antologi med modern amerikans prosa”. Men
ändå - all heder åt förlaget.
Novellformen lämpar sig kanske dessutom särskilt väl
för den hängmatta vi alla lär ligga och stressa i alternativt
stressa av i under sommaren. Allt medan mobilen plingar i fickan och
paddan ser uppfordrande på oss. Allt medan barnen lyckliga och glada
badar i det ständigt varma havet, partnern slamrar ilsket med disken, solen
lysen varmt och beständigt, rosévinet ligger på kylning. Inte ens
lille Otto, tre månader, är kinkig. Men visst syns det svarta
molnet sakta sakta torna upp sig i fjärran?
Hursomhelst. Handbok
för städerskor kan bara få fem
stars av fem
i betyg. Orkar du inte läsa hela boken så smygläs i vart fall
förordet av Klas Östergren när du ändå är i någon bokhandel –
han är en av vår tids stora svenska författare, tillika också
novellist. Litterär makthavare dessutom numera. (Och varför inte
läsa hans egen ganska nya Samlade noveller:
http://kennethbokhallaren.blogspot.se/2016/01/klas-ostergren-samlade-noveller.html).
