Roy Jacobsen - Marions slöja.

I den lilla stad där jag bor finns det en hel del trevliga attraktioner av olika slag. Vi har t.ex. St Erikshjälpen, Läkarmissionen och Stadsmissionen och säkert en hel del annat hedervärt därtill, men till dessa tre händer det understundom att jag smyger mig i väg. Det är mycket intressant kan jag lova. Det är, förefaller det, mest vi pensionärer som hasar oss fram i lokalerna. De flesta verkar köpa lite kantstött porslin eller en och annan urtvättad tröja, medan jag och ett par andra udda figurer mer intresserar oss för vad man för dagen har att sälja vad gäller begagnade böcker. För sådana finns det en hel del av, måste jag säga. Och billigt är det, mycket är bra men uppriktigt sagt så finns det mest skit. Men en och annan gång hittar man alltså en pärla, som nu senast när jag kom hem med norrmannen Roy Jacobsens Marions slöja från 2010. Utgången, kontrollerade jag när jag kommit hem, på nätbokhandeln – för att nu alltså inte prata om den fysiska bokhandeln - medan man fortfarande kunde få ett par ex på bokborsen.se, men då till betydligt högre pris än vad jag nu fick skaka fram ur min tunna plånbok. Se där vilken glädje man kan ha av verksamheter som kränger billiga böcker. (Även om det religiösa anslaget med ”hjälp” och ”mission” skaver lite i min känsliga själ).

Slutsåld. 

Nå. Men även i boken kunde jag, visade det sig, läsa lite om ett antal personers samveten som i varierande grad var vårdade och omskötta av en sk guds mjuka och fina händer, oklart dock av vilken av de otaliga som man kan söka tröst och vägledning hos. Men inte hjälpte det för de brott som boken i hög grad handlar om. Vi läser alltså om brott och detta trots att boken inte på något sätt är en deckare. Möjligen möjligen kan man säga att den är en polisroman, men skriven av en intelligent författare som har betydligt högre ambitioner än att enbart leda oss genom polisens arbete för att lösa ett mord. Nu var det ju förresten inte ett mord utan fem och om man kommer fram till en fullständig lösning vill jag faktiskt låta vara osagt. Så nu vet du det, min okände läsare av denna blogg.

Men varför inte börja denna lilla kommentar med att säg något om boken omslag. Boken heter alltså Marions slöja. Marion är en av poliserna i boken och någon slöja bär hon inte, till skillnad då mot ett par av mordoffren. Vi läser alltså om mord och annat där muslimer är inblandade som offer, vilket inte ska förstås som att boken skulle handla om något så banalt som att den skidåkande rättfärdige norske gutten skulle anse sig på egen hand behöva minska antalet invandrare. Nej. Snarare är det väl så att det är den förvirrande och snedgångna kärleken som spelar roll i sammanhanget. Och ekonomiska intressen av olika slag därtill. Men omslaget. Det består av totalt nio händer. Nu spelar ju just händer en ödesdiger roll i boken, men min första tanke var att omslaget skulle alludera på Fatimas hand, som ju som bekant är en arabisk symbol för skydd och tur. I boken har däremot händerna den motsatta betydelsen – våld, död och allt annat än skydd. Men hur som helst så menar jag att omslaget är vackert, fantasieggande och kanske lite symboliskt. Lika mycket utan nåd som livet för den som drabbas av den tankemässigt förvirrade mördaren.

Nu spelar dock Fatima ändå en viss roll för händelseutvecklingen i boken, men bara som ett namn på ett litet näringsställe där – visar det sig efterhand – både offer och mördare ibland satt sin fot, vilket således blev minst sagt ödesdigert. Mer säger jag inte. Mer än att du – min okände läsare - kanske fortsättningsvis bör undvika ett café som kan heta Fatimas Granatäpple, i synnerhet om det där serverar grått kaffe. Och det sitter en lite lurt tittande norrman i ett hörn.

Granatäpple. Dock ej Fatimas.

Men bokens sk story då? Vad händer? Ja, inte mer än att en liten grupp poliser försöker lösa de mord som efterhand staplas på deras bord. Vi möter den lätt koleriske men ömsinte chefen och hans tre medarbetare som alla i varierande grad är kloka, grubblande och intelligenta och dessutom lagda för att kanske hellre arbeta solo än i grupp. Så det gnisslar av och till lite i samarbetet dem emellan. Samtalen kränger och vränger än hit än dit allteftersom olika uppslag kommer upp eller ett nytt lik visar sig. Den ena gissningen avlöser den andra. Men det är väl så det går till antar jag när poliserna arbetar. Jacobsen får det i vart fall det hela att låta någorlunda rimligt ända till slutet.

För boken får ju förvisso ett slut. Men vägen dit är inte helt enkel för Marion och de övriga i gruppen. Och jag tänker inte berätta något om det mer än att det i Jacobsens hand blir både rimligt, möjligt och trovärdigt. Om än oväntat. Berättartekniskt varvar Jacobsen själva händelseutvecklingen, jakten på mördaren, med att chefen inför en slags undersökningskommission tvingas kommentera vad som sker eller snarare skett under resans gång. För allt går ju inte helt bra. Allt sker inte by the book, vilket chefen då tvingas kommentera och försvara. Detta är ett berättargrepp som är intressant och ger boken en extra dimension och som det dessutom faktiskt är lite spännande att läsa.

Var det allt? Ja, det var allt jag tänker berätta. Något skall väl du som läsare själv komma underfund med. För det är ju klart att du måste läsa boken. Den finns alltså inte i bokhandeln men säkert på på biblioteket. Så skynda dit.

Jag skulle kanske säga något om språket. Det blir kort - det är helt enkelt klanderfritt. Och en sak till. Det verkar faktiskt som det mitt i all bedrövelse skulle spira lite kärlek mellan två av personerna, vilket gläder Bokhållaren med hans blödiga hjärta. Men jag kan ju för all del ha fel. Det har hänt förr. Men att jag ger boken fyra stars av fem i betyg är jag helt säker på.