Lydia Sandgren - Samlade verk.

Jag publicerade denna text i mitten av juni och lägger ut den nu igen sedan jag blivit en av Augustprisets sk ambassadören och boken nominerats som en av de böcker som kan få just Augustpriset. Jag har inte gjort några ändringar och inte heller strukit lite trots att just det kanske skulle vara nödvändigt - dels för att den är i längsta laget och dels för att jag kanske spoilar lite för mycket; för att prata nutidssvenska. 

Men jag vill ändå nämna att min förhoppning i slutet av texten att boken  skulle få priset kanske var något förhastad. Tycker jag nu sedan jag läst ytterligare en av de nominerade böckerna. Och för den delen är halvvägs inne i ytterligare en. Jag återkommer i sinom tid med en mer slutlig kommentar om vilken bok som enligt min mening borde äras och höljas i lager. Och pengar. 

Vem är Lydia Sandgren? Jo vare sig mer eller mindre än en drygt 30-årig psykolog från Göteborg som har slagit om inte hela världen så åtminstone den litteraturintresserade läskunniga svenska allmänheten med häpnad när hon nu debuterat med sin nästan 700-sidiga roman Samlade verk. Recensionerna har varit genomgående positiva. Omdömena på olika boksiter likaså. Kassorna på våra boklådor har förhoppningsvis gått varma. Är detta då motiverat? Ja, utan tvekan.

Författaren (foto från förlaget).

För Samlade verk är en bra bok. Att den är skriven av en relativt ung debutant är häpnadsväckande och lovar gott för framtiden – hennes som författare och oss andra som läsare. Om hon nu orkar komma igen med en ny bok efter detta kraftprov som inte kan ha skrivits i en handvändning

Nå. Men vad om Samlade verk? Vi läser om en intellektuell man, hans vän från ungdomen, hans fru, deras två barn och för den delen lite om främst kvinnans familj. Vi läser om deras gemensamma resa genom livet från ungdomen, över vuxenlivet med giftermål, barn och arbete och över romanens två stora svarta, bittra hål – hustruns plötsliga frivilliga försvinnande och ganska så långt senare ungdomsvännens oväntade död.

Mannen, han heter Martin och är bokförläggare/redaktör, klarar sig från den första katastrofen därför att han är tvungen att orka fortsätta leva sitt liv och ansvara för barnens nu när hans fru, hon heter Cecilia och är en disputerad välkänd och uppskattad akademiker, försvinner bort från honom och de små barnen. Men kommer han att klara att hans vän, han heter Gustav och är en etablerad och berömd porträttmålare, oväntat dör? Antagligen, men jag vet inte.

Mellan dessa tre finns en märklig både närande och tärande symbios. De bär och stöttar varandra genom olika skeenden i livet. Men vare sig Martin eller Gustav kan förhindra att Cecilia bestämmer sig för att fysiskt försvinna; eller kanske är det snarare så att hon inte tillåter dem det. Att det påverkar dem starkt är självklart, men livet går som sagt efterhand vidare om än med mentala sår och psykiska blåmärken. Och, visar det sig senare, med etablerandet av hemligheter mellan dem alla tre.

Så inträffar det som kan inträffa i böckernas värld. Cecilias liv efter försvinnande kan kanske vara på väg att blottläggas. Kanske kan det finnas en förklaring. Kanske kan Martin och barnen komma att förstå. Kanske kan ett värkande varför ersättas med ett helande därför. Att det skulle finnas en återgång till ett tidigare liv som det var förut verkar väl mindre troligt, men kanske kan just en förklaring få betydelse för Martin och hans två barn. För Gustav är det när denna möjlighet eventuellt visar sig finnas hursomhelst för sent.

Och kanske är det försent också för Martin. Gustavs oväntade död får honom att för sig själv ifrågasätta vad han gjort och inte gjort med detta sitt enda liv; om han utnyttjat sin förmåga, hur hans målsättningar inte blivit verklighet, varför hans ambitioner att skriva böcker bara blivit uppkast och skisser gömda och glömda i olika lådor (det är dessa ruiner av ofullbordade drömmar som är hans och bokens samlade verk). Och att Gustav haft en hemlighållen periodvis kontakt med Cecilia blir plågsamt medvetet för honom av två skäl – Gustav har i sin ateljé en målning av henne som måste vara målad för inte allt för länge sedan och han, visar det sig, har dessutom testamenterat hela sin kvarlåtenskap till Martin och Cecilia gemensamt. Hon lever alltså rimligen.

Detta tror också, när detta börja skymta som en möjlighet, Martins två nu någorlunda vuxna barn. Hur vill jag låta vara osagt i denna korta recension, men sättet de får veta det på är väl både troligt och mindre troligt. Fast förstås möjligt i fiktionens värld, och av Sandgren beskrivet på ett sätt som gör det fullt trovärdigt. Boken slutar med att dottern håller sin bror i handen och ringer på en dörr i ett bostadsområde i Berlin där det står Berg – deras gemensamma efternamn – på dörren.

Bokens sista mening lyder ”Och Rakel hörde hur tystnaden där inne slets itu. Hon hörde hur år ställdes på ända och hur tidsmassiv rörde sig. Hon hörde pausen, den korta andhämtningen alldeles innan någonting börjar”. Denna bok som rör sig över år av vänskap, ensamhet, hårt arbete, sökande och utsatthet slutar alltså tilltalande öppet och ovisst. Det kan knappast bli bättre.

På ett sätt, men här är jag kanske ute och cyklar enär de litteraturvetenskapliga finessresonemangen generellt sett är mig lite främmande, får romanen i delar drag av en slag metaroman. Martin, förläggaren, får en fråga från en kollega om ha vill ge ut en roman som heter Ein Jahr der Liebe. Han tvekar, men ger boken till sin dotter Rakel för att hon ska ge ett lektörsutlåtande. Det visar sig då, tycker sig Rakel efterhand förstå, att författaren måste haft en kortare relation med mamman och med henne upplevt ett år av kärlek, och för den delen besvikelse när hon som kan vara Cecilia helt plötsligt bara försvinner från också honom. Rakels till en början trevande och ointresserade arbete med boken blir efterhand en viktig del av Samlade verk. Vilket enligt min mening gör boken än mer intressant och spännande.

För just intressant och spännande är vad denna debutroman är. Sandgren lyckas över bokens alla nästan 700 sidor inte bara hålla ihop intrigen utan också efterhand utveckla och komplicera den. De utvikningar i olika riktningar som finns känns inte alltför konstruerade utan fyller någorlunda sin plats i helheten. Det finns inte många på vettigt innehåll tomma rader och stycken i boken. Hur har denna debutant lyckats med detta, blir faktiskt frågan.

Rent tidsmässigt rör sig romanen över ett par decennier och Sandgren ger oss läsare som en fond eller bakgrundsteckning till boken en bild av den politiska och idémässiga utvecklingen genom dessa år, vilket tilltalar mig. Också rent språkligt är boken inte bara bra utan mycket bra – hennes prosa är klar, vacker och hade jag så när sagt omsorgsfull. Ska man klaga på något – och varför ska man inte det när det ligger som en bottenplatta i ens persona – så kan väl personbeskrivningarna kanske ibland kännas lite tunna och rapsodiska. Men det gör fanimig inte mycket.

Boken. 

För helheten, mina okända ev. läsare av denna blogg, helheten gör att ge boken ett annat betyg från er amatörbloggare än fem stars av fem är omöjligt. Samlade verk måste läsas av envar litteraturintresserad. Och få alla upptänkliga priser – åtminstone först Borås Tidnings debutantpris och sedan Augustpriset. Och hör sen!

Den ska naturligtvis också köpas – ni som läser denna blogg känner väl alltid någon i den sk riskgruppen (eller som är gammal och skör som det numera heter). Hen kan behöva något vettigt att sysselsätta sig med i karantänen. Ni kanske också själv av andra skäl sitter stilla, orörlig och i det närmaste inlåst. Något vettigare och mer utvecklande än att noga läsa igenom 700 sidor högkvalificerad text kan man svårligen tänka sig.

(Och dessutom dyker det i svensk samtidslitteratur intressanta ordet luguber upp på ett ställe. Tävla med dig själv och din fru/man/partner/eller vem fan som helst om vem som först kommer fram till detta intressanta ord. Stryk under och läs sedan vidare).

xxx

”`Du verkar vara i fin form`, la han till. I Emanuels fall betydde det något i stil med att `du är i alla fall inte inlagd på slutenvården`, men frågan var om Emanuel själv uppfattade denna dimension. Han beklagade sig länge över vad han var säker på var begynnande ischias, en rad mycket tydliga symtom som vårdcentralsläkarna negligerade. Det var faktiskt sanslöst hur inkompetensen grasserade inom läkarkåren nuförtiden, sa han och reste sig med möda för att demonstrera sin hälta. Man var i princip tvungen att göra läkarnas jobb åt dem. Inte bara måste man stå ut med symtomen, utan också ställa diagnos och ordinera behandling. Det enda de var bra till var att skriva ut medicin och påfallande ofta klarade de inte ens av det. Emanuel Wikner linkade runt biblioteket. Visst såg Martin att han haltade? Visst såg det illa ut? Och ingenting hittade de, de förbannade kvacksalvarna, ingenting”.

”Intervjuaren: Vad betydde litteraturen för dig under tonåren? Martin Berg: Förutom att jag fick praoa på Postverket med Charles Bukowski? Ja du, bland annat stimulerade det väl min språkliga utveckling. Och det är otroligt mycket värt att kunna formulera sig, eller hur? Den som inte kan uttrycka sig hamnar i ett maktunderläge, och vice versa. Ibland blir man mörkrädd när man ser hur unga människor förmedlar sig med varandra. De använder sig inte av ett språk. De tror att man är otrevlig om man inte skriver smileys och tre utropstecken. Ibland hoppar de över orden helt och hållet och skickar bara obegripliga bilder till varandra. Det verkar pågå en slags infantilisering av den skrivna svenskan som man verkligen inte bara kan beskylla tonåringarna för – man undrar ju – hur som helst – vad var det du frågade nu igen?”

”Han hämtade skrivmaskinen från garderoben och ställde den på datorns plats. Han satte i ett papper. Han tittade en stund på papperet. Han gick för att hämta en kopp kaffe. Det var trots allt inte särskilt konstigt att han inte kunde koncentrera sig med en sådan röra på skrivbordet. Han for upp och började städa: bort med alla papper, alla boktravar, alla kuvert. Han måste öppna några av kuverten som han uppenbarligen glömt att öppna. Han måste sortera jobbpapper. Han la allt som han inte visste var det skulle ligga på golvet för senare utredning, men golvet visade sig vara dammigt. Han måste dammsuga. Det var något outsägligt deprimerande med dammiga papper. Också fönstret var mycket smutsigt, nu när han tänkte på det. Det syntes tydligt i solljuset. Han ägnade en halvtimme åt att putsa det. När han väl slog sig ner vid skrivbordet igen satt han länge och tittade på William Wallace-citatet som han nålat upp på väggen framför sig: Att skriva är att vägra dö”.

”Hon var färdig för den här gången. Någonstans gick gränsen för ens förmåga, och det var bättre att slutföra något så gott man kunde än att famla efter perfektion i all evinnerlighet. Den som ägnade hela livet åt ofullbordade storverk hade ena foten i dödsriket”.

Kommer personligen att närvara när Sandgren får hans pris. I annat fall kommer han att spöka för juryns ledamöter intill tredje led. Har han sagt mig.