Men jag vill ändå nämna att min förhoppning i slutet av texten att boken skulle få priset kanske var något förhastad. Tycker jag nu sedan jag läst ytterligare en av de nominerade böckerna. Och för den delen är halvvägs inne i ytterligare en. Jag återkommer i sinom tid med en mer slutlig kommentar om vilken bok som enligt min mening borde äras och höljas i lager. Och pengar.
Vem är Lydia Sandgren? Jo vare sig mer eller
mindre än en drygt 30-årig psykolog från Göteborg som har slagit
om inte hela världen så åtminstone den litteraturintresserade
läskunniga svenska allmänheten med häpnad när hon nu debuterat
med sin nästan 700-sidiga roman Samlade
verk. Recensionerna har varit genomgående positiva.
Omdömena på olika boksiter likaså. Kassorna på våra boklådor
har förhoppningsvis gått varma. Är detta då motiverat? Ja, utan
tvekan.
Författaren (foto från förlaget).
För Samlade verk är en bra bok. Att den är
skriven av en relativt ung debutant är häpnadsväckande och lovar
gott för framtiden – hennes som författare och oss andra som
läsare. Om hon nu orkar komma igen med en ny bok efter detta
kraftprov som inte kan ha skrivits i en handvändning
Nå. Men vad om Samlade verk? Vi läser om en
intellektuell man, hans vän från ungdomen, hans fru, deras två
barn och för den delen lite om främst kvinnans familj. Vi läser om
deras gemensamma resa genom livet från ungdomen, över vuxenlivet
med giftermål, barn och arbete och över romanens två stora svarta,
bittra hål – hustruns plötsliga frivilliga försvinnande och
ganska så långt senare ungdomsvännens oväntade död.
Mannen, han heter Martin och är bokförläggare/redaktör,
klarar sig från den första katastrofen därför att han är tvungen
att orka fortsätta leva sitt liv och ansvara för barnens nu när
hans fru, hon heter Cecilia och är en disputerad välkänd och
uppskattad akademiker, försvinner bort från honom och de små
barnen. Men kommer han att klara att hans vän, han heter Gustav och
är en etablerad och berömd porträttmålare, oväntat dör?
Antagligen, men jag vet inte.
Mellan dessa tre finns en märklig både närande och
tärande symbios. De bär och stöttar varandra genom olika skeenden
i livet. Men vare sig Martin eller Gustav kan förhindra att Cecilia
bestämmer sig för att fysiskt försvinna; eller kanske är det
snarare så att hon inte tillåter dem det. Att det påverkar dem
starkt är självklart, men livet går som sagt efterhand vidare om
än med mentala sår och psykiska blåmärken. Och, visar det sig
senare, med etablerandet av hemligheter mellan dem alla tre.
Så inträffar det som kan inträffa i böckernas värld.
Cecilias liv efter försvinnande kan kanske vara på väg att
blottläggas. Kanske kan det finnas en förklaring. Kanske kan Martin
och barnen komma att förstå. Kanske kan ett värkande varför
ersättas med ett helande därför. Att det skulle finnas en
återgång till ett tidigare liv som det var förut verkar väl
mindre troligt, men kanske kan just en förklaring få betydelse för
Martin och hans två barn. För Gustav är det när denna möjlighet
eventuellt visar sig finnas hursomhelst för sent.
Och kanske är det försent också för Martin. Gustavs
oväntade död får honom att för sig själv ifrågasätta vad han
gjort och inte gjort med detta sitt enda liv; om han utnyttjat sin
förmåga, hur hans målsättningar inte blivit verklighet, varför
hans ambitioner att skriva böcker bara blivit uppkast och skisser
gömda och glömda i olika lådor (det är dessa ruiner av
ofullbordade drömmar som är hans och bokens samlade verk). Och att
Gustav haft en hemlighållen periodvis kontakt med Cecilia blir
plågsamt medvetet för honom av två skäl – Gustav har i sin
ateljé en målning av henne som måste vara målad för inte allt
för länge sedan och han, visar det sig, har dessutom testamenterat
hela sin kvarlåtenskap till Martin och Cecilia gemensamt. Hon lever
alltså rimligen.
Detta tror också, när detta börja skymta som en
möjlighet, Martins två nu någorlunda vuxna barn. Hur vill jag låta
vara osagt i denna korta recension, men sättet de får veta det på
är väl både troligt och mindre troligt. Fast förstås möjligt i
fiktionens värld, och av Sandgren beskrivet på ett sätt som gör
det fullt trovärdigt. Boken slutar med att dottern håller sin bror
i handen och ringer på en dörr i ett bostadsområde i Berlin där
det står Berg – deras gemensamma efternamn – på dörren.
Bokens sista mening lyder ”Och Rakel hörde hur
tystnaden där inne slets itu. Hon hörde hur år ställdes på ända
och hur tidsmassiv rörde sig. Hon hörde pausen, den korta
andhämtningen alldeles innan någonting börjar”. Denna bok
som rör sig över år av vänskap, ensamhet, hårt arbete, sökande
och utsatthet slutar alltså tilltalande öppet och ovisst. Det kan
knappast bli bättre.
På ett sätt, men här är jag kanske ute och cyklar
enär de litteraturvetenskapliga finessresonemangen generellt sett
är mig lite främmande, får romanen i delar drag av en slag
metaroman. Martin, förläggaren, får en fråga från en kollega om
ha vill ge ut en roman som heter Ein Jahr der Liebe. Han
tvekar, men ger boken till sin dotter Rakel för att hon ska ge ett
lektörsutlåtande. Det visar sig då, tycker sig Rakel efterhand
förstå, att författaren måste haft en kortare relation med mamman
och med henne upplevt ett år av kärlek, och för den delen
besvikelse när hon som kan vara Cecilia helt plötsligt bara
försvinner från också honom. Rakels till en början trevande och
ointresserade arbete med boken blir efterhand en viktig del av
Samlade verk. Vilket enligt min mening gör boken än mer
intressant och spännande.
För just intressant och spännande är vad denna
debutroman är. Sandgren lyckas över bokens alla nästan 700 sidor
inte bara hålla ihop intrigen utan också efterhand utveckla och
komplicera den. De utvikningar i olika riktningar som finns känns
inte alltför konstruerade utan fyller någorlunda sin plats i
helheten. Det finns inte många på vettigt innehåll tomma rader och
stycken i boken. Hur har denna debutant lyckats med detta, blir
faktiskt frågan.
Rent tidsmässigt rör sig romanen över ett par
decennier och Sandgren ger oss läsare som en fond eller
bakgrundsteckning till boken en bild av den politiska och idémässiga
utvecklingen genom dessa år, vilket tilltalar mig. Också rent
språkligt är boken inte bara bra utan mycket bra – hennes prosa
är klar, vacker och hade jag så när sagt omsorgsfull. Ska man
klaga på något – och varför ska man inte det när det ligger som
en bottenplatta i ens persona – så kan väl personbeskrivningarna
kanske ibland kännas lite tunna och rapsodiska. Men det gör fanimig
inte mycket.
Boken.
För helheten, mina okända ev. läsare av denna blogg,
helheten gör att ge boken ett annat betyg från er amatörbloggare
än fem stars av fem är omöjligt. Samlade verk måste
läsas av envar litteraturintresserad. Och få alla upptänkliga
priser – åtminstone först Borås Tidnings debutantpris och sedan
Augustpriset. Och hör sen!
Den ska naturligtvis också köpas – ni som läser
denna blogg känner väl alltid någon i den sk riskgruppen (eller
som är gammal och skör som det numera heter). Hen kan behöva
något vettigt att sysselsätta sig med i karantänen. Ni kanske också själv av andra skäl sitter stilla, orörlig och i det närmaste inlåst.
Något vettigare och mer utvecklande än att noga läsa igenom 700
sidor högkvalificerad text kan man svårligen tänka sig.
(Och dessutom dyker det i svensk samtidslitteratur
intressanta ordet luguber upp på ett ställe. Tävla med dig
själv och din fru/man/partner/eller vem fan som helst om vem som
först kommer fram till detta intressanta ord. Stryk under och läs
sedan vidare).
xxx
”`Du
verkar vara i fin form`, la han till. I Emanuels fall betydde det
något i stil med att `du är i alla fall inte inlagd på
slutenvården`, men frågan var om Emanuel själv uppfattade denna
dimension. Han beklagade sig länge över vad han var säker på var
begynnande ischias, en rad mycket tydliga symtom som
vårdcentralsläkarna negligerade. Det var faktiskt sanslöst hur
inkompetensen grasserade inom läkarkåren nuförtiden, sa han och
reste sig med möda för att demonstrera sin hälta. Man var i
princip tvungen att göra läkarnas jobb åt dem. Inte bara måste
man stå ut med symtomen, utan också ställa diagnos och ordinera
behandling. Det enda de var bra till var att skriva ut medicin och
påfallande ofta klarade de inte ens av det. Emanuel Wikner linkade
runt biblioteket. Visst såg Martin att han haltade? Visst såg det
illa ut? Och ingenting hittade de, de förbannade kvacksalvarna,
ingenting”.
”Intervjuaren:
Vad betydde litteraturen för dig under tonåren? Martin Berg:
Förutom att jag fick praoa på Postverket med Charles Bukowski? Ja
du, bland annat stimulerade det väl min språkliga utveckling. Och
det är otroligt mycket värt att kunna formulera sig, eller hur? Den
som inte kan uttrycka sig hamnar i ett maktunderläge, och vice
versa. Ibland blir man mörkrädd när man ser hur unga människor
förmedlar sig med varandra. De använder sig inte av ett språk. De
tror att man är otrevlig om man inte skriver smileys och tre
utropstecken. Ibland hoppar de över orden helt och hållet och
skickar bara obegripliga bilder till varandra. Det verkar pågå en
slags infantilisering av den skrivna svenskan som man verkligen inte
bara kan beskylla tonåringarna för – man undrar ju – hur som
helst – vad var det du frågade nu igen?”
”Han
hämtade skrivmaskinen från garderoben och ställde den på datorns
plats. Han satte i ett papper. Han tittade en stund på papperet. Han
gick för att hämta en kopp kaffe. Det var trots allt inte särskilt
konstigt att han inte kunde koncentrera sig med en sådan röra på
skrivbordet. Han for upp och började städa: bort med alla papper,
alla boktravar, alla kuvert. Han måste öppna några av kuverten som
han uppenbarligen glömt att öppna. Han måste sortera jobbpapper.
Han la allt som han inte visste var det skulle ligga på golvet för
senare utredning, men golvet visade sig vara dammigt. Han måste
dammsuga. Det var något outsägligt deprimerande med dammiga papper.
Också fönstret var mycket smutsigt, nu när han tänkte på det.
Det syntes tydligt i solljuset. Han ägnade en halvtimme åt att
putsa det. När han väl slog sig ner vid skrivbordet igen satt han
länge och tittade på William Wallace-citatet som han nålat upp på
väggen framför sig: Att skriva är att vägra dö”.
”Hon
var färdig för den här gången. Någonstans gick gränsen för ens
förmåga, och det var bättre att slutföra något så gott man
kunde än att famla efter perfektion i all evinnerlighet. Den som
ägnade hela livet åt ofullbordade storverk hade ena foten i
dödsriket”.
Kommer personligen att närvara när Sandgren får hans pris. I annat fall kommer han att spöka för juryns ledamöter intill tredje led. Har han sagt mig.