Erik Axl Sund – namnet stavas av någon anledning just så - är en pseudonym för författarparet Jerker Eriksson och Håkan Alexander Sundquist. De skriver deckare som tydligen, åtminstone enligt bokens insidesflik, säljs i oanade upplagor både här hemma och utomlands. Nu senast har man skrivit en trilogi – Melankolitrilogin. Otid, som jag nu läst, är den fristående men avslutande delen. Det är första och sista bok jag läser av denna Axl kan jag avslöja redan nu.
Jaha. Och varför det? Ja, helt enkelt för att jag inte tycker att Otid är särskilt bra. Men jag kan för all del läst den under omständigheter som inte var optimala. För så här är det: på väg hem efter att ha gjort lite ärende inne i stenstaden tillsammans med A-M faller jag helt oväntat i trappan till nedgången till Odenplans tunnelbanestation och bryter ett par revben; eller får i vart fall sprickor i ett par. Detta botas som bekant med vila, avmätta rörelser, värktabletter och lite läsning av inte allt för krävande litteratur. Otid trodde jag skull passa bra då.
Men icke. Det grundläggande temat i boken om barns utsatthet
är för all del förstås intressant och viktigt och också ganska väl beskrivet,
men i övrigt menar jag att Otid är både för spretig och faktiskt inte
heller särskilt välskriven. Storyn rör sig i tid och rum över ett stort antal decennier
och över så skilda platsar som den innersta av Norrlands storskogar och Stockholms
välbeställa kvarter. Om sådant har man ju läst förr. Och också om mäns och kvinnors
längtan efter barn. Och just detta senare är, som jag uppfattar det, vad som
Axl väl vill få till det bärande momentet i boken. Men i så fall tycker jag att
det blir alltför osannolikt hanterat. Man kan inte – och nu spoilar jag
som man säger på modern svenska, så hoppa över ett par rader om du vill det – med
någon trovärdighet helt enkelt ta ett barn från en om än aldrig så alkoholiserad
kvinna och … nä; vad som sedan sker är så osannolikt att jag inte ens nämner
det.
Det rent polisiära arbetet leds förstås utmärkt av en kommissarie
Jeanette Kihlberg, som tydligen ska kännas igen från de övriga böckerna i trilogin.
Hon verkar vara en intressant person och om henne skulle det finnas en hel del
att säga, men Axl släpper det helt och överlämnar till läsaren att själv tänka
på hur den intressanta och komplexa frågan om könsroller och könsidentitet som boken
av och till tangerar kommer att sluta för henne och en kollega. Här menar jag
att Axl mycket väl skulle kunnat stanna ett tag. Men – boken slutar i den delen
bara med en intressant twist som nu helt enkelt hamnar i tomma intet för läsaren.
Betyg? Nä. Trots att boken har en ganska så komplex intrig och olika parallella handlingar, vilket ju annars brukar vara tilltalande. Men här blir det enligt min mening lite för mycket, lite för sammansatt, lite för komplext. Kan jag skylla på värktabletterna?
