Laurent Binet, den nu femtioårige franska författaren, känner du till honom? Har du klämt på honom på biblioteket eller på ett antikvariat? Har du kanske rentav honom i bokhyllan? Jag hoppas att svaret är ja på frågan om du känner till honom och likaså ja på att du har honom i bokhyllan. Annars, min okände vän, det är inte för sent än. Inte på långa vägar. Han finns kanske inte i detta nu i den fysiska bokhandeln, men väl skulle jag tro på Bokus och Ad Libris. För saken är den, menar jag, att åtminstone en av hans böcker bör finnas i just ditt personliga bibliotek.
Jag tänker då främst på Språkets sjunde funktion
(från 2015) men också på Civilisationer (från 2019) – båda översatta av
Sara Gordan. Kanske också, men det är långt ifrån lika säkert, på HHhH (från 2010) som jag nu läst och för vilken Binet
fick Pris Concourt.
Språkets sjunde funktion är enligt min mening en
fantastiskt härlig skröna eller, om man så vill, en både filosofisk och skruvad
detektivgåta som för dig och mig på ett äventyr närmast utan gräns genom
Frankrikes politiska och kulturella elit. Navet i boken är 1980 års franska
presidentkandidat Francois Mitterrand. Han tror sig veta att den som behärskar språkets
sjunde funktion – du kan väl de sex övriga? -blir omöjlig att besegra i
debatter. Hemligheten finns, tror man, antecknad på en lapp i litteraturforskaren
Roland Barthes kavajficka. Olyckligtvis dör han i en trafikolycka efter en
lunch hos just Mitterrand, varför alla, faktisk mer eller mindre just alla,
jagar efter denna lapp. Till slut efter många härliga äventyr – där bland annat
en av damerna i ABBA spelar en helt obetydlig men dock roll - får, gissa vem,
fatt på den. Och på den står, ja gissa vad. Detta är, sammanfattningsvis och
oförlåtligt koncentrerat bokens story. Men du förstår förstås att det är en helt
nödvändig bok att läsa. Men ta tid på dig.
Då går väl Civilisationer lite snabbare att läsa. Åtminstone
var det så för mig. Ansatsen i boken är inte alls dum. Vad skulle det innebära,
frågar sig Binet, för vår civilisation, vår historia, våra liv om allt hade
tagit en annan väg än vad som nu faktiskt skedde. Han illustrerar denna tanke med
åtminstone två historier – Columbus kommer inte tillbaka till Europa utan dör i
främmande land; Inkarikets sista kejsare seglar då hit i en kopia av hans båt
och blir så småningom vår kulturkrets obestridliga härskare. Autentiska och
fiktiva personer kämpar på och lever och dör, kärlekar blomstrar och falnar och
dör även de. Historiskt belagda personer hamnar i de mest egendomliga intrikata
trångmål. Kvinnorna är genomgående både vackra och kloka och i en hel del fall
dessutom ständigt nakna. Spännande och märkligt är det. Fast - det kan inte hjälpas
att det för mig till slut blir lite av vuxen pojkbok över det hela, om ni förstår
vad jag menar. Fast antagligen missar jag en viktig poäng i vad Binet vill
förmedla till oss. Sådant har ju hänt förr, märkligt nog.
Nå. Fast snabbare ändå att läsa är väl HHhH. De
flesta av oss känner väl till namnet på ett antal av Hitlers underhuggare –
tex Göring, Goebbels, Himmler, Bormann, Speer och säkert fler ändå. Men visste
du vem Reinhard Heydrich var? Om du svarar nej på den frågan är vi åtminstone
två som var okunniga om vem denne man var. Men om just honom handlar Binets
roman HHhH – dvs mannen som, menar många, hade så stort inflytande på SS-chefen
Himmler att talesättet Himmlers Hirn heisst Heydrich (Himmlers hjärna
heter Heydrich) kom att myntas. Sant eller inte, men nu vet ni.
Vem var då denne Reinhard Tristan Eugen Heydrich – kallad ”Mannen
med järnhjärtat” eller, och detta tydligen av Hitler själv, ”Tredje rikets
farligaste man” och med en misstänkt, fast hemlighållen förstås, judisk börd på
sin mammas sida. Det fanns som man förstår skäl för hans epitet. Han var bl.a.
chef för Tysklands säkerhetsministerium, huvudorganisatör av Kristallnatten, en
av de s.k. tänkarna bakom det som kom att kallas ”den slutliga lösningen av
judefrågan” och under sina sista år ställföreträdande riskprotektor i Böhmen-Mähren.
Han dör 1942 i ett attentat organiserat av den tjeckoslovakiska exilarmén.
Välförtjänt kan man tycka och inte en dag för tidigt. Hitler blev förstås fullständigt
galen efter mordet och hans reaktion var hemsk och makaber – den lilla orten
Lidice jämnades med marken, alla män arkebuserades medan kvinnorna fördes till
olika koncentrationsläger. Två veckor senare hände samma sak med en annan liten
ort, Lezáky.
Binet för sina läsare genom boken i 257 korta kapitel och
han försöker som jag läser den skapa en slags dokumentärroman. Han tar ett
stort, för stort enligt min mening, grepp i romanen då han vill beskriva Tjeckoslovakiens
moderna historia och då särskilt exilarméns och dess betydelse. Men den närmare bakgrunden till attentatet/mordet
och likaså hans beskrivning av de två attentatsmännens motiv och deras väntan i
Prag efter att de luftlandsatts med fallskärm känns antingen alldeles för summarisk
eller ibland lika långrandig för läsaren som den borde varit för de två, eller
om det nu möjligen var tre, männen som väntar och väntar på rätt tillfälle och inte
vill annat än att skrida till verket. Inte heller deras hemliga kontakter med
modiga invånare i Prag lyckas han göra något intressant av. Riktigt spännande och dramatiskt blir det egentligen först när tyskarna – sedan männen efter mordet blivit förråda
av en landsman – efter mycket om och men lyckas skjuta ihjäl dem i den kyrka de
gömt sig i. Varför beskriver inte Binet mer på djupet den man som förråder attentatsmännen
eller för den delen de två kvinnor som beskrivs som deras flickvänner och inte
heller … ja, det finna mycket som jag menar saknas.
Däremot ägnar Binet tid åt sig själv och sin egen text i den
roman vi läser och som han återkommande kommenterar. Är det intressant att läsa
om hans problem med sin egen romantext och för den delen med sin fästmö och
deras relation? Nej. Allt detta och mer därtill tar för mycket tid och kraft både
för Binet och läsaren. Och var, undrar jag, gömmer sig egentligen Heydrich i
romanen? Särskilt tydlig blir vare sig hans person eller hans drivkrafter, även om det förstås var intressant att få veta att han återkommande besökt bordeller. Och varför,
för att nu nämna bara en liten detalj men dock en störande sådan, detta närmast
repetitiva funderande om bilen som han färdades i vid attentatstillfället var grön
eller svart? Ja, säg det.
Nä. Detta är ingen riktigt lyckad bok enligt min mening.
Säger jag fullt medveten om det prestigefulla pris den fått. Av mig får den tre
stars av fem i läsbetyg. Till skillnad från Språkets sjunde funktion
och Civilisationer som fick fem resp. fyra av fem. Läs hellre dem
– och alldeles särskilt Språkets sjunde funktion - blir då mitt
kanske anspråksfulla men välmenande tips.
Men nu tar jag strax helg. Och börjar den med att på
balkongen tillsammans med AM ta en liten drink på gin från Skånska Spritfabriken
i Södra Sandby utanför Lund, min hemstad. Den finns som beställningsvara på
Systemet. Men jag uppmuntrar verkligen ingen till … ja, du förstår.
