Klen tröst & fyra andra berättelser om pengar kallar förlaget – som är det utmärkta Weylers – boken, som är nummer tre i ordningen för Ia Genberg. De två första, Söta fredag och Sent farväl, har jag tidigare kommenterat här på bloggen. Sök dem gärna och du har tid och lust. Genberg blev som bekant sedan Agustprisvinnare 2022 för den fjärde, Detaljerna, som jag också kommenterat.
Förlagets beskrivning av den här boken får väl uppfattas som
att vi läser en novellsamling. Vi och vi – vad vet jag vad andra gör. Jag läser
den i vart som en samling utmärkta och läsvärda noveller om än med ibland
återkommande teman och personer och som rör sig i mer eller mindre snäva cirklar
kring sådant som livet för de flesta av oss rör sig kring, dvs arbete, pengar,
prat, skitsnack, hopp, lögn, kärlek, vinningslystnad och mer därtill. Tro på en
framtid, kanske. Och som gör det på ett sådant sätt som att den som ännu inte
läst boken bör veta att hen missat något. För vissa av oss är by the way kanske
dessa cirklar dessutom så snäva runt halsen att vi får svårt att andas. Som för
en del av personerna i boken.
Nu skrivs detta när jag är tillsammans med den ena delen av
min lilla familj på deras lantställe i skärgården. Utan uppkoppling förstås. Så
jag har fått lära mig, tror jag att jag gjort, hur man kan komma ut på nätet
via telefonen. Vilket kan komma att bli oväntat dyrt förstår jag. Jag kommenterar
här därför bara en av novellerna – Framgång Greger.
Vi läser då om den möjligen möjligen inte lyckade barnskådisen
som efterhand blir en misslyckad en. Vadå? Misslyckad tjuv i vart fall, kanske också
mindre lyckad som människa och partner, men som samtidigt också är tänkande, reflekterande,
intelligent och inte minst mån om sitt eftermäle nu när döden tycks flåsa honom
nacken.
För nu, när hans gyllene 15 minuter för jag vet inte hur många
år sedan skall återberättas och sättas på pränt i ett par korta stycken i en
minnesskrift om den person som är författaren – och som dessutom har gjort så
ofantligt mycket mer och dessutom betydligt viktigare saker – till den film han
var med i och där han spelat en närmast försumbar roll i – ja, då är han jagad
intill döden. Rent konkret tycks det.
Om detta skriver Genberg en helt enkelt strålande och
närmast makalös – jag har aldrig varit rädd för överord – liten berättelse i dialogform.
Man ser dem tydligt framför sig – den hårt arbetande frilansande skribenten som
gör vad hon måste göra för att kunna sätta mat på bordet för sin familj; den hårt
arbetande tjuven och livsfumlaren som nu gör vad han kan för att överleva.
De blir på ett sätt som varandras livbojar. Som varandras förutsättning
för överlevnad i krum sjö. Men en av dem går väl sannolikt under.
Det om det. Och akta dig, vill jag bara ha sagt, för att
leva som de giriga och förslagna typerna gör i titelnovellen Klen tröst.
Mer säger jag inte. Men det kan väl aldrig gå bra för dem, hoppas jag. Men hursomhelst
– novellsamlingen Klen tröst kan bara få fyra stars av fem
i läsbetyg. Den borde kanske fått fem. Men den kan otvetydigt rekommenderas. Nu
vet ni.
