Så har mr G återigen varit i bokhandeln för att köpa något till mig med anledning av en s.k. bemärkelsedag. Och återigen har han kommit därifrån med en inslagen Tove Alsterdal. Denna gång med den tredje boken i trilogin om händelser i Ådalen som börjar med Rotvälta, fortsätter med Slukhål och nu slutar med Djuphamn. Tack för det mr G.
Men det är nog tur, vill jag redan här säga, att Alsterdal antagligen
från nu fortsätter sitt författarskap i ett annat spår och med ett annat tema
än vad som berörs i dessa tre böcker. För om Rotvälta var bra och
dessutom prisbelönad, Slukhål helt acceptabel så är Djuphamn helt
enkelt inte bra utan snarare – ja, obra. Eller ganska dålig, om man nu skall
vara tydlig. Men det verkar som att jag tycks vara ensam om att tycka så. Både
professionella kritiker och amatörrecensenter tycks alla nästan mangrant mer
eller mindre falla på knä för också Djuphamn – för att nu inte tala om
alla hennes läsare. Men nästa gång mr G kommer med något inslaget från bokhandeln
blir det sannolikt av någon annan än Alsterdal. Om man nu kan påverka det.
Alsterdals tema i trilogin är annars nog så intressant och hon har också en
ganska så god hand om det. Vi får, som en bakgrund till själva kriminalhistorien,
läsa bland annat om Ådalskravallerna, hur man fordom – om än i s.k. modern tid –
med aktivt stöd av Socialdemokraterna och delar av facket försökte jaga kommunister
bort från arbetslivet och hur samhället och enskilda personer tog hand om de amerikanska
s.k. desertörer från Vietnamkriget som kom hit under ett par år från slutet av
1960-talet. Detta, och mer därtill förstås, är intressant och viktigt men långt
ifrån okänt och det känns onekligen lite främmande att sådana viktiga händelser
skall sprängas in som garnering i en kriminalhistoria. För det är ju ändå den
som utgör själva basen i Alsterdals tre böcker.
(Den som vill veta varför den kvinnliga huvudpersonen
polisen Eira Sjödin heter just Eira kan med fördel gå i på Wikipedia och söka
efter ”Ådalshändelserna”. Och kanske också förstå varför hon måhända kommer att
döpa sitt barn till Tore. Fast då får man nog gräva lite djupare i vad som
skedde i Ådalen 1931).
Nå. Vad handlar då Djuphamn om? Ja, en hel del skulle
jag vilja säga – kedjan av alla händelser är lång och delvis, vilket ju alltid är kul, lite invecklad. Ett
till en början okänt lik hittas av amatördykare när man dyker i älven. Eira
Sjödin griper energiskt tag i detta samtidigt som hon brottas med frågan vem av
två tänkbara män som kan vara far till det barn hon bär på. Samma Eira undrar också vad
om sker med hennes bror som sitter inlåst på ett flerårigt fängelsestraff för ett
mord han inte begått och kanske tänker hon också på den kvinna som han var med då detta hände;
hon som - och detta visserligen i en av de andra böckerna, men allt hänger som
man brukar säga samman - var mördaren och sedan försvann bort och dödförklarades oväntat snabbt. En
betrodd gammal man drabbas av insikten att sådant som borde vara glömt och
begravt – och kanske förlåtet - inte är det, varför han försöker ta livet av sig,
men räddas av vem om inte frk Eira herself. Jaha. Och varför ville han ta livet
av sig? Ja, det hänger samman med liket i älven, desertörerna, nackskott i skogen,
till råga på allt med möjlig inblandning av CIA och blir sammantaget den hemlighet
han inte längre orkar bära. Förstärkt av hans skilsmässa och norrländska
supande. Ja – och vad mer? Den dödförklarade flickan dyker minsann nu livs
levande upp i historien och hon har då begått ytterligare ett mord. Och är nu nära
att begå ett tredje, men nöjer sig med att skjuta en hund, varpå hon försvinner
bort igen i en stulen bil. Och minsann om inte den döde mannens bror dyker upp
från USA för samtal mer Eira och för att som ett s.k. avslut sänka ner hans kvarlevor
i älven. Och mamman, ja Eiras mamma får vi inte glömma – nu dement och omöjlig
att nå, men som möjligen ur dimman läcker en förträngd hemlighet från sin ungdom. Ja – ungefär så.
Och barnet då? Vad händer med det? Jo det föds och barnafadern blir känd. Mer?
Nä.
Mer än att det sista kapitlet kan tydas som inte bara att
den dödförklarade flickan – som nu är en vuxen kvinna, borde jag kanske tillägga
för övertydlighetens skull – kanske, kanske inte kan ha överlevt att hennes nu
stulna bil hamnat i älven. Denna ständigt återkommande älv (som förstår är den brusande sällsamma Ångermanälven). Och att Alsterdal
kanske, kanske inte därför trots allt senare vill återkomma till historien. Men kanske också
av det skälet att Eira möjligen kan ha en hemlig halvsyster, född närmast i lönndom och snabbt bortadopterad när mamman inte bara var ung utan också som man säger levnadsglad och vacker och oväntat blivit gravid med en av desertörerna. Vad vet man.
Sammantaget kan man väl, menar jag, mer uppfatta Djuphamn
som en ytlig men för den delen inte ointressant, och förstås välskriven, skildring
av en tid som många av oss fortfarande inte bara kommer ihåg utan rentav till
delar varit perifert delaktig i, men inte som en så värst spännande och intressant
deckare eller kriminalroman. Så en tre stars av fem kan den bara
få i läsbetyg. Av mig. Men kom ihåg att andra tycker annorlunda.
Fotograferna okända för mig.
