Nu är ju för all del Spindelbjörken av Pär Hansson ingen
bok i naturlära utan fastmer hans första roman efter sex diktsamlingar, men nog
blev man nyfiken: finns det en björk som heter spindelbjörk eller inte. Efter
att ha konsulterat Wikipedia, all kunskaps moder, tycks det som att så inte är
fallet. Men gör det något, frågar jag mig efter att nu ha läst ut boken. Nej, är
det korta svaret. Inte alls, det något längre.
Men vem är då Pär Hansson? Om inte medelålders poet vars första
diktsamling kom 1998, översättare och förstås – hade jag sånär sagt – lärare på
olika skrivarutbildningar. Han blev också 2023 för debutboken nominerad för Augustprisets
skönlitterära klass i ett ovanligt starkt startfält vilket, som bekant, togs
hem av Andrev Walden och hans Djävla karlar (som jag ännu inte läst, men
han har ju blivit tokhyllad av såväl läsare som kritiker, och det vill ju till
med tanke på vilka utmärkta böcker som i övrigt nominerades, och av vilka jag hittills
bara läst Lena Anderssons Studie i mänskligt beteende och Moral
av Lyra Ekström Lindbäck). Att som romandebutant då bli nominerad bland dessa
och de övriga författarna väckte onekligen ett visst intresse.
Nå. Vad tyckte jag då efter läsningen av Spindelbjörken?
Var nomineringen motiverad? Kanske, kanske inte men jag kan inte säga att boken
direkt föll mig i smaken. Vi får i boken i två parallella historier följa en
Joel bosatt i Västerbotten från hans barndom till ett vuxenliv med fru och barn
med, tolkar jag det som, ganska så tydliga drag av Pär Hanssons eget liv, även
om jag säkert kan misstolka eller överdriva vad jag uppfattar som ett visst autofiktivt
innehåll i boken. Men Hansson beskriver, eller snarare antyder, att det i
barndomen finns hemligheter och outredda uppgörelser som tynger Joel – eller Hansson
själv om man så vill - än i dag. Och detta är ju för all del inte ointressant, men
jag tycker dessvärre att det haltar lite både vad gäller person- och miljöbeskrivningarna.
Jag tycker också att den samlade bild som Hansson ger oss blir lite väl
splittrad, det saknas menar jag ett tydligt sammanhang i boken - för vad som
sas står på spel i tillvaron eller livet blir oklart. På frågan vad Hansson kan
tänkas vilja ge oss läsare av hans bok blir för min del därför svaret att jag efter
läsningen faktiskt inte vet det. Att roa för stunden räcker inte som svar.
Men själva texten har en ibland tilltalande litterär ton
som, föreställer jag mig, kanske kan följa på hans bakgrund som poet, vilket roar
åtminstone mig. Också andra delar, inte minst de som närmast drömlikt beskriver
den lille pojken Joels svävande över tillvaron, både – tycks det - bokstavligen
och bildlikt, gör Hansson på ett sätt som passar mig. Och spindelbjörken, denna
märkliga björk, som rasslar på väggen i barndomshemmet – till brodern hugger
ner den – ska vi läsa det som en bild av både barndomens och vuxenlivets rädslor,
som skuggor av något fortfarande oförlöst? Sammantaget vill jag, sen jag tänkt
på saken, för min del ge romandebutanden Hansson tre stars av fem för Spindelbjörken.
(Det var nu ett tag sedan jag skrev något om mina
läsefrukter här. Skälet till detta vill jag låta vara osagt just nu, men jag vill
ändå starkt rekommendera Händelseboken av Andrzej Tichý. Den, och för
den delen allt han i övrigt skrivit, bör du läsa, min okände läsare av denna
lilla blandblogg).
