Det var länge sen, märker jag nu när jag har Hatets hjärta
i min hand, som jag läste något av Dennis Lehane.
Annat var det faktisk förr då jag från Rött regn (på svenska 2001) och
fram till En mörk välsignelse (på svenska 2010) läste i stort sett allt
av honom som kommit på svenska. Till detta kom att jag såg ett par filmatiseringar
av böckerna. Vad hände? Ja inget märkligare än att mina läsvanor ändrades en aning
och Lehane väl hamnade lite mer i skymundan, men ändå blev kvar i ett positivt läsminne.
Som så många andra goda författare har gjort och väl sannolikt framöver kommer
att göra. Man kan inte, hur gärna man än skulle vilja, läsa allt alltid. Som
bekant.
Men vad om Lehane? Kanske inget mer än att denne snart 60-åriga
man tycks vara flitig som få. Han har skrivit inte mindre än femton böcker, varit
manusförfattare till ett antal filmatiseringar av dem och därtill skrivit
material till ett flera mer eller mindre, mest mer, uppskattade TV-serier, som
också nått internationell publik. Och faktiskt varit movie star i någon av
filmerna. Man undrar ju när han hämtar andan. Men somliga kan ju det andra bara
kan drömma om. För, som det står i Hatets hjärta men då i och för sig i ett helt annat sammanhang: ”Det räcker inte att arbeta hårt. Man måste ägna
sig åt det man är född till”. Sant för många, sannolikt också för Lehane.
Just när jag skriver detta får
jag oväntat av en läsande kamrat tips om en av Lehanes böcker som troligen inte, i motsats till det mesta av vad han i övrigt skrivit, kan kategoriseras som en
deckare. Det gäller Ett land i gryningen som ska vara en mer brett
upplagd historisk roman med ambitionen att skildra USA ur ett bredare politiskt
perspektiv. Låter onekligen intressant. Kanske, kanske inte kommer den framöver
att hamna i min redan för stora läshög. Inget är ju omöjligt när det kommer ett
tips som verkar lovande.
Nå. Men vad om Hatets hjärta?
Den utspelar sig i Boston, som så ofta när det gäller Lehane, i början på
1970-talet och är en, vågar jag påstå, stark och närmast skakande skildring av
det liv fattiga och utsatta människor kunde leva under i den tidens Amerika. Fokus
ligger på personer med irländskt ursprung och särskilt på en ensamstående,
stark och drivande mamma som arbetar på ett sjukhus men som har om inte täta så
i vart fall personkontakter med det lokala brottssyndikatet; en som alltså vet
vem som kan vara skyldig till både det ena och det andra som händer i
grannskapet och som inte räds att ställa vem det vara månde till svars om så skulle krävas. Och så
har hon en älskad dotter i tonåren som är hennes enda kvarvarande barn sedan en
son knarkat ihjäl sig. Vad händer? Ja det man kan räkna med – dottern kommer
inte hem efter en utekväll och mamman, som anar det värsta, blir helt utom sig.
Och vem hade inte blivit det inte bara under de förutsättningar som familjen
lever under. Vi läser då om mammans kamp först för att hitta dottern vid liv
och sedan, då det blir klart att hon inte längre lever, för att ställa de som
var skyldiga, och för den delen medskyldiga, till hennes död till ansvar. Det
slutar som man kan tro. Som man kan tro när en förtvivlad mamma lever sitt liv i
slagskuggan av den kriminella miljön men inte räds för att handgripligen och
mycket konkret själv ta tag i saker och ting - röra om i den kriminella gryta
som mest av allt vill att allt ska vara stilla och fint. Och det egna livet kommer
då att spela en underordnad roll.
Detta skulle kunnat reduceras
till en enkel kriminalhistoria, men nu är ju Lehane Lehane. Så i storyn, med bra
karaktärs- och miljöbeskrivningar, vävs, om än med lite olika tyngd och vikt, in
sådant som rasism, den gode snutens möjliga roll, narkotikans betydelse för
vanligt folk och som finansiering av kriminalitet, skolbussning, kärleken
mellan människor, hopp; inte minst hopp. Det kan, tror jag Lehane vill visa oss,
finnas en hoppets och hoppfullhetens väg ut ur kriminaliteten, knarkhelvetet
och fattigdomen. Detta, och mer därtill, för Lehane in i sitt romanbygge utan
att det blir pålagt som ett utanverk. Det blir i stället en integrerad del av den
samlade storyn och kan läsas som en fond till mammans kamp för ett liv – sitt eget
och dotterns.
Denna berättelse ger Lehane oss
på ett klart, levande språk som inte tycks väja för något. Som inte vid något
tillfälle brister i klarhet, som hela tiden står på den utsattas sida och som inte
sällan dessutom kräver att läsaren tar ställning. Men som också, för mig oväntat
måste jag säga, ger oss läsare en bild av vilken roll den klassiska musiken kan
ha även för den som lever i fattigdom och kanske misär. Och helt plötsligt, men
varför får du bäste läsare själv ta reda på, låter Lehane dessutom min egen gamla
favorit Blecktrumman av Günter Grass spela en roll. Om än marginell.
Vilket läsbetyg ska då Hatets
hjärta få? Fyra stars av fem får det bli. Hade jag varit på ett
bättre humör och inte suttit här och mulbännts lite med tillvaron kunde det mycket
väl kunnat bli fem.
